torsdag 8 mars 2018

Make. It. Work.

Ikväll skrev jag mig förbi andra plotpunkten och ska nu stäva det här skeppet genom upplösningen, knyta ihop allt och försöka få till ett slut. Har producerat drygt 60 000 ord i ren skrivglädje, men glädjen lägger sig lite när jag tänker på vad som ligger framför mig. Jag gillar inte den kommande fasen, har aldrig gjort och undrar om jag någonsin kommer att göra. Men, när den lilla latmasken i mig (jo, för det handlar ju om att orka tänka svåra och jobbiga tankar) slår till, när kreativiteten får sällskap av tvivels-djävulen i den stund när jag borde vara som mest fokuserad, det är då jag går till Tim Gunn.

 

För den som inte vet så är (var?) Tim Gunn något av en programledare för Project Runway (jag knarkade detta program för ett antal år sedan), där ett gäng kläddesigners under någon typ av tidspress varje vecka ska skapa plagg, och sedan skicka ut sina alster (draperat på en modell såklart) på the runway för bedömning, följt av sedvanlig utröstning. I början av veckan brukar det vara rätt skön stämning bland deltagarna, det shoppas tyger, skärs till, nålas på provdockor etc. Sedan ökar pressen, någon klappar igenom, får panik, går helt bananas, det flyger paljetter och fluff al over the plejs och i det läget gör Tim Gunn normalt sin entré. Nyper i tyget. Tar ett steg bakåt. Rynkar pannan. Sätter en hand under hakan. Funderar. Tar den tävlande till en plats långt ifrån kreativitetens lustgårdar, smular sönder den kreativa processen som självändamål med tre ord; Make it work.

 

I vissa projekt uppstår en fas när en inte kan luta sig tillbaka och lita på att kreativiteten ska lösa problemen som radar upp sig. För mig inträffar det här alltid på sluttampen i ett romanprojekt, när det ska knytas ihop trådar och hantverket blir extremt tydligt. Den fluffigt kreativa delen i mig slåss för sitt liv ”uhuuu, jag vill ju bara skaaapa”, men det funkar liksom inte för mig att gå på känsla om slutet ska bli något att ha. Instinktivt vill jag släppa ut mina karaktärer ur de fällor jag skapat åt dem, putta ut dem på en blomsteräng och bara ”run free!!”. Men det går ju inte. Nu inför upploppet måste jag ta mig samman. Tänka. Tänka lite till. Planera. Sortera trådar. Få saker och ting trovärdiga. Jag måste få det här kreativa luftslottet att ta form, att fungera. Eller som Tim Gunn skulle ha sagt; Make it work.

12 kommentarer:

Helena sa...

Ja, project runway älskade jag också en gång i tiden! Fin liknelse, du fixar det här! Håll ut!

Eva sa...

Vilken härlig liknelse. Jag brukar säga som Heidi Klum när något går åt pipan: "Sometimes you're in, sometimes you're out." Med tillägget "Auf Wiedersehen" om jag är på det humöret.
Din hjärna kommer att fixa detta!

Annika sa...

Tack Helena :)

Annika sa...

Eva: Hade glömt Heidis citat, Auf Wiedersehen kan man ju förreställa sig, med hennes vassa stämma, när det ska dödas darlings!

Elin Säfström sa...

Åh, Project Runway! Skulle kunna se det dygnet runt.

För mig är slutfasen den enklaste, just eftersom man äntligen får knyta ihop allting. Det bara rullar på liksom, i en tydlig nedförsbacke för mig. Den här delen brukar jag skriva på några få dagar.

Du ba: "Men åh, vad duktig du är då! Vad kul för dig!"

Ja, kul för mig:)

Närå, du fixar det, så klart! Om inte annat så för att historier vill gå ihop. Jag lovar, de vill det! Tänk nedförsbacke bara!

(Skicka inga brevbomber, please!)

Annika sa...

Elin:Ja, good for you, roligt när det funkar för andra :-D
Nä men seriöst, lovar att inte skicka en brevbomb, men kunde tänka mig en liten brevkurs. Om hur en tar sig samman och slutar ha panik över slutet. Nedförsbacke....I wish...

Elin Säfström sa...

Ja, tänk om det fanns brevkurser i skrivandets ädla konst som garanterade framgång och harmoni. Tyvärr är det väl bara att - i vanlig ordning - piska sig själv igenom processen. Vi har ju olika förkärlek för olika delar av den, och slutet är tydligen inte din favvo. MEN, jag hävdar fortfarande - nedförsbacke eller ej - historier VILL gå ihop. Tur för oss.

Anonym sa...

Tim Gunn lyfte ju hela programmet. Såg också det jättemycket för länge sedan och brukar försöka se lite om jag är hemma sjuk (som nu!). Vi borde alla ha en skrivcoachande Mr Gunn att plocka fram vid behov. :)

Annika sa...

Skrivalasaleva: ja, han kunde få sitta på axeln och vid lämpliga tillfällen ta en tillbaka ner på jorden :-)

Annika sa...

Elin: På något sätt vill de nog det, den här har åtminstone haft hyfs nog att berätta hur den vill att slutscenen ska bli, även om jag ännu inte riktigt vet hur jag ska ta mig dit.

Sara sa...

Haha, åh - Project Runway följde jag också slaviskt, när jag var föräldraledig med äldsta barnet. Fortfarande har jag inte riktigt förstått VAD jag tyckte var så hemskt underhållande med det programmet, men på något sätt var det beroendeframkallande.

Jag ska genast anamma både "Make it work" och "Auf wiedersehen", att plocka fram och säga till mig själv under olika delar av skrivprocessen. :)

Annika sa...

Sara: Det verkar vara många av oss som varit besatta av Project R :-) Kanske är det den där kreativitetsgrejen som smittade av sig? Jag spelade in på boxen när jag var föräldraledig, och tittade igen och igen och igen!