fredag 30 mars 2018

Dagens aktivitet...

...var att göra så lite som möjligt. Häng vid elden, mat vid elden, slöa i solen vid elden. Magiska dagar vid sjön.

Glad påsk på er allesammans :-)




lördag 24 mars 2018

La in en överväxel.

Jag fick några timmar över idag och skrev färdigt råmanuset. Känns riktigt bra att ha värkt fram ett slut, även om det så klart krävs en hel del bearbetning innan det flyger som jag har tänkt.

Det blev 76 086 ord till slut, skrivna under 54 pass. Manuset tog 13 veckor att få ner på pränt, och jag skrev ca 13 500 ord i höstas innan jag bearbetade spänningsmanuset, och började om med dystopiskrivet den 29 januari.

Nu väntar bearbetningen, när det här benranglet till dystopi förhoppningsvis ska komma till liv. Jag älskar den fasen, men har haft oväntat roligt under råmanusfasen också.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg allesammans, jag planerar att fira med hamburgare (barnet valde) och slötittande på tv.

tisdag 20 mars 2018

Början på slutet.

Ååå, vad jag tycker det är jobbigt att skriva slutet! Har tänkt ut en plan för hur trådarna ska knytas ihop, så det känns rätt lugnt, men i övrigt har jag prestationsångest på steroider. Hur ska jag få till ett slut som gör det här projektet rättvisa?

Jag vill att slutet ska vara rätt spännande, samtidigt som det ska lämna läsaren med en skön känsla efteråt, och med en sug efter att läsa mer i del två av trilogin. Och så hamrar jag ner orden och får inte alls till rätt känsla. Svärord.

Men, i stället för att få skrivkramp tänker jag mig att jag skriver ner handlingen rakt av, som ett icke gestaltat skelett, bara för att få till händelseförloppet. I ett senare skede går det ju att bearbeta texten till greatness (I wish), i.e. bekötta skelettet, som Elin uttryckte det här.

Hur tänker ni kring att skriva slutet? Är det projektets roligaste del, eller har jag fler kollegor där ute som vrider sig i prestationsångestens plågor…?

söndag 18 mars 2018

Littfest!

Jag och min fina kompis K har varit på Littfest i Umeå under helgen. Det var snäppet bättre än jag räknat med, högre medelålder än jag räknat med, samt extrem få män (är det verkligen bara kvinnor i min ålder och uppåt som läser?).

Vissa föreläsningar/samtal var riktigt bra. Vi kunde tex inte missa samtalet om ”Män visar kuken för mig” med Caroline Hainer. Ämnet attackerades nyanserat av författaren, och oväntat nog hade detta framträdande ev största andelen män i publiken under hela festivalen.

Po Tidholm och Håkan Forsell samtalade om staden och landsbygden, sjukt intressant och om jag kunnat stenografera hade jag klottrat ner vartenda ord. Idun var proppfull och vi blev tvungna att sitta på balkongen. Hej Svindel.


Annika Norlin samtalade med Elin Willows, som på bilden läser ett stycke ur sin bok ”Inlandet”. Jag har inte läst, men tror att jag blir tvungen. Elin pratade kärleksfullt om ett stillsamt liv, och att som utomstående hamna på en plats som inte anpassats efter den urbana normen. Orten namnges inte i boken, men jag gissar på Arvidsjaur eller Arjeplog, baserat på att författaren plockat bort en stor industri som skulle blivit för exotisk i sammanhanget och tagit över berättelsen (biltestningsindustrin, no doubt, som vid tiden när berättelsen utspelar sig ännu inte spridit sig till tex Sorsele, där jag bor). Det som stannade kvar mest var detta citat om att alltid behöva försvara valet att bo i inlandet;
”Att flytta härifrån kräver ingen förklaring."



måndag 12 mars 2018

Dystopi vs Utopi.

Har alltid (nästan) skrivpaus från torsdagkväll, till söndagkväll, för att inte bli galen/galet trött, och för att ge mig själv tid till att tänka.

Under helgens tre skrivfria dygn ploppade det upp tankar på att det som är en dystopisk tillvaro för någon, är en utopi för någon annan. Och den där andra är hjälte i sin egen berättelse. Känner att det gav en ny förståelse för min antagonist, och för min villain (som inte är samma person i den här berättelsen).

Den här tankegången kom väl till pass under upplösningen, som jag tagit tag i under ett par skrivpass nu. Återstår typ en miljard skrivpass till, känns det som, för att få ihop det här.

Det var bara det jag ville idag :-)

söndag 11 mars 2018

Idag har jag åkt slalom.

Jag har alltid åkt snowboard, men för ett antal år sedan drog jag axeln ordentligt ur led (halkade under stillsam promenad) fick fraktur, opererade, och sålde efteråt min bräda. Sedan dess har jag inte varit nära en slalombacke, och förra våren blev jag så IRRITERAD på den här mesiga versionen av mig själv att jag skaffade slalomutrustning lagom till barmarkperioden.

Valde slalom pga 40, samt allmänt trasig (tänker att en inte ramlar lika ofta på skidor som på bräda = säkrare). Idag var det äntligen dags. Knölade in trasig axel i ett skydd värdigt Iron Man (behövde typ hjälp pga galet mycket kardborreband etc) och åkte med familjen till Nalovardo, närbelägen superfin slalombacke.

Hade inte stått på slalomskidor på 25 år, och var ärligt talat livrädd innan. Men, det var UNDERBART kul.

Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att jag är pleased with self, pga utmanade mig själv och fegade inte ur.


På toppen av lilla backen, väntar till en annan gång med den höga backen (anas bakom skogen).

Här drog sambon och femåringen iväg, och jag hann ärligt talat inte med :-) Det går medium bra att åka slalom, när ryggmärgen tror att en åker snowboard och således helst svänger till höger (det liknar en snowboard-sväng, vilket en vänstersväng inte alls gör, tydligen).



torsdag 8 mars 2018

Make. It. Work.

Ikväll skrev jag mig förbi andra plotpunkten och ska nu stäva det här skeppet genom upplösningen, knyta ihop allt och försöka få till ett slut. Har producerat drygt 60 000 ord i ren skrivglädje, men glädjen lägger sig lite när jag tänker på vad som ligger framför mig. Jag gillar inte den kommande fasen, har aldrig gjort och undrar om jag någonsin kommer att göra. Men, när den lilla latmasken i mig (jo, för det handlar ju om att orka tänka svåra och jobbiga tankar) slår till, när kreativiteten får sällskap av tvivels-djävulen i den stund när jag borde vara som mest fokuserad, det är då jag går till Tim Gunn.

 

För den som inte vet så är (var?) Tim Gunn något av en programledare för Project Runway (jag knarkade detta program för ett antal år sedan), där ett gäng kläddesigners under någon typ av tidspress varje vecka ska skapa plagg, och sedan skicka ut sina alster (draperat på en modell såklart) på the runway för bedömning, följt av sedvanlig utröstning. I början av veckan brukar det vara rätt skön stämning bland deltagarna, det shoppas tyger, skärs till, nålas på provdockor etc. Sedan ökar pressen, någon klappar igenom, får panik, går helt bananas, det flyger paljetter och fluff al over the plejs och i det läget gör Tim Gunn normalt sin entré. Nyper i tyget. Tar ett steg bakåt. Rynkar pannan. Sätter en hand under hakan. Funderar. Tar den tävlande till en plats långt ifrån kreativitetens lustgårdar, smular sönder den kreativa processen som självändamål med tre ord; Make it work.

 

I vissa projekt uppstår en fas när en inte kan luta sig tillbaka och lita på att kreativiteten ska lösa problemen som radar upp sig. För mig inträffar det här alltid på sluttampen i ett romanprojekt, när det ska knytas ihop trådar och hantverket blir extremt tydligt. Den fluffigt kreativa delen i mig slåss för sitt liv ”uhuuu, jag vill ju bara skaaapa”, men det funkar liksom inte för mig att gå på känsla om slutet ska bli något att ha. Instinktivt vill jag släppa ut mina karaktärer ur de fällor jag skapat åt dem, putta ut dem på en blomsteräng och bara ”run free!!”. Men det går ju inte. Nu inför upploppet måste jag ta mig samman. Tänka. Tänka lite till. Planera. Sortera trådar. Få saker och ting trovärdiga. Jag måste få det här kreativa luftslottet att ta form, att fungera. Eller som Tim Gunn skulle ha sagt; Make it work.

onsdag 7 mars 2018

Vadar i vab-träsket.

Två tips till dig som liksom jag vabar med ett barn som är piggare än vad du själv är:

När orken tryter kan en sticka till barnet femtio hårsnoddar, sitt eget hår, och bara ”go nuts”. Uppskattades. Brasklapp för att detta kan vara en smärtsam aktivitet för den hårömma. Här en fläta, en av de mer behärskade uppsättningarna.

Sedan tillverkade vi nån typ av improviserade pynt till påskriset, varpå barnet hittade en tejprulle och gick nuts på riktigt. Jag ämnar ninja-vila i soffan nu, dvs låtsas delta i pysslet, men i horisontellt läge.



måndag 5 mars 2018

Jag vill inte vara where the action is.

På torsdagkväll skrev jag mig förbi den andra pinchpunkten i manuset, och från och med nu går det utför för mina karaktärer. Jag måste erkänna att det tar emot att utsätta dem för vad som väntar, och skulle helst vilja linda in dem i fiktiv bomull för att skydda dem från allt ont. Men en konfliktlös bok vill nog ingen läsa (utom jag då, och ett par vänner både här i bloggvärlden och irl som bekänt att de stundtals känner aversion mot det som skaver).

 

Jag har aldrig varit ett stort fan av att skriva konflikt. Svärta och elände funkar utmärkt, mina karaktärer vandrar ofta omkring i en sorts skör melankoli i olika grader av nattsvart, men konflikt skyr jag verkligen som den klichétyngda pesten.

 

I tidernas begynnelse när jag skrev första versionen av första dystopin, lät jag mina karaktärer glida omkring i en rätt skön tillvaro, där staten var obarmhärtig på långt avstånd och karaktärerna lallade omkring och typ plockade bär, blev kära i varandra, samt hade ”filosofiska” samtal på natursköna platser. Tryckte in en smula konflikt med kofot i det här manuset och skickade in. Det var fortfarande alldeles för gulligt och konfliktlöst för att få kallas dystopi (eller ens för ”bok”) och att ett förlag faktiskt gav lite socker i sin refusering av eländet berodde nog (1) på att människor tenderar att gilla överlevnadsskildringar i postapokalyptiskt miljö, och (2) att de där samtalen gav en mikroskopisk litterär höjd till ett i övrigt dramaturgibefriat projekt.

 

I nya dystopiprojektet har min hp ständigt lågskalig panik, och nu när det ska ”braka loss” ordentligt så att säga, känner jag ganska stor ångest. Stackars mina fina karaktärer, liksom. Men jag tänker också att jag ska utnyttja de här negativa känslorna och låta dem sippra in i texten, kanske kan det här motståndet jag känner få liv och känsla adderad till the action? Normat sett tycker jag att action är lite tråkigt, somnar lätt i tv-soffan när det blir ”spännande” på film, och i actiontyngda böcker som tex thrillers skummar jag när det blir för snabbt berättat. Jag vill inte skriva action som läsaren skummar, och tänker knö in känslor och stämningar så mycket som jag bara förmår. Kanske blir känslosam action det nya svarta…?