torsdag 31 januari 2019

När ”dessvärre” är det fulaste ordet.

För ett par veckor sedan damp ett meddelande från förlaget ner i mailkorgen. Meddelandet innehöll i korthet:
- en del ros
- ett ”dessvärre”
- ett lektörsutlåtande.

De läser gärna manuset igen om jag väljer att skriva om, och det känns som om jag har varit här förut. Liksom.

Skillnaden mot förlagsrundan med spänningsmanuset, är att jag har tillgång till hela förlagslektörens utlåtande den här gången, och där finns rätt så tydliga anvisningar att jobba efter. Dessutom är problemen inte alls lika stora med det här manuset (ev. lär man sig något ändå, med tiden?), och jag upplever att det som påpekas är sådant som jag varit medveten om ändå, och som nu känns solklart.

En annan skillnad är att jag känner mig lite trött. Hur många gånger är en människa kapabel till att ladda om? Eventuellt börjar jag nå mitt max. Åtminstone kände jag så under ett par veckor, men så idag lossnade motståndet, och jag känner mig rätt så pepp igen. Eller, jag känner mig snarare jättepepp.

Avser att börja peta i manuset under helgen.

(Dessutom; jag mailade ett annat förlag för att fråga hur det går, och de meddelar att de fortfarande läser. Så, likt en dåre klänger jag mig fast vid hoppet :-D )

fredag 25 januari 2019

Random tankar om en skrivkurs.

Har varit på skrivkursen "Poetiskt flöde" i Ammarnäs. Vi bodde på Forskningsstationen, men höll även till på Ammarnäsgården/fjällhotellet, samt Samegården. Men alltså, smaka på det; FORSKNINGSSTATIONEN. Inte nog med att det är rätt coolt i sig att vara där, men uppföljaren till dystopin är tänkt att delvis utspela sig i den byggnaden. Storögd research i två dagar, jag sov alltså i sängen min hp kommer att sova i. Dear god, liksom.

Kursen var min första skrivkurs, och det var över förväntan faktiskt. Matnyttiga workshops med Mikael Berglund (som skrivit finfina böckerna "Ett föremåls berättelse om obesvar" samt "Smekmånader") och Sigbjörn Skåden (som skriver på samiska och norska, och kommer ut med "Vaka över dem som sover" på svenska under våren). Under de här dagarna har jag skrivit fort och utan att koppla in för mycket medvetet planerande (ungefär som jag alltid gör), skrivit i tredje person (som jag aldrig gör), samt skrivit någonting som liknar poesi om en sten som tänker på sina polare björkvrilen och ekan. Den om vrilen läste jag även upp. Dear god, liksom (igen). Lååångt utanför min comfort zone med uppläsning, men kul (då jag lider av svårartad scen-kärlek).

Under skriva-fort-och-utan-att-tänka blev det en kort berättelse om en surmulen före detta armé-officer, som leder en grupp människor in i en övergiven gruva, och utan att ha någon aning om vart de egentligen är på väg. Kändes helt random, tills jag duschade nu ikväll (varför kommer alla smarta tankar i duschen?) och insåg att det här är antagonisten i del fem av dystopierna. Den har jag redan skrivit, blev en något platt historia, men nu vet jag plötsligt vad som fattades. Nämligen kött och blod till antagonisten, någon att bry sig tillräckligt mycket om för att ogilla. Bra jobbat där, hjärnan.

Har inte varit i någon form alls de senaste veckorna, det är kräkmycket på jobbet, och som ett brev på posten visade utmattningen sin fula nuna under dagarna i Ammarnäs. Resultatet blev tyvärr att jag inte orkade vara så social som jag själv ville, blev tvungen att gå in till mig mycket tidigare än jag önskat om kvällarna, tog till telefonen och hjärndöda spel för att få ett litet andhål, och var något tystare än jag önskat. Nu har jag inget problem med att vara tyst, men på ett arrangemang med likasinnade föredrar jag babblig. I love att prata om skrivande, och kände liksom att det kunde varit ännu mer ljuvligt med kurs än det var.

Har även fått en rejäl tankeställare om konstnärlig integritet, men det blir eventuellt ett senare inlägg.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 22 januari 2019

Det här är ganska obehagligt, men jag visar det ändå.

Temperaturen håller sig kring 30-strecket, dag efter dag. Förra veckan trodde vi att vädret skulle bli mer normalt, men icke! Det är i och för sig vackert så det gör ont, men det gör även ont rent fysiskt, i kinderna, när en försöker vara utomhus.

I söndags på en mycket rask promenad, när temperaturen tillfälligt steg till beskedliga -25.


söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

torsdag 17 januari 2019

Det flyter på.

Jobbar med nya manuset i maklig takt, har skrivit första kapitlet, presenterat min hp samt några konflikter. Behöver göra lite mer research, och tänker att jag tar det allt eftersom det dyker upp. Det jag känner mig lite tveksam till i det här läget är prologen, jag känner att den är absolut nödvändig, men kanske lite för lång. Vad är en lämplig längd på en prolog, egentligen? (Jag vet; Hur långt är ett snöre?, etc etc) Jag förstår att det är omöjligt att svara på, men tänker att prologen åtminstone inte bör vara väldigt mycket längre än de övriga kapitlen i boken. Kanske inte väldigt lång över huvud taget. Nån som har en favoritprolog att tipsa om för inspiration?

 

I övrigt har temperaturen legat kring trettiostrecket under några dagar, men nu är det på väg att bli mer normalt väder igen. Jag blir helt trött av kylan, när en promenad på typ femhundra meter känns som en överlevnadsövning. Men det är åtminstone vackert ute, och det behövdes efter förra veckans snöstorm med deprimerande gråväder.

torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

tisdag 8 januari 2019

Började skriva.

Fick en timme över ikväll, och klämde ur mig en prolog (jag som inte ens gillar prologer).
Det var mycket kul.

Slut på meddelandet.

måndag 7 januari 2019

Året som var, och året som är nytt.

Borde kanske summera året lite, så här i januari. I förra årets summering beslutade jag mig för att bli bättre på att leva, snarare än att bara överleva, och det har varit ett bra mål för året. Så, när utmattningen visade sin trista nuna i juni såg jag till att bli sjukskriven på halvtid fram till semestern. I stället för att ägna hela ledigheten åt att försöka bli en människa igen, kunde jag för första gången (någonsin?) njuta av sommarsemestern från dag ett. Sedan gick jag ner i tid till 90%, då vare sig jag eller sexåring riktigt orkade med tillvaron. Under hösten har vi gått hem till lunch varje fredag, och det har varit magiskt på många sätt.

 

Efter att ha gått långt i processen med manuset jag skrev under 2017, smackade jag ihop ett ungdomsmanus under våren i någon typ av revanschlusta. Bra drivkraft skulle det visa sig, då jag nu väntar på besked igen. Inför 2019 har jag två skrivrelaterade mål:

1. Att skriva med någon typ av lugn i kroppen. Resultatet må ha varit lyckat, men (revanschlusta i all ära) så var tilltaget att vräka ur sig ett manus på så pass kort tid förra våren inte så bra för mig. Nästa manus ska jag besinna mig lite med.

2. Att släppa sargen. Det har jag redan börjat på, dels med att skriva en historisk roman (vilket jag inte vågat tidigare pga risk för researchrelaterat koma), och dels med att anmäla mig till en skrivkurs på två dagar på forskningstationen i Ammarnäs.

 

Nu börjar dock allvaret på brödjobbet, när jag egentligen mest av allt vill vara hemma och sätta tänderna i mitt historiska projekt. Under ledigheten har jag sammanställt min research, jobbat med synopsis, röjt och städat i mitt kontor (viktigt), samt ritat planlösning på karaktärernas hus och även ritat upp byn där huset finns. Är alltså redo att börja skriva och vill inte alls spendera tid på arbetsplatsen (i normala kläder dessutom, längtar hem till långkallingarna).

 

Hoppas ni har det bra allesammans, och god fortsättning!