söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

11 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Om du inte "gottar" ner dig i gamla händelser på en gång finns det underlag för nya böcker!
Nu var moster smart!

Annika sa...

Moster C: ja, verkligen :) (men det är du ju alltid)

Carina Deckner sa...

Gullet dej...❤

Eva sa...

Precis så där som du inleder ditt inlägg, att du låter det förgångna sippra fram i små tillbakablickar, det är så jag vill ha en bok. Tycker också att det är hur traumat påverkar som är intressantast.

Annika sa...

Eva: Tack för det :)

Louise Baumgärtner sa...

Ibland kommer svaren direkt för mig, och så var det i detta fallet; Hoppas att jag kan uttrycka det bra: Jag tror inte att (dagens) läsare vill ha en författare som försöker lista ut vad de vill läsa, s a s, utan jag tror att de flesta vill läsa en berättelse som känns så genuin som möjligt. Alltså; är det relevant för berättelsen att hp ska sitta och lida i en källare, då får det bli så. Men skrivs det för att författaren tänker att det ligger i tiden eller det ska få¨en viss effekt på läsare eller förlag...det tror jag ofta blir genomskådat på något sätt, och då tappar historien kraft. Det kan vara blodigt, smärtsamt, pinsamt o s v, men det ska vara det för att berättelsen kräver det. Själv är jag allergisk mot baksidestexter där man försöker överraska med groteska mord, bara effektsökeri tänker jag, och låter då bli att köpa/låna.

Annika sa...

Louise: ungefär exakt vad jag känner inför att anpassa sig. Det tog emot så pass att skriva om enligt förslaget ”mer trauma” att jag valde att låta bli. Gissar att det var en av huvudanledningarna till att mitt förra manus inte publicerades av det förlaget efter omskrivningen, och det var totaly worth it. Men, jag tror på att känna marknaden så att en liksom vet vad det är en gör avsteg ifrån. Och eftersom jag inte hinner/orkar läsa i närheten av vad jag skulle vilja, så behöver jag då och då sticka upp huvudet ur sanden och bara ”what´s new in books?”
Och ja, effektsökeri, det är även jag allergisk mot, får typ eksem.

Helena sa...

Får se om min kommentar lyckas bli publicerad denna gången... Låter bra, gillar framförallt inte långa tillbakablickar. Tycker Stieg Larsson gjorde det bra när han skildrade Salanders trauma på ett mycket talande men ändå kort och koncist sätt. Kanske nåt att snegla på? Annars tror jag det är viktigt att de bitar av deras historia verkligen känns och blir minnesvärda för läsaren. Så är nog inte för att hänga upp det på någon specifik stark detalj. Det gillar jag, och nej. Inte massa äckel för äcklets skull, även om det uppenbarligen finns många som gillar sånt också med tanke på utbudet som l säkert matchas av en efterfrågan.

Louise Baumgärtner sa...

Jag älskar också att fråga på bloggen! Det är ju bl a det de är till för (?) ;) Och vill tillägga att jag hade starkt på känn att du hade koll på det. Det var bara så himla skönt att skriva det i ord, om du förstår vad jag menar, för det känns som om det är många som inte har koll på det. En förläggare sa i en intervju en gång "Ett mord i sig gör ingen berättelse intressant" Så sant, det krävs MER!

Annika sa...

Helena: Stieg Larsson, har bara läst den första, men håller med om att tillbakablickarna var lagom. Man fick en bild av henne, men utan att den tjatades in och tog över resten av handlingen. Utbudet och efterfrågan, har lärt mig den hårda vägen att det är bra att ha koll på det, då jag saknade argumenten senast det begav sig med ett manus och jag valde att inte följa rådande trend. (Det går att kommentera igen! Yejj! Har ändrat i inställningarna så att det blev helsida och vips så verkar det funka bättre, även om det är lite opraktiskt med den där hela sidan).

Annika sa...

Louise: Förstår precis, har själv ett behov av att klä saker i ord för att greppa det :)
Och ja, en kan skriva om en veritabel slakt, men om känslorna saknas så blir det rätt så ointressant och platt. Med rätt känslor på plats kan det var mer spännande att någon rispar fingret på ett papper, utan blodvite.