måndag 3 maj 2021

Den maniska enstöringens bekännelser.

För mig finns det egentligen bara ett sätt att ta mig an ett råmanusarbete. Om jag ska kunna klämma ur mig storyn behöver jag bli helt absorberad och lägga allt annat på is. Jag försvinner mentalt ut i fjärran under allt längre stunder, läser inget, vill inte umgås med någon, promenerar (eller simmar, eller duschar, eller hänger tvätt) och tänker bara på manuset. Allt annat än det där stycket text går bort, utom familjen, mat, motion, vila och det där brödjobbet som tar lite väl mycket tid och energi.

Det är ett ganska utmattande sätt att arbeta på, och det "fungerar" enbart för att jag skriver ganska snabbt. Just nu blir det ungefär tio tusen ord per vecka, och det gör också att jag ser en slutpunkt för galenskapen. Jag njuter sällan nämnvärt av att råmanusfasen, just nu har jag i och för sig kul, men det tär en del på förståndet att gå upp så totalt i en annan värld.

Det finns drygt 47 200 ord nu, och jag räknar med att det borde bli ungefär tio tusen till innan det är dags för bearbetningen. När jag bearbetar blir jag en helt normal person igen, och lämnar det halvläskiga men ändå lätt euforiska tillståndet av att vara en manisk enstöring. När själva storyn ligger på plats finns det utrymme för nya intryck igen, jag gissar att det är vår nu och kanske skiner solen där ute ändå?

2 kommentarer:

Elin Säfström sa...

10000 ord i veckan är inget mindre är magi i sig. Om man fixar det har man ju ett råmanus på nolltid! Bockar och bugar. Mvh, Hon som värker fram vartenda ord

Annika sa...

Elin: Men kvaliteten blir därefter, ligger nära till hands med självhat när man bearbetar text som är på nivån "I make stupid".