tisdag 13 februari 2018

Att casta sin ensemble.

Tyckte att vissa av mina karaktärer kändes lite grunda, och då tog jag till mitt favoritknep. Jag ägnade några timmar åt att googla fram skådespelare (alltid skådespelare, de brukar lyckas med konststycket att se uttrycksfulla ut på bild) att casta i rollerna. Det som slog mig är att sjutton-tjugoåringar verkligen är väldigt unga. Det är lätt att gå på Hollywood-grejen där man castar 25- och 30-åringar att spela ett gäng sextonåringar i en dystopisk framtid, och sedan tro att ’ja men så ser ungdomar ut!’. Men de allra flesta gör inte det.

 

Det gick betydligt lättare sedan att få till känslan i skrivet, och att få liv i hela grejen med hur utsatt en mycket ung människa är i en hård miljö.

 

Mamman i mig fick någon typ av moralpanik över mängden ’kolla-så-sexig-jag-är-bilder’ som används för att marknadsföra unga talangfulla skådespelare. Mycket sugande blickar och plutande munnar, och förvånande nog var det betydligt värre bland pojkarna. En flicka får vara söt, rolig eller bara cool, men en kille är tydligen svår och tuff redan i tonåren. Vore jag casting director i något annat än min egen skrivbubbla, alltså för film eller tv, så skulle jag gråta blod över eländet samt starta en mindre revolution.

10 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Jesus josef amalia, jag kan livligen föreställa mig hur det ser ut i det där träsket. Stackars barn.

Men så intressant att du konkretcastar på det sättet.Skulle bli jättestressad av att sätta ett riktigt, handfast ansikte på någon av mina karaktärer. Jag gillar att det svävar lite i huvudet på mig.

Helena sa...

Bra knep! Själv använder jag folk ur min bekantskapskrets som hållpunkter till karaktärerna. Vem som hör till vilken karaktär kommer dock aldrig att avslöjas, det kan vara en kombo också av en kompis utseende men en kusins personlighet osv. Man blir så ledsen av det du beskriver, både för de barnen och alla andra som hjärntvättas med dessa så sjukt förvrängda och osunda ”målbilder”/förebilder.

Sara sa...

Vilket bra tips! (För ja, jag tar till mig det som ett sådant). :-) Jag gjorde faktiskt så med min första huvudkaraktär, men har inte gjort det med någon annan. Låter om inte annat väldigt kul.

Och usch, ja. Vilken värld dessa unga måste växa upp i. :-/

Annika sa...

Elin: Träsk var ordet.
Här svävade karaktärerna omkring för mycket, och det blev alldeles för diffust.

Annika sa...

Helena: Så gör jag med delvis, antagonisten har (eherm...) en person jag känner som förebild :-)

Annika sa...

Sara: Ja, det är rätt kul! Och en hjälp för att bli mer konkret.

Anonym sa...

Jodå nog har jag gjort så när jag haft svårt att sätta fingret på hur de ser ut. Dessutom fick jag syn på en karaktär för några år sedan, när jag höll på att skriva ungdomsmanuset, som såg ut som han - fast typ fem år äldre. På pricken! Det var rätt kul att möta sin hemmasnickrade figur live sådär. :)

Annika sa...

Skrivalasaleva: FANTASTISKT att träffa sin karaktär, så coolt! Undrar ju genast om du pratade med honom? :-)

Anonym sa...

Jag pratade inte med honom eftersom det var på spårvagnen och ja, det hade ju blivit rätt konstigt. Ser framför mig hur jag besvärar ung snygg man på spårvagn med den mycket konstiga kommentaren att han ser ut som en karaktär jag skriver om. :D Något jag föreställer mig snarare händer i en bar lite sådär för sent om kvällen... ;)

Annika sa...

Skrivalasaleva: haha, ja det hade ju varit skumt. Röstar också på baren, eller så sparar man sånt beteende tills dess att man är en författar-superstar :-D (dvs smickrande att bli jämförd med hp)