fredag 20 juli 2018

Med vänliga hälsningar från Yrkesskadad, som även skriver med dragning åt det apokalyptiska.

Travar med engångsgrillar i affären, fast de inte får användas. Någon fimpar i gräset, det ryker om de torra stråna, men slutar snabbt. Den här gången.

För några dagar sedan släckte dom en skogsbrand, men finmoster J har fortfarande beredskap. Vi tar med hennes unge till stranden, våran låtsas att dom är syskon. För ett par dagar sedan lyste en skyddad vik i sjön i bjärt turkost, innan vinden fick algblomningen att skingras.

Åskan mullrar i fjärran. Kommer regnet att falla över åkrarna, eller går det förbi? Kommer det att falla regn? Tänder blixtarna något nytt område? 

Hemma, och gräsmattan är så inni helvete sönderbränd. Bruna prickar i kranvattnet, men lugn bara lugn, det är ledningsnätet som inte klarar överbelastningen. När folk vattnar med dricksvatten.

Fisket stängs i väster, upp mot fjället. Det är för varmt i vattnet. Förra sommaren regnade säsongen bort. En entreprenör inom fisketurism lägger pannan i djupa veck - det går inte i längden det här, att vi inte kan lita på vädret. Alls.

Vilken kanonsommar vi har ändå.

måndag 2 juli 2018

Utomstående som tittar in.

Läser en spänningsroman just nu som utspelar sig på en plats där jag bott en tid. Författaren kommer från en annan ort i närheten (där jag också har bott en tid) och fast det är riktigt bra läsning så hakar det fast vid varenda observation ena huvudpersonen gör av omgivningarna.

När hpn är hemma hos sig, är det rätt så overkligt (tycker jag) att det skulle malas på i den inre monologen om berg och skog och glittrande vatten. Vem reflekterar över sin egen bakgård i varannan tanke, särskilt som hen tyngs av djup sorg? När hen sedan besöker en för henom rätt så främmande ort (författarens hemort) beskriver den inre monologen nästan inte alls vad som finns, mer än svepande ordalag om en småstad och en bensinstation. Här borde rimligtvis hpn vara något mer förundrad över omgivningarna än vad hen är hemmavid.

Min spaning här är att författarens egna uppfattningar skiner igenom, att det som är främmande för författaren blir främmande för hpn och exotiseras i hpns tankar, fast hpn bott där i alla sina fyrtio år. Och författarens hemmaplan beskrivs som hpns hemmaplan, fast det är en främmande plats för henom.

Det här tar jag med mig in i mitt skriv; att inte ösa på med inre förundrad monolog om en plats som hpn rimligtvis borde känna väl. Och att det kanske är bättre att välja ett utomstående perspektiv (typ en inflyttad, även en som bott arton år i, låt säga Sorsele, kan förundras över bergen och älven) om en skriver om en plats en känner till men inte riktigt känner.