fredag 16 november 2018

Veckan som gått.

Under veckan har jag varit sömnlös på Källans kurhotell. Inte för att det egentligen var något fel, snarare tvärtom; allt var till belåtenhet. Till och med obegränsat med mozzarellasallad i buffén. Kanske var det för tyst?

Konfererade i och för sig om risker med sammanslagning av verksamheter, enheter som går upp i varandra, och arbetsgivaren som blir ny. Men det vägs upp av fina kollegor, och en insikt i att inget är hugget i sten. Kanske är det dags att ta ut en annan riktning, och gå ditåt?

Somnade tydligen till slut, eftersom jag vaknade i gryningen. Hissnande klart väder och milsvid utsikt. Tänkte att ”här kunde man ju isolera sig och skriva bok”. Sedan: *ryyys*. Skulle förmodligen bli galen redan vid ankomsten, om jag stängde in mig och det enda som fanns att göra var att skriva och det enda som fanns att titta på var granskog och berg. Tror ärligt talat att jag skriver bäst hemma i kontoret. Från hotellfönstret:

Sedan kom jag hem och allt kändes plötsligt världsligt, när två hyfsat unga människor här på orten gick bort. Jag kände den ene bara litegrann via jobbet, men går ändå omkring och tänker meningslösa tankar om att någon elak och hemsk människa borde ha dött i stället för den här fina personen.

På en liten ort som den där jag bor så berörs i princip alla av ett plötsligt dödsfall. Även om man inte känner den döde personligen, så är han eller hon med stor sannolikhet vän med någon som du tycker om. En släkting till dina släktingar. Det gör ont i de allra flesta när det händer, även om smärtan är sekundär för många, och uppkommer i omtanken om någon som sörjer på riktigt. Kanske något att ta med sig om du skriver, eller har tänkt skriva, om en plats där det inte bor så värst många.

Hoppas ni får en fin helg allesammans <3


4 kommentarer:

Helena sa...

Usch då, sömnlöshet på ett hotellrum tycker jag är den värsta sorten. Hemma kan man alltid hitta på nåt om det kniper men på ett hotellrum är det så opersonligt så man känner sig ju så ensam och naken. Och ja, för tidiga dödsfall är alltid smärtsamt, särskilt i ens närhet. Viktigt ändå att komma ihåg livets förgänglighet. Hade en nära vän som drabbades av en dödlig hjärntumör i tonåren och efter många tuffa operationer dog när han var kanske 25 eller något sånt. Tror det har format mig mycket i mina val och att framförallt att inte ta saker på så stort allvar utan försöka se det positiva, lekfulla och roliga så gott det nu går... Nu dricker jag rödvin, tänker att det kanske märks på ordsvallandet i detta inlägg :/ Ha en fin helg!!! En ny riktning, spännande att fundera över om inte annat!

Elin Säfström sa...

Svindlande utsikt, men som sagt, hemma bäst i slutändan för den skrivande själen (iaf min). Och döden, ja. Den är inte alltid bara en vag framtid som nog ligger så där en 40-50 år framåt i tiden (som man lätt tänker lite mitt i (?) livet). Att kunna se det då och då och försöka att förhålla sig på ett annat sätt till livet till följd av detta (som Helena), det är inte nödvändigtvis så dumt, även om man självfallet önskar att det inte hade behövt hända någonting tragiskt för att kicka igång tankarna.

Annika sa...

Helena: Helena: Ensam och naken var ordet. Precis så. Och ja, det är verkligen läge att tänka över sina livsval. Men mest handlar det nog som du säger, om att försöka se det som är bra istället för det som skaver. Måste öva på det lite :-)

Annika sa...

Elin: Det är nyttigt att skakas om ibland, även om anledning kunnat vara lite mindre hemsk. Mitt i livet, hade inte tänkt på det, men som fyrtioplussare är det ju precis vad en är. Hjälp. Alla val blir liksom något mer dramatiska om en tänker att det kankse inte kommer fler tillfällen att välja just det här. För egen del är det dock en bra sak, jag tenderar att fastna om jag inte får lite eld i baken :-)