måndag 19 november 2018

Koka björn, och andra random tankar.

Min bokcirkel hade träff på lördagkväll. Det sedvanliga bubblet bestod denna gång av en riktigt fin champagne som värdinnan bjöd på. Herre jesus så trevligt.

Den här gången har vi läst Koka björn av Mikael Niemi. Jag har lyssnat, men hann tyvärr inte till slutet, men det tänker jag ta igen under veckan för jag tycker faktiskt om den. Niemi är såklart en begåvad författare, men i fina Populärmusik från Vittula tyckte jag att det var lite jobbigt när författaren anstränger sig för att vara underfundig, och i Fallvatten som jag också tyckte om, var språket lite väl mustigt för min smak, och det är liksom mycket vävnader som brister. I Koka björn finns det inget som jag inte gillar (hittills, jag har lyssnat på drygt hälften), och Niemi läser själv med sin fina norrbottniska språksång. Ska inte spoila handlingen ett smack, mer än att den är lite oväntad, särskilt för mig som inte ens läser baksidestexter om jag inte måste.

En danstillställning skildras i boken, och i artonhundratalets Tornedalen har de flesta inte råd med musikinstrument, vilket medför att dansen sker till sång och klapprande med något träföremål. Jag kommer att tänka på berättelser jag hört om en hädangången släkting som i en annan del av Norrbotten i början av nittonhundratalet, tog sig råd att äga en riktig fiol. Han smet ibland ut för att ”jobba i ladugården”, men övade i stället på att spela. Således blev han en spelman.

Jag kan relatera något så vansinnigt till detta, när suget efter att skapa är så stort att det inte går att hejda. Kan även relatera till hans hustru, som tydligen inte var så värst imponerad av tilltaget riktigt alla dagar, men de höll ihop hela livet så någonstans måste hon ändå ha förstått grejen. Det kräver styrka att leva tillsammans med en konstnärssjäl, och på den tiden var det nog inte så vanligt med stödgrupper för anhöriga, men jag känner ibland att nutida partners till diverse kulturnördar kanske borde bilda en…?

Jag gillar i alla fall tanken på att jag inte är ensam i min familj om att känna suget efter att skapa. Faktiskt är vi rätt så kreativa allihop, det tar sig bara uttryck på olika sätt. Jag tror att det är helt avgörande för ett barn om de där intressena tas på allvar, att det är okej att spendera timme efter timme på rummet, ensam, och få tillåtelse att rita, skriva, läsa, lyssna på musik, spela musik, eller var man just då finner en fristad för sin kreativitet. Jag är väldigt tacksam över att jag hade det precis så när jag var liten, och att jag aldrig behövde försvara mig mot någon som rynkade på näsan och undrade att ”vad ska det tjäna till?”


Bubbel hemma hos min fina kompis S (som för övrigt pluggar till översättare, tycker det är rätt coolt och hoppas att hon behöver en outgiven svensk roman att öva på någon gång i framtiden :-)



10 kommentarer:

helena sa...

Mysigt värre! Tack för boktips :) Minns att jag älskade Populärmusik... även om jag inte kommer ihåg någonting av den nu. Kanske är dags att ge Niemi en chans igen!?

Kreativitet är inte bara roligt och trevligt utan tror man har det tillbaka alla gånger såväl i den personliga utvecklingen som yrkesmässigt oavsett yrkesval. Har själv oväntat stor nytta av min kreativa ådra trots jobbet som jurist.

Maud Lindberg sa...

På bilturer hade du ingenting annat att göra, än att läsa. Vår familj var rätt rörlig. Dagsturer för shopping, besök hos bekanta, snabbvisit i stugan.... Alltid samma fråga från dig; "hur långt är det kvar"? Det rör sig om sträckor på 12-15 mil, enkel väg. Du var desorienterad inom den radien, men fyllde tiden i bilen med det du uppskattade.

TV-tittande var inte hellre din grej, men du ville vara tillsammans med oss övriga. Uppkrupen i soffan med en bok, i en annan värld. När vi skrattade, tittade du upp förvånad, antog att du missat något och ville att vi skulle berätta.

Annika. Tack för komplimangen i ditt inlägg, som du gett oss, din pappa och mig. Av allt vi lärt av dig, dyker en sak upp i huvudet. En julafton satt du i rutig bomullsskjorta och tillverkade "fiske-flugor". Skjortan var ren, du sysselsatte dig med din julklapp och trivdes. Vad mera kan man önska som förälder till en tonåring?

Louise Baumgärtner sa...

Koka björn låter intressant, blir allt lite sugen. Klokt skrivet om barn! I synnerhet i dessa tider med all stress tror jag att det är viktigare än någonsin att få syssla med något "som kanske aldrig leder någonstans", (vem vet? men det gör man ju aldrig innan och det är helt OKEJ även om det inte gör det) och/eller få göra absolut ingenting.

Eva sa...

Låter mysigt med både bubbelkvällen och att ni i familjen förstår varandras behov av att skapa.
För några år sedan gav jag bort Fallvatten i julklapp till en person som jag trodde skulle gilla den (fast jag hade inte läst den själv). Och fick efter någon månad höra: Fy fan vilken äcklig bok. Då var jag ju tvungen att läsa själv. Men gav upp efter ett ganska kort tag.

Annika sa...

Helena: Ja men eller hur? Jag har eventuellt Sveriges torraste jobb, men ändå har jag stor nytta av att kunna tänka kreativt. Boxen blir lite enklare att komma utanför då, känner jag.

Annika sa...

Mor: Haha, ja, det där läsandet hade en menlig inverkan på utvecklingen av mitt lokalsinne (har inget), men nuförtiden hittar jag åtminstone till Skellefteå :-D
Det var himla mysigt faktiskt, att jag fick göra min grej men ändå vara tillsammans med er. Utvecklade en förmåga att koppla bort allehanda ljud och fokusera, vilket är en nödvändighet numer, på jobbet. Pok!

Annika sa...

Louise: Ja, exakt. Att få göra ingenting är en lyx nuförtiden, och jag hoppas att ens unge känner att det är ok att bara vara. Det är flera år sedan jag gav upp hoppet om att få ha skänken i vardagsrummet ifred, då den är täckt med allehanda lego + pysselgrejer, men jag tänker att det är okej så länge sexåringen vill vara med oss + pyssla.

Annika sa...

Eva: Ja, alltså den boken var lite väl rå, även om jag uppskattade storyn, tempot och kanske mest av allt idén. Undrar varför ingen fått för sig att göra film av den? Tror det skulle funka bättre i det formatet.

Elin Säfström sa...

Har inte läst Niemi alls, även om han innehaft en vag plats i min läskö sedan urminnes tider. Jaså, han anstränger sig för att få till ett underfundigt språk:| Känner igen det någonstans ifrån ... Champagne är något av det bästa livet har att erbjuda! Det låter väldigt trevligt med den typen av bokcirkel. Önskar jag bodde i ... öh ... Västerbotten?

Annika sa...

Elin: Tror inte det framgick här vad jag menar med ansträngt underfundigt. You are in the clear, så att säga (skulle kunna dra ett känt svenskt exempel, men efter sågningen av Trolls vågar jag inte sticka ut hakan igen).
Och, såklart önskar varje människa att hon bor i Västerbotten, jag menar bokcirklarna är ju outstanding. Det är därför vi är så väldigt många här uppe, särskilt i fjälltrakterna.