tisdag 30 oktober 2018

Winter is here.

Första ordentliga snöovädret idag. Alltså, det finns inte ord för hur mycket jag ogillar detta.

Tycker George R.R. Martin är briljant som skapat en hel värld där extremt mycket kretsar kring vintern som är i antågande, samt ångesten kring detta. Klockrent, tycker jag. Winter is coming. Det är exakt så det känns från typ augusti, när det första lövet i grannarnas björk antar en något mindre grön färg än innan. Man tittar oroligt upp mot himlen. Ser inte det där molnet lite snöigt ut ändå? Här finns dock inga white walkers, om man bortser från gråblek författarwannabe som i februari inte sett solen på typ ett halvår. Nämnde jag att jag starkt ogillar vinter?

Ikväll, när jag stretade fram på en allt annat än skön promenad:



måndag 29 oktober 2018

Alltså, jag känner att jag vill skriva mer om synopsis.

Grunden till mina manus kommer alltid från att jag ser scener med en specifik person i huvudrollen. Scenerna kommer från ingenstans, och när någon scen/huvudperson fastnar, så dyker fler scener upp när jag gör hjärndöda saker som att promenera, köra bil, eller hänga tvätt. Jag skriver aldrig ner någonting av detta, och hittills har det fungerat så att det som är något att ha, det hänger kvar.

 

Skrivprojekten utgår alltid från de här scenerna, jag skriver nästan alltid manus från början till slut och så petar jag in scenerna där jag tycker att det passar. I tidernas begynnelse skrev jag helt på känsla, och tog in de här scenerna när det ”kändes bra”. Den vänliga förlagsperson som skrev mitt första personliga refuseringsbrev, påpekade att manuset var helt oläsligt, sett till bla dramaturgi.

 

Jag: Eeeh…dramaturg-vaddåförnåt…?

 

Såg till att läsa på om dramaturgi, och provade sedan ganska exakt varenda metod som finns för att medvetet jobba med dramaturgi i synopsis. Alla metoder för synopsis har sina för- och nackdelar, men jag tyckte nog ändå att nackdelarna övervägde mest hela tiden. Det blir så tråååkigt för mig att planera minutiöst, och dessutom; HUR ska jag kunna veta något om mina karaktärer och vad dom vill, INNAN jag har skrivit mig in i texten och karaktärernas medvetanden?

 

Men, jag harvade på, och jag led i det tysta.

 

Jag: Ska det verkligen VARA så här!?

 

Tills jag för en tid sedan snubblade över en mall i en skrivblogg, där man kokade ner synopsis till punkter (plotpunkter, pinchpunkter, mittpunkt), och med sjok däremellan (vandrare, krigare, etc.). Äntligen hade jag en uppstyrd metod för mina nyckelscener, men som ändå tillät totalt skrivflum emellanåt.

 

Jag: Eureka!

 

Så, nu tar jag mina scener som sparats ner bland de grå vindlingarna, och strösslar ut dem bland plotpunkter och pinchpunkter. Mellan de där punkterna, där en mer strukturerad person skulle planera för ”Vandraren” och ”Krigaren”, där skriver jag nästan ingenting alls i förväg i synopsismallen, vilket tillåter att jag flummar iväg rätt ordentligt när jag skriver.

 

Jag har även alltid första och sista scenen klara för mig, i form av såna där scener som hjärnan bara kokar ihop i förväg. Slutet vet jag också ungefär hur det blir, men vägen dit är rätt snårig. Jag kan ha uttryckt mig som att trådarna i mina råmanus far runt som i ett ormbo, och att det krävs bisarra mängder redigering för att få allt att passa in i slutet. Med synopsismallen har jag åtminstone fasta hållpunkter längs vägen, och det är väldigt mycket enklare att nysta trådar mellan dem, än att nysta trådar i ett helt manus.

 

Nu när jag hela tiden vet vart jag är på väg är det även enklare att hitta driv till mina karaktärer, och att lägga ut ledtrådar och annat smått och gott längs vägen.

 

Vid sidan av synopsismallen har jag ofta ett dokument där jag precis innan jag börjar skriva råmanus öser ner fakta om karaktärerna, platsen, världen etc. Det dokumentet öppnar jag sedan inte alls under råmanusfasen, och när manuset är ”färdigt” brukar mycket vara förändrat i förhållande till dokumentet. Om jag skriver en serie ser jag till att ändra så att allt stämmer i info-dokumentet, särskilt om det blir ett längre uppehåll mellan att jag skriver de olika delarna.

 

Punkterna i min synopsismall ser ut som nedan, där scenerna jag fantiserat ihop blir de olika vändpunkterna samt första och sista scenen. Manusfaserna i parentes beskrivs nästan inte alls, för att jag ska kunna flumma iväg ordentligt när jag skriver.

 

Första scenen

Inledning med definierad Hook

Första Plotpunkten (25%)

(Vandraren)

Första Pinchpunkten (37%)

(Vandraren 2)

Mittpunkten (50%)

(Krigaren)

Andra pinchpunkten (67%)

(Krigaren 2)

Andra plotpunkten (75%)

(Upplösning) + slutet

Slutscenen

 

söndag 28 oktober 2018

Senhöst.

Det är omfattande omorganisation på g på jobbet. Känns så där, och jag vill mest av allt bara stoppa lurar i öronen och gå ut i skogen för att njuta av hösten. Idag gjorde jag just det. Lite onödigt med snön, tycker jag, även om den egentligen kom rätt sent. Ska snart fika hos en kompis och sen tänkte jag skriva en stund, kunde inte hejda mig med nya manuset, det bara väller fram idéer.

Onödigt med snön, men fint. Här på nattgammal is.

Årets pumpa. Den lilla designern kallar honom Ludwig.



tisdag 23 oktober 2018

Budskap eller pekpinne?

Idag berör PJ Parrish på Kill Zone Blog, en av mina käpphästar i litteraturen. Nämligen Avsnittet.

Man läser en bok; hygglig gestaltning, fint språk, väl utvecklad handling. Och så kommer det där avsnittet där författaren bryter magin för att hen plötsligt kommer ihåg att den här texten är inte till för att avnjutas, nej nej, här ska läsaren faktiskt läxas upp om någonting. Läsaren bara måste få ta del av författarens superviktiga tankar om ett särskilt ämne. Påfallande ofta är det politiskt i någon grad, eller det som är tänkt att särskilja just den här boken från alla andra böcker i genren, det som ska visa att författaren är lite wild & crazy som faktiskt tycker så som hen gör. Tyvärr skriker det där budskapet ofta så högt att det blir svårt att tillgodogöra sig berättelsen.

På riktigt, hur roligt är det att läsa en övertydlig pekpinne till bok?

Jag tänker mycket på det där när jag skriver, inte så att jag känner något behov av att in absurdum hävda mina politiska åsikter i texten, men jag berör starka ämnen och är väldigt noga med att det ska harmonisera med resten av manuset. Jag är även rätt säker på att det inte är just mina åsikter i en viss fråga som ska föras fram med all kraft. Är det inte lite coolare om jag med min bok får läsaren att tänka själv?

måndag 22 oktober 2018

I god tid.

Barnet: Kan vi plocka fram Halloweensaker?
Jag: Go nuts.




söndag 21 oktober 2018

Att hitta tråden igen.

Min bokcirkel hade träff igår kväll (jag älskar min bokcirkel), och det blev prat om hur svårt det kan vara att ägna sig åt en tidskrävande hobby om en har familj.

Jag kom att tänka på mina strategier för att kunna hålla tråden i huvudet när jag skriver, även fast passen ofta blir kortare än jag skulle vilja, och att de kommer med lite för långa och ojämna mellanrum.

Mina tydligaste strategier är tre till antalet.


  1. Under råmanusfasen sitter jag alltid på samma plats och skriver. Jag drar ner rullgardinen i kontoret, har alltid samma belysning och samma föremål runt omkring som blicken kan vandra över när jag tänker. När jag redigerar och bearbetar däremot, kan jag sitta precis var som helst, utan att det spelar någon som helst roll.
  2. Jag har en speciell spellista för varje projekt, och den kör jag i lurarna mellan skrivpassen, så att jag lätt kan ställa om till rätt känsla när det är dags för att skriva.
  3. Jag castar alltid min ensemble, så att jag har bilder av diverse skådespelare i telefonen (alltid skådespelare, då de klarar av att se uttrycksfulla ut på bild). Dessa bilder glor jag på då och då, för att behålla känslan. Har även bilder av viktiga miljöer som jag skriver om, eller annat som inspirerar utan att ha någon direkt koppling.
Hoppas att ni får en fin vecka allesammans!

fredag 19 oktober 2018

Fredagsfunderingar. (Eller: fredagstrött handläggare filosoferar.)

Straffrabatter, kan någon förklara logiken i att inte straffas för alla mord om man begår flera samtidigt? (Skrivrelaterat, petar i spänningsromanen.)

 

Vid vilken mängd per dygn blir det farligt att inta mörk choklad?

 

Varför använder de inte mössa el dyl i Game of Thrones? Jon Snow stretar omkring på blåsigt kalfjäll med lockarna fladdrandes i vinden, och utan en tanke på att dra något stickat över huvudet. Men det är väl som Ygritte säger; ”You know nothing, Jon Snow”.

 

Varför finns det fortfarande ingen nöt- och mandelfri Aladdin-ask?

 

Varför utvecklas och används inte den här tekniken i stor skala, tillgängliggjord för den stora massan i annan form än bara som hyfsat meningslös trädgårdsbelysning?

 



tisdag 16 oktober 2018

Svar.

Det finns förlag som en kan dagdrömma om att få ge ut sin bok hos. Idag damp det ner ett mail från just ett sådant förlag. Det stod att det är fler som ska läsa mitt manus, och att de är intresserade.

För att citera ett barn jag känner: Mej dog.

Nu ska jag försöka hejda alla tankar som skenar omkring i huvudet, och typ äta min egen kroppsvikt i choklad i stället (för att distrahera mig själv, tänker jag).

måndag 15 oktober 2018

Har kommit till första målet.

Har plitat ner elva tusen ord i råmanuset nu, och passerat den del av handlingen som jag ville komma till innan uppehållet.

 

Redigerar igenom texten innan jag lägger den åt sidan, och tycker väl att det pendlar mellan genialiskt och ren skit. Som det ska vara, alltså.

 

Det bästa med att vara färdig, förutom att jag är i mål för den här gången, är att jag ÄNTLIGEN kan lyssna på Kraften, som är tredje delen av Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Som jag har längtat! Det funkar inte för mig att läsa/lyssna på det här under tiden som jag skriver YA, av två anledningar: Dels så är det ett smittsamt korthugget språk som inte alls matchar mitt men som är extremt lätt att ta efter, och dels så är det så väldigt bra att jag bara ”mitt-manus-är-skit-och-jag-kan-aldrig-bli-så-här-bra, ynk ynk”. Men nu får jag äntligen veta hur det går för Hirka och Rime, YEJJ!


En hel massa bok att lyssna på:




 

 

torsdag 11 oktober 2018

Stretar på med nya manuset.

Alltså, jag gillar rutiner, och i pågående projekt har jag haft lite svårt att hitta några. Dels beror det på att jag försöker ta det lite lugnt, och att jag behöver tänka ordentligt mellan skrivpassen (det är så sjukt mycket som ska bli rätt nu, känner jag). Dels beror det också på att det här är uppföljaren till senaste dystopin, den för unga vuxna som är ute på evighetslång förlagsrunda, och jag tänker inte skriva mig ända in i mål om det inte blir något med del ett. Blir det nej från alla förlag den här rundan tänker jag arbeta om del ett något innan jag skickar in till andra förlag, och då är det ju dumt att lägga ner en hel massa jobb på tvåan om det ändå är mycket som ska ändras sedan för att passa ”nya ettan”. Känner att allt det här har gjort skrivet lite mindre lustfyllt än vanligt.

 

Så, det har varit en del att ta ställning till. Hur långt ska jag skriva för att komma in i berättelsen tillräckligt, för att kunna ha ett längre uppehåll och plocka upp tråden igen utan att alla intentioner med manuset går förlorade? Hur ofta bör jag skriva för att behålla någon typ av kontakt med manuset, men samtidigt behålla någon typ av förstånd/inre lugn?

 

Har landat i att jag skriver tisdag, torsdag och söndag kväll, och ser till att boka in det i familjens gemensamma kalender också, så att det verkligen blir av.

 

Det andra problemet är svårare. Det finns omkring åtta tusen ord just nu, och jag närmar mig hooken som nog kommer vid ca tio tusen ord. Första plotpunkten borde landa kring arton tusen ord, och dit kommer jag inte att skriva mig i det här skedet, så det blir nog hooken som är målet, vid tio tusen ord, och där läsaren ska fastna ”på riktigt” i manuset.

 

Idag är det torsdag, i.e. skrivkväll, får se om jag kommer fram till hooken redan ikväll? Sedan ämnar jag ägna resten av oktober åt att bearbeta de här första kapitlen så att de blir precis så som jag vill ha dem. Ska även jobba med synopsis för resten av manuset, så att det bara är att plocka upp igen, sedan, när det blir dags att skriva färdigt.

onsdag 10 oktober 2018

Meanwhile in Mordor.

Gjorde en avstickare till Mordor. Det finns frost här.







lördag 6 oktober 2018

En fin dag.

Hemma hos svärföräldrarna idag, dom skulle åka bort över helgen, och mannen, sexåringen, svägerska+svåger skulle ta hand om jordbruket under tiden. Eftersom jag är allergisk mot det allra mesta fick jag tid till en lååång promenad längs sjön. Lyssnade på senaste avsnittet av Debutera eller dö, som handlade om bokmässan.

Det var en sån här dag:

När barnet var bebis bodde vi i byn. Det var milt uttryckt alltid rätt lugnt utanför köksfönstret, och det enda som rörde sig i synfältet var kvigorna i sin hage. Årets uppsättning ungdjur kom för att hälsa när jag gick förbi. Har koskräck, men kvigor är som regel gulliga varelser (och flera storlekar mindre än skräckinjagande mjökkor).



torsdag 4 oktober 2018

Tipsigt.

Tips ett: Håkan Bravingers dramaturgiskola i podden Bakom boken, finns nu att lyssna på i ett sjok. Avsnittet heter ”Håkans skrivarskola”. Torrt som Husmans, men även stabilt som just Husmans, och ett bra sätt att kalibrera det man tänker att man redan vet om skrivande.

 

Tips två: I brist på nobelpris i litteratur det här året, tar åtta svenska bokförlag ett initiativ och ger ut samtliga 14 kvinnliga* nobelpristagare i litteratur. Utgivning 14 november. Kan man få be om en samlingsbox?

 

 

 

*Får på riktigt eksem av att ditten och datten är ”kvinnliga”, men hittade inget bättre sätt att skriva det på. När läste du senast orden ”manliga nobelpristagare”, ”manlig polis”, ”manlig brandman”, etc? Mansnormen talar bokstavligt talat sitt tydliga språk.