tisdag 20 mars 2018

Början på slutet.

Ååå, vad jag tycker det är jobbigt att skriva slutet! Har tänkt ut en plan för hur trådarna ska knytas ihop, så det känns rätt lugnt, men i övrigt har jag prestationsångest på steroider. Hur ska jag få till ett slut som gör det här projektet rättvisa?

Jag vill att slutet ska vara rätt spännande, samtidigt som det ska lämna läsaren med en skön känsla efteråt, och med en sug efter att läsa mer i del två av trilogin. Och så hamrar jag ner orden och får inte alls till rätt känsla. Svärord.

Men, i stället för att få skrivkramp tänker jag mig att jag skriver ner handlingen rakt av, som ett icke gestaltat skelett, bara för att få till händelseförloppet. I ett senare skede går det ju att bearbeta texten till greatness (I wish), i.e. bekötta skelettet, som Elin uttryckte det här.

Hur tänker ni kring att skriva slutet? Är det projektets roligaste del, eller har jag fler kollegor där ute som vrider sig i prestationsångestens plågor…?

10 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Jag uttalar mig ogenerat igen:

Det är eventuellt ett nödvändigt ont då kanske. Alltså, för mig är det något av en katarsis och jag trivs med det, men hursomhelst så måste det göras. Som om du inte visste det ...
Så, bra plan! Just Nike-do it! Så ordnar du upp detaljerna sedan.

Eva sa...

Med nuvarande manus skrev jag slutet långt innan början och mitten fanns. Tycker mycket om mitt eget slut och det fick mig att vilja skriva resten. Att hela tiden veta vart jag ville gjorde det enklare (eller njä, det tog ju ändå tid och tankekraft).
Bra idé att skriva skelettet och sedan kötta på. Heja dig.

Annika sa...

Elin: Ja, jag nikear det!
Vore ju UNDERBART att trivas med detta, men det här är delen av processen när jag hänfaller till ”plååågad konstnär” etc. Varje gång.

Annika sa...

Eva: Låter underbart att ha slutet klart för sig under hela resan! Var slutet det första som kom till dig? Har så många frågor här egentligen, tycker det vore ett optimalt sätt att jobba på :)

Eva sa...

Jag låg i en hängmatta på Fiji typ 1990 och betraktade en person som jobbade på den minst sagt undermåliga anläggningen där vi bodde. I brist på bekymmer hittade jag på ett liv åt denne man :-) I min version hade han inte haft det allt för kul. Men bestämde mig för att han skulle få det riktigt bra på slutet. Och det är också slutet i min bok. Oj, det blev en spoiler. Får lägga till att det kan ju gå gräsligt dåligt för de andra i boken :-)

Annika sa...

Eva: Men vilken härlig bakgrundsstory till slutet! Fiji, en helt ok plats att få inspiration på :-)
Och en undrar ju vad denne man gör idag...?

Helena sa...

Ajaj, men bra taktik att skriva dig igenom det ändå tror jag. Tids nog kommer du ut på andra sidan och kan se tillbaka och snygga till sen vid behov! Själv befinner jag mig i känslomässigt vakuum (och i slutet av manus) så lyckas inte frambringa en endaste liten känsla eller minne av känsla jag haft angående att skriva slutet. Men det går att skriva ändå så med.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Först och främst: vad roligt att du kommit så långt med projektet!
Slutet jobbar jag om femtioelva gånger, just för att det är så förbenat svårt att få till det. Lite som sista strofen i ett musikstycke, hur ska läsaren känna sig? Så jag tänker att det sker i redigeringen, bara du vet vart du ska är det lugnt :)
Och, som om jag inte sagt det förut, så himla bra du är!

Annika sa...

Helena: Ja, känslomässigt vakuum, precis så! Bara att kämpa igenom och hoppas att texten kan få liv i ett senare skede.

Annika sa...

Marie: tack, behövde höra det :)
Femtioelva gånger för att jobba om lät behärskat, jag siktar på en miljard den här gången :-D