tisdag 2 april 2019

Vi ses!

Bloggen går på sparlåga, och då jag inte är ett fan av att göra saker halvhjärtat tar jag paus. Finns på Instagram som @annikalenali och där uppdaterar jag betydligt oftare. I tidernas begynnelse använde jag den här bloggen på liknande sätt; knäppte en bild och skrev ett par ord till, mest för att hålla igång hjärnan under föräldraledigheten.

Jag kommer så klart att fortsätta läsa era bloggar. Ha det så fint allesammans!


söndag 31 mars 2019

Det är så kul att skriva om, och så jobbigt på samma gång. Men mest kul.

Jag älskar att bearbeta text. På riktigt, jag redigerar mycket heller än skriver nytt.

Just nu gör jag en helomvandling av mitt gamla spänningsmanus; skriver lite nytt, skriver om, förtydligar och stryker. Klipper och klistrar vilt ur den gamla texten, och minns konstigt nog vad som står i de gamla kapitlen och vilka stycken och kapitel som kommunicerar med varandra, som någon typ av mänskligt Scrivener. Kanske blir det så när man arbetat igenom en text ca en miljard gånger?

Det är så kul och så jobbigt på samma gång det här. Men mest kul.


tisdag 26 mars 2019

Om utgivning. Och en fisk.

Att som icke utgiven interagera med ett förlag är ungefär som att gå i typ åttan och vara kär i någon en knappt känner. Man vågar nästan inte kontakta vederbörande, väljer sina ord på guldvåg, men varför svarar dom inte?!?, vad menade dom egentligen med den där formuleringen?, etc etc. Rätt påfrestande och kul på samma gång. Idag fick jag frågan om varför jag inte ger ut själv, och svaret är kilometerlångt.

Dels handlar det om att jag någonstans vill ha bekräftelsen av att bli antagen. Jag har ingen utbildning i litterärt skapande, utan har fått min skolning i att skriva korrekt naturvetenskaplig och juridisk text på universitetet. Vad gäller det skönlitterära är jag helt självlärd, och jag skulle älska grupparbetet i att arbeta med min text på ett traditionellt förlag. Det här med förlaget handlar nog även lite om en barndomsdröm.

Dels handlar det om ekonomi. Jag har liksom inte pengar att pytsa in i hybrid- eller egenutgivning. Ibland tänker jag att en borde sinnesundersökas som väljer att bo här i Låglöneland, men även om livet i inlandet må vara en ekonomiskt dålig affär, så vägs det upp av tiden och lugnet, utrymmet att vistas i sin egen lilla bubbla utan några störande yttre element. I love it.

Dels är jag inte typen som har ett lager av böcker hemma i garaget (och det beror inte enbart på att mitt garage mest av allt liknar ett skevt skjul i akut behov av renovering). Tror att utmattningen och stressen skulle skjuta genom alla barriärer om jag försökte hantera distribution av mina egna fysiska böcker i någon större utsträckning, och jag tänker att det är en flaskhals jag inte vill fastna i och att min energi går att använda till annat.

Skulle det helt skita sig med förlagen så inväntar jag den digitala revolutionen, och ger ut digitalt. Redaktör, korr, och formgivning av omslag känns ändå överkomligt att köpa sig. Undrar om den digitala revolutionen kommer till vårt avlånga land under det här århundradet?

Personligen föredrar jag dock böcker av papper, eller ljudböcker. Är något av en bakåtsträvare i vissa avseenden, och min inställning till böcker speglas i min inställning till flugfiske (bear with me här, är som tidigare nämnts en nörd i vissa avseenden, vilket även gäller fiske). Jag gillar inbundna böcker, gärna med losstagbart pappersomslag, och det motsvaras i fiskevärlden av att mitt flugspö är hela tio fot långt, stenhårt, och att jag gärna fiskar med torrfluga. Att läsa på platta är för mig ungefär lika avkopplande och mysigt som att fiska med ett superflexigt kort flugspö där jag knytt fast en astung sjunkande nymf.

Bland moderna fiskande män på valfri älvssträcka är det mycket underhållande att jag föredrar att fiska torrt. För ett antal år sedan var jag och min fina kompis K på fiskeresa i Ammarnäs, och en man från Tjeckien närmade sig försiktigt kuriositeten ”Kvinna i vadarbyxor”. Han tittar med skeptiskt ansiktsuttryck på mig. Sedan ut på vattnet. Sedan på mig igen. Min kompis lägger huvudet på sned och undrar med en blick om hon behöver komma till undsättning. Jag skakar försiktigt på huvudet. Moderna fiskande män är hänsynsfulla varelser.
Tjeck: ”The water is too hot, you need sinking fly.”
Jag: “Wait and see.” (Menar: ’Håll käften gubbe’, men ler ändå överseende.)
Tjeck: ”You are insane.” Halkar iväg på stenarna.
Jag, fem minuter senare. Observera vargflinet:

Fotograf: Min kompis K (som givetvis äger bilden). Harren tillagades sedan, då jag även är en bakåtsträvare i det att jag inte tror på catch and release, och således slutar fiska när jag fått upp middagsmat. Gillar även att jag har nagellack ute i vildmarken. Det är viktigt att hålla på stilen, sin kvinnlighet, etc.

måndag 25 mars 2019

Dagens jobbkalender.

Det är inte själva idén - det är att inte förstöra den med sitt jä-la skrivande.



tisdag 19 mars 2019

Tillbaka. Eller; att göra en något förvirrad upptäkt.

Det har ärligt talat varit så där kul den senaste tiden, har varit sjukskriven på deltid en månad och det känns lite bättre nu, men ärligt talat så behöver jag komma bort från min arbetsplats - eller åtminstone jobba mindre. Imorgon går jag upp på min ordinarie deltid så att säga, som är 90%. Får se hur det går.

Men, nog om detta, arbetet är kort och gott en bi*ch.

Har manuset inne hos förlaget igen, och i vanlig ordning väntar jag. Känns som om jag inte gjort annat det senaste året. Under tiden roar jag mig med att skriva om mitt "gamla" spänningsmanus; samma karaktärer och miljöer, samma grundstory, men en helt ny "ytlig" story skulle man kunna säga. Mindre mord och mer psykologi. Skitkul faktiskt, och även ganska påfrestande att möblera om i textmassan (Elin skriver om det här, finns ingen mening med att upprepa det hon säger om processen :-)

Det jag skulle komma till EGENTLIGEN är att jag har gjort en upptäkt. Tadaaa, liksom. Detta är en långsökt spaning, men bear with me. Såg i alla fall igenom Game of Thrones för nåt halvår sedan, och i senaste säsongen satt en liten rödhårig typ och sjöng. Misstänkt lik Ed Sheeran, och google sade att det var så. Jag har inte lyssnat på honom tidigare, det är inte riktigt min musiksmak, men jag hittade några låtar på Spotify som fastnade i spellistan till senaste projektet. De låtar jag gillade hade en sak gemensamt, nämligen ett EXTREMT irriterande element. Tex Shape of you och det där enerverande o-i-o-i-o-i-o-i, eller Give me love då det bara bräks mamammamai i all evinnerlighet. Ungefär som Rihanna (tror jag att det stavas) och hennes Umbrella-ella-ella.

Det är här min upptäckt kommer (ev sist på bollen); går det där irriterande och framgångsrika elementet att överföras till böcker? Jag tänker mig att en bok som innehåller någon liten sak som träffar en mycket tydlig nerv och irriterar lagom mycket, kan det vara något bra? Kommer inte på något bra exempel, men ska fasen jobba på att etablera en mycket liten subtil irriterande obalans i mitt pågående manusprojekt, och låta den där obalansen löpa som en röd tråd till upplösningen. Låter nog lite flummigt, men jag har kommit på hur jag ska göra. Hehe, liksom.

Hoppas ni har det gött allesammans. Här vräker solen ner på oss från en klarblå himmel, snön är dessutom kritvit och jag lyckads bli röd om kinderna när jag var ute på evighetslång promenad så här på sista sjukskrivningsdagen.



Dagens skoterspår.

Dagens spann.

onsdag 13 februari 2019

Bearbetar både det ena och det andra.

Har jobbat en del med manuset, tänkt, skrivit nytt, flyttat omkring stycken, strukit. Det är så roligt den här gången, därför att jag håller med om det allra mesta som står i lektörsutlåtanden. Förra gången det här hände, med spänningsmanuset, var det också roligt att bearbeta, men det hade en något besk bismak. Då var det en stor grej i utlåtandet som jag inte kunde genomföra och fortfarande känna något alls inför mitt manus, så jag avstod och det vet vi ju hur det gick sedan. Den här gången känns i princip allt helt rätt och då är det ju bara kul. Man kan väl säga att den som gett kommentarerna om dystopin är överens med mig om vad som är grejen med manuset.

I övrigt är det så där. Mitt jobb håller på att ta kål på mig, och jag är hemma ett par dagar nu då det är svårt att jobba med huvudvärk och allmänt sönderstressad hjärna. Enda gången jag känner någon typ av ro är när jag skriver (eller när sexåringen vill mysa). Tyvärr blir det inte direkt Augustpris-standard  (obs ironi, har ej hybris) på det jag får ur mig just nu, men jag petar lite i manuset ändå, mest för att det är kul och för att hjärnan mår bra av att vila i att jag har fokus på en grej, och den slipper ploppa omkring och tänka på två miljarder saker samtidigt.

Nå väl, jag tänker inte ta död på mig själv för ett jobb. Överväger faktiskt att säga upp mig, på vinst och förlust. Förlust, mest troligt, det haglar inte direkt jobb här i Sorsele. Men, i skön Scarlett O´Hara stil får jag väl bara tänka att det oroar jag mig för en annan dag. Fiddle-dee-dee, liksom.

onsdag 6 februari 2019

Norr- och västerbottniska ord, samisk edition.

Idag är det samernas nationaldag, och jag tänker att det nog inte finns en bättre dag till att titta lite på de samiska ord som finns i min dialekt. För det var ju så att samiskan och bonnskan hade utbyte av varandra, på den tiden jag brukar kalla ”förlängesedan”. Nybyggare och samer levde inte åtskilda av tydliga gränser, åtminstone inte i den del av skogssamelandet där jag växte upp, och detta oavsett vad staten och vissa mindre trevliga grupperingar velat få det till genom tiderna.

Vill påpeka här att min dialekt är lite av en soppa då jag flyttat omkring i norrlänen, har bott i norr och söder, vid kusten och uppe mot fjället. Någon sa att jag låter som en västerbottning med talfel, och jag tänker att det är rätt så spot on. Det jag vill komma till är att det inte är helt glasklart vilket samiskt språk mina dialektala ord kommer ifrån. För många år sedan hade jag en klient här på jobbet, han var äldre och pratade ganska bred Arjeplogsdialekt. Då jag är dialektnörd så pratar jag också gärna dialekt om jag träffar någon som kan, och när vi nu dessutom pratade om ett halvjobbigt ärende så kändes det bra att bre på lite. Mannen mittemot tittade upp och var med ens mjuk i blicken. ”Du använder en del pitesamiska ord, kan du prata det?” Och det kan jag ju inte, det är inte ens nära, men det var lite kul att jag använde pitesamiska ord, när jag vuxit upp i det umesamiska språkområdet. Jag gissar (utan att veta) att människor som bott i gränstrakterna (som vissa delar av min familj) helt enkelt färgats i dialekten från båda hållen. Jag gissar också (utan att veta) att många av orden är gemensamma i flera av de samiska språken.

Har fått låna en pitesamisk ordbok av bästa Å, och här kommer några av de ord ur den som jag använder, eller åtminstone skulle kunna använda om tillfälle uppstod. Gissar, som sagt, att flera av orden även förekommer i umesamiskan.

Suohpan – den samiska motsvarigheten till lasso (men kastas annorlunda). Vi säger ”schwopp”, om allt som har med kast att göra, och lasson kallar vi schwoppen. Om jag ska kasta ihop en matsäck och sedan åka iväg, så säger jag  ”Jag ska bara schwopp ihop en matsäck så kan vi åka sen”. Suohpan är nordsamiska, i den pitesamiska ordboken finns det som suohppa, och är substantiv för en vaja som överger sin nyfödda kalv. Rätt logiskt; hon kastar kalven.

Luobbal – (subst) lugnt vatten, utvidgning i bäck. Vi säger ”låbble” och för mig kan det även betyda den lugna lilla runda avsnörningen av en sjö innan ett utlopp.

Njárrga – udde. Mina föräldrar har sin stuga i Sargejaur njarg, och jag skulle säga att njarg då betyder det som är allra innerst i en sjö, bakom udden. Där jag bor nu säger en del njarge om just den delen av sjön.

Siddar – (subst) regnstänk, men jag har hört det som ”he sidder”, i.e. ”det duggregnar”. Här har man verbat in det samiska substantivet i bonnskan.

Áhkka – Mormor, farmor, nära äldre kvinnlig släkting. (Även ”Gudinna”, läser jag i ordboken. Klockrent, eller hur?)

Valjes – (adj attr) riklig, gott om. Jag har hört det som ”he valjes”, ungefär att ”det strömmar”, eller ”det väller fram”, om det finns mycket av tex mat, pengar, eller något annat. Alltid menat på ett positivt sätt.

Suovas – rökt kött. Suovasbärrgo i ordlistan, men jag har bara hört det som suovas.

Ráhkko –  (subst) nätfiske under isen. Ráhkostit – (verb) fiska med nät under isen.  Vi säger att ”vi ra-ack”, och vi använder en rackhäst till ändamålet för att kunna få ut nätet mellan hålen i isen.

Skráhpot – (verb) skrapa. Vi säger att ”he gå skräuft” när något håller på att ta slut. Ofta om mat. Och det är ju inte jättelångsökt att det har sitt ursprung i att man skrapar – skráhpot – ihop det sista. Här i Västerbotten säger dom att det är ”skrypt” om samma företeelse, och jag förstår att det är en vanlig dialektal form. (Här får gärna en språkforskare hoppa in och säga sitt :-)

Riehpen – rököppning i kåtan. Vi säger ”reppen”.

Klubbádak - g – (subst) snö som fastnar under skidorna. Vi säger ”klåbba” om samma fenomen, och ”klåbbföre” om själva skidföret, och ”klåbbsnö” om kramsnö i största allmänhet. Gissar att den som är lite fin i kanten stavar ordet ”klobba”, men jag föredrar det med å :-)


På bilden: en av två fantastiska kuddar som finns i foajén här på jobbet, stilfullt på en samisk förvaltningskommun. Ursprunget är en mansdräkt och en kvinnodräkt.



torsdag 31 januari 2019

När ”dessvärre” är det fulaste ordet.

För ett par veckor sedan damp ett meddelande från förlaget ner i mailkorgen. Meddelandet innehöll i korthet:
- en del ros
- ett ”dessvärre”
- ett lektörsutlåtande.

De läser gärna manuset igen om jag väljer att skriva om, och det känns som om jag har varit här förut. Liksom.

Skillnaden mot förlagsrundan med spänningsmanuset, är att jag har tillgång till hela förlagslektörens utlåtande den här gången, och där finns rätt så tydliga anvisningar att jobba efter. Dessutom är problemen inte alls lika stora med det här manuset (ev. lär man sig något ändå, med tiden?), och jag upplever att det som påpekas är sådant som jag varit medveten om ändå, och som nu känns solklart.

En annan skillnad är att jag känner mig lite trött. Hur många gånger är en människa kapabel till att ladda om? Eventuellt börjar jag nå mitt max. Åtminstone kände jag så under ett par veckor, men så idag lossnade motståndet, och jag känner mig rätt så pepp igen. Eller, jag känner mig snarare jättepepp.

Avser att börja peta i manuset under helgen.

(Dessutom; jag mailade ett annat förlag för att fråga hur det går, och de meddelar att de fortfarande läser. Så, likt en dåre klänger jag mig fast vid hoppet :-D )

fredag 25 januari 2019

Random tankar om en skrivkurs.

Har varit på skrivkursen "Poetiskt flöde" i Ammarnäs. Vi bodde på Forskningsstationen, men höll även till på Ammarnäsgården/fjällhotellet, samt Samegården. Men alltså, smaka på det; FORSKNINGSSTATIONEN. Inte nog med att det är rätt coolt i sig att vara där, men uppföljaren till dystopin är tänkt att delvis utspela sig i den byggnaden. Storögd research i två dagar, jag sov alltså i sängen min hp kommer att sova i. Dear god, liksom.

Kursen var min första skrivkurs, och det var över förväntan faktiskt. Matnyttiga workshops med Mikael Berglund (som skrivit finfina böckerna "Ett föremåls berättelse om obesvar" samt "Smekmånader") och Sigbjörn Skåden (som skriver på samiska och norska, och kommer ut med "Vaka över dem som sover" på svenska under våren). Under de här dagarna har jag skrivit fort och utan att koppla in för mycket medvetet planerande (ungefär som jag alltid gör), skrivit i tredje person (som jag aldrig gör), samt skrivit någonting som liknar poesi om en sten som tänker på sina polare björkvrilen och ekan. Den om vrilen läste jag även upp. Dear god, liksom (igen). Lååångt utanför min comfort zone med uppläsning, men kul (då jag lider av svårartad scen-kärlek).

Under skriva-fort-och-utan-att-tänka blev det en kort berättelse om en surmulen före detta armé-officer, som leder en grupp människor in i en övergiven gruva, och utan att ha någon aning om vart de egentligen är på väg. Kändes helt random, tills jag duschade nu ikväll (varför kommer alla smarta tankar i duschen?) och insåg att det här är antagonisten i del fem av dystopierna. Den har jag redan skrivit, blev en något platt historia, men nu vet jag plötsligt vad som fattades. Nämligen kött och blod till antagonisten, någon att bry sig tillräckligt mycket om för att ogilla. Bra jobbat där, hjärnan.

Har inte varit i någon form alls de senaste veckorna, det är kräkmycket på jobbet, och som ett brev på posten visade utmattningen sin fula nuna under dagarna i Ammarnäs. Resultatet blev tyvärr att jag inte orkade vara så social som jag själv ville, blev tvungen att gå in till mig mycket tidigare än jag önskat om kvällarna, tog till telefonen och hjärndöda spel för att få ett litet andhål, och var något tystare än jag önskat. Nu har jag inget problem med att vara tyst, men på ett arrangemang med likasinnade föredrar jag babblig. I love att prata om skrivande, och kände liksom att det kunde varit ännu mer ljuvligt med kurs än det var.

Har även fått en rejäl tankeställare om konstnärlig integritet, men det blir eventuellt ett senare inlägg.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 22 januari 2019

Det här är ganska obehagligt, men jag visar det ändå.

Temperaturen håller sig kring 30-strecket, dag efter dag. Förra veckan trodde vi att vädret skulle bli mer normalt, men icke! Det är i och för sig vackert så det gör ont, men det gör även ont rent fysiskt, i kinderna, när en försöker vara utomhus.

I söndags på en mycket rask promenad, när temperaturen tillfälligt steg till beskedliga -25.


söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

torsdag 17 januari 2019

Det flyter på.

Jobbar med nya manuset i maklig takt, har skrivit första kapitlet, presenterat min hp samt några konflikter. Behöver göra lite mer research, och tänker att jag tar det allt eftersom det dyker upp. Det jag känner mig lite tveksam till i det här läget är prologen, jag känner att den är absolut nödvändig, men kanske lite för lång. Vad är en lämplig längd på en prolog, egentligen? (Jag vet; Hur långt är ett snöre?, etc etc) Jag förstår att det är omöjligt att svara på, men tänker att prologen åtminstone inte bör vara väldigt mycket längre än de övriga kapitlen i boken. Kanske inte väldigt lång över huvud taget. Nån som har en favoritprolog att tipsa om för inspiration?

 

I övrigt har temperaturen legat kring trettiostrecket under några dagar, men nu är det på väg att bli mer normalt väder igen. Jag blir helt trött av kylan, när en promenad på typ femhundra meter känns som en överlevnadsövning. Men det är åtminstone vackert ute, och det behövdes efter förra veckans snöstorm med deprimerande gråväder.

torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

tisdag 8 januari 2019

Började skriva.

Fick en timme över ikväll, och klämde ur mig en prolog (jag som inte ens gillar prologer).
Det var mycket kul.

Slut på meddelandet.

måndag 7 januari 2019

Året som var, och året som är nytt.

Borde kanske summera året lite, så här i januari. I förra årets summering beslutade jag mig för att bli bättre på att leva, snarare än att bara överleva, och det har varit ett bra mål för året. Så, när utmattningen visade sin trista nuna i juni såg jag till att bli sjukskriven på halvtid fram till semestern. I stället för att ägna hela ledigheten åt att försöka bli en människa igen, kunde jag för första gången (någonsin?) njuta av sommarsemestern från dag ett. Sedan gick jag ner i tid till 90%, då vare sig jag eller sexåring riktigt orkade med tillvaron. Under hösten har vi gått hem till lunch varje fredag, och det har varit magiskt på många sätt.

 

Efter att ha gått långt i processen med manuset jag skrev under 2017, smackade jag ihop ett ungdomsmanus under våren i någon typ av revanschlusta. Bra drivkraft skulle det visa sig, då jag nu väntar på besked igen. Inför 2019 har jag två skrivrelaterade mål:

1. Att skriva med någon typ av lugn i kroppen. Resultatet må ha varit lyckat, men (revanschlusta i all ära) så var tilltaget att vräka ur sig ett manus på så pass kort tid förra våren inte så bra för mig. Nästa manus ska jag besinna mig lite med.

2. Att släppa sargen. Det har jag redan börjat på, dels med att skriva en historisk roman (vilket jag inte vågat tidigare pga risk för researchrelaterat koma), och dels med att anmäla mig till en skrivkurs på två dagar på forskningstationen i Ammarnäs.

 

Nu börjar dock allvaret på brödjobbet, när jag egentligen mest av allt vill vara hemma och sätta tänderna i mitt historiska projekt. Under ledigheten har jag sammanställt min research, jobbat med synopsis, röjt och städat i mitt kontor (viktigt), samt ritat planlösning på karaktärernas hus och även ritat upp byn där huset finns. Är alltså redo att börja skriva och vill inte alls spendera tid på arbetsplatsen (i normala kläder dessutom, längtar hem till långkallingarna).

 

Hoppas ni har det bra allesammans, och god fortsättning!