onsdag 28 februari 2018

Spoilervaring utfärdas för det här inlägget, jag kommer att prata om The Walking Dead.

Ikväll finns ett nytt avsnitt av the Walking Dead att titta på. Vi har följt serien under alla säsonger, genom toppar och dalar, och jag tycker verkligen att det är inne i en rejäl dal just nu.

Hela första halvan av senaste säsongen ägnades åt krig, och jag tror att den sammanlagda dialogen under de första åtta avsnitten skulle ha kunnat inrymmas på ett normalt A4-papper (transkriberad i Times New Roman, 16 punkter). Nu är jag less och önskar en del djup av återstående avsnitt. Dock tycker jag att titeln ”All Out War” på sista avsnittet för säsongen inte känns särskilt lovande, det säger mig snarare att det bara blir värre.

Ev kastar jag någonting på tvn om Neeegan, eller ännu värre, Lucille, dyker upp igen. Hela Lucille-grejen är så sökt, någon som typ gick i spinn över den här låten, och bara ”jag har en cool idé här grabbar, vi döper ett SLAGTRÄ till Lucille!”. Gäsp.

Serien i korthet:
- Survival (första säsongerna). Intressanta relationer, HUR ska dom få tag på mat, HUR ska dom lyckas undkomma alla walkers, VAD är det egentligen som händer, etc.
- Psykopatgubbe vill ta makten (övriga säsonger). Dör en psykopatgubbe kommer en till som är mycket snarlik den frånfallna, men så klart lite värre. Relationer? Pft! Djup? Nja, det är enklare att plaska runt på grunt vatten. Ond, bråd onödig död? You bet!

Slutligen ett meddelande direkt till manusförfattarna (som givetvis google-translatear allt som skrivs på hela internet, right?), här kommer en gratis idé till er:
I stället för att kasta in ännu en maktfullkomlig psykopatgubbe (i det fall att Negan dör alltså) kanske ni kunde kasta in staten? Den behöver inte finnas till för medborgarnas bästa, och det behöver inte ens vara den amerikanska staten (det finns andra länder än USA, just saying).

Och känner ni inte för att blanda in några fräscha ingredienser i soppan, kanske ni kunde prova att zooma ut lite? Eller möjligtvis att flytta fokus lite åt sidan, det finns flera sidor att välja på, så go nuts.

Slut på meddelandet.

måndag 26 februari 2018

Bättre än fulskriva.

Måste bara tacka för alla uttryck som är bättre än att fulskriva:

- Flödesskriva

- Genomskrivning (för att komma ut på andra sidan i manuset)

- Coolskriva (liksom obrytt men ändå insiktsfullt)

 

Lägger dem på hög inför de där författarframträdandena en kommer göra när berömd och framgångsrik, och får chansen att berätta om sin skrivarmetoood inför (eherm…) hänförd publik. (Hoppas självironin lyser igenom här.)

lördag 24 februari 2018

Dagens aktivitet.

Har hälsat på andra halvan av kulturkollektivet idag. Hon bor ännu mer ute på landet än vad jag gör, vi gick långpromenad och det var bara -10 och superfint!

Småtallarna på hygget ser ut som ufos :-)


fredag 23 februari 2018

En liten boost för självförtroendet.

Jag fulskriver mina råmanus, öser ur mig handling på knagglig svenska. Visst glittrar det till ibland, men rent ärligt så är mina råmanus inte någon skojig läsupplevelse ur språklig synpunkt. Men jag gör så för att över huvud taget få ur mig storyn. Om jag ska få till en story, och klara av att hålla allt i huvudet, då måste det gå undan när jag skriver ner den. Om jag inte jobbar med texten en majoriteten av veckans dagar, så känns det som om jag blir blank i hjärnan när intrigen ska värkas fram. Ett normalt skrivpass för mig är 1 – 1,5 timmar långt, och då får jag oftast ner 1200-2000 ord i manuset.

 

Tidigare under veckan hade jag poden The Bestseller Experiment i lurarna, och gäst var Brandon Sanderson (inte helt okänd för den som läser fantasy, eller som lyssnat på poden Writing Excuses). Döm om min förvåning när han beskrev sin process på ett liknande sätt, han skriver cirka två tusen ord per dag, full fart mot målet i råmanus för att få till storyn. Han pratade om vad som händer när han är inne i berättelsen, om magi och kopplingar som kräver ett snabbt tempo och total connection to the story för att fungera. Jag bara: ”JA PRECIS!!” rakt ut i luften i lunchrummet på jobbet. Som tur var satt jag där ensam för tillfället.

 

Vad är det jag försöker säga här egentligen? Att det var extremt bra för skrivarsjälvkänslan att en superstar gör nästan precis som jag. Det är inte fult att fulskriva även om man kan få den uppfattningen när en del författare talar om sin process och om ord som vägs på guldvåg. Jag slabbar ut mina ord med bred pensel i råmanusen, och jag tror att jag ska försöka vara stolt över det hädanefter. Den enda brasklapp jag vill kasta in för den som vill testa en sådan här snabb råmanusprocess är att en inte får vara rädd för att bearbeta och redigera sin text, då det är vad som behöver göras för att manuset ska lyfta och bli så bra som det kan bli.

 

Och förresten, varför svänger jag mig med ord som ’fulskriva’? Skulle det vara fult att skriva fort och av hjärtans lust i råmanusprocessen? Nej, jag tror att jag ska ta min skrivarvokabulär rakt upp i tvåtusentalet, och sluta upp med sånt där strunt.

 

Hoppas ni får en fin helg allesammans!

torsdag 22 februari 2018

Vinterns hittills kallaste dag.

Så här ser det ut utanför kontorsfönstret idag, vackert, men skönheten är bedräglig.

-32 när vi åkte hemifrån i morse, skulle ut med bilen en sväng när solen gått upp och då var det -34,5. Det blir alltid kallare i gryningen en stund, men nu hoppas jag att solen gör sitt jobb under dagen och värmer upp det här lite. Läste i en dagstidning att våren är på väg, men nej, det är den inte. Ber om ursäkt för fula bilder.


tisdag 20 februari 2018

När man skrivit en scen ca 150 gånger, i huvudet.

Har skrivit mig förbi mittpunkten nu ikväll, och det var nog det roligaste skrivpasset någonsin för mig. Den här scenen har jag haft i bakhuvudet under många år, och det kändes lite episkt att slutligen plita ner den i manuset. Den kom till mig under ett simpass; sjukskriven, utmattad, allmänt less. Då bara ”tjoff!” stod det klart hur det skulle bli för karaktärerna i det här projektet som jag skjutit framför mig under lång tid. Och VARJE gång jag simmat sedan dess har jag bearbetat händelserna (simmar minst en gång i veckan), spelat samma film i huvdet men ändrat lite för varje gång. Ganska meditativt.

 

Jag undrar verkligen vad jag ska göra med hjärnan framöver när jag simmar, kommer nog kännas lite konstigt.

 

Nu ska jag skriva vidare mot nästa pinchpoint, ska bara tänka lite till först, och akta mig noga så jag inte fastnar knädjupt i the muddy middle.

 

torsdag 15 februari 2018

Språkhantering.

Har vabat (tjoho…) och ägnade en stund åt att researcha lite hur författare till ungdomsböcker hanterar språket. Bläddrade i ungdomsböcker jag läst och tyckt om, och som även är populära hos unga. Jag kan konstatera att språkhanteringen (så klart) skiljer sig mellan de olika författarna (och mellan översättarna), men att det finns vissa grunddrag som förenar de flesta böckerna.

 

Dialog – Känns ofta ungefär som vuxendialog, och samtliga har undvikit fällan att som pinsam vuxen baliksomtyp, försöka skriva som hen tror att unga pratar. Det kan bara bli katastrof; talspråk brukar vara lokalt, texten åldras med raketfart och är en bi-ch att översätta till andra språk. Jag tänker inte ha ångest över dialogen, mitt manus utspelar sig i framtiden och rimligtvis pratar inte unga i framtiden som de gör nu. Tänker att de får använda samma typ av ord dock, sinsemellan, att de har sin egen jargong när de pratar.

 

Funkar det att skriva ”korrekt” även för unga? – Ja, absolut. Jättekorrekt faktiskt, men ändå med ett skönt flyt utan att det hakar upp sig i läsningen. Jag kan med gott samvete fortsätta med de/dem, sådan, någon, något och staden. Däremot kör de flesta (med något undantag) med ”sa” i stället för ”sade”, och jag tänker göra det jag med. ”Sade” får ögonen att haka fast när man snabbläser, och det är viktigt för en bokslukare att texten flyter.

 

Funkar det att vara ironisk? – You bet! Blev rätt nöjd här faktiskt, då min hp har en rätt så syrlig dialog med vissa hon möter.

 

Svåra/stora ord? – Det strösslas friskt med LAGOM svåra ord, sånt som kan berika ett ordförråd och där betydelsen ändå är glasklar i sammanhanget. Ingen vill läsa om det känns som en uppvisning i ”dagens svåra ord”, dock, och det gäller väl även vuxenlitteratur.

 

Ordföljd – Samtliga jobbar med en rak och självklar ordföljd, skulle jag vilja påstå, och det ger ett skönt flyt i läsningen. Här får jag kämpa lite hårdare känner jag. Vissa av författarna skriver så snyggt att jag blir alldeles matt, det känns så effortless men man förstår ju att det ligger extremt mycket jobb bakom.

 

Volym? – Det varierar, lite med genre kanske? En ska inte rädas att skriva vare sig långt eller kort, men genomgående är att det inte finns med en enda överflödig rad i ungdomsböcker. Tillför det inte storyn/karaktärerna något, då ska det bort.

 

Några av böckerna jag bläddrade i:

Min unge var inte jätteimponerad av mig, tyckte att jag var tråkig. Så, då roddade vi ihop ett mycket litet alla-hjärtans-party tills pappan kom hem från jobbet. Barnet bestämde meny, och det serverades således hjärtformad falukorv. Här en blingad taklampa:




tisdag 13 februari 2018

Att casta sin ensemble.

Tyckte att vissa av mina karaktärer kändes lite grunda, och då tog jag till mitt favoritknep. Jag ägnade några timmar åt att googla fram skådespelare (alltid skådespelare, de brukar lyckas med konststycket att se uttrycksfulla ut på bild) att casta i rollerna. Det som slog mig är att sjutton-tjugoåringar verkligen är väldigt unga. Det är lätt att gå på Hollywood-grejen där man castar 25- och 30-åringar att spela ett gäng sextonåringar i en dystopisk framtid, och sedan tro att ’ja men så ser ungdomar ut!’. Men de allra flesta gör inte det.

 

Det gick betydligt lättare sedan att få till känslan i skrivet, och att få liv i hela grejen med hur utsatt en mycket ung människa är i en hård miljö.

 

Mamman i mig fick någon typ av moralpanik över mängden ’kolla-så-sexig-jag-är-bilder’ som används för att marknadsföra unga talangfulla skådespelare. Mycket sugande blickar och plutande munnar, och förvånande nog var det betydligt värre bland pojkarna. En flicka får vara söt, rolig eller bara cool, men en kille är tydligen svår och tuff redan i tonåren. Vore jag casting director i något annat än min egen skrivbubbla, alltså för film eller tv, så skulle jag gråta blod över eländet samt starta en mindre revolution.

söndag 11 februari 2018

Skrev ohälsosamt mycket under helgen, men det var kul!

När man spottar ur sig 6000 ord på en helg, i någon typ av revanschlust/mani.
Nåväl, kunde ju ha dränkt mina sorger i något värre än ord tänker jag.

Finns alldeles strax 28 000 ord i nya dystopiprojektet, och för en gångs skull tycker jag att det är ROLIGT att klämma ur mig storyn. Den här första versionen är som vanligt ett benrangel utan kött och blod, det behövs en hel massa lager till innan det är läsbart för den som inte är initierad. Ibland tänker jag att jag skulle dö av skam om någon obehörig (i.e. inte jag eller min sambo) skulle läsa första versionen av mina råmanus. Milt uttryckt så fulskriver jag just nu.

För övrigt skulle jag mest av allt vilja ha tjänstledigt (med lön...) så att jag kunde fortsätta vara i den här behagliga skrivbubblan. Men, i stället är det bara att hoppa i lite mer normala kläder imorgon och gå till kontoret. Tjoho, liksom. Men när klockan slår 19:30 imorgon kväll, då ska jag skriva första pinchpointen. SOM jag har längtat!

fredag 9 februari 2018

Fredagsrefusering.

Idag kom refuseringen från förlaget. De skriver snälla saker. Manuset har vunnit på bearbetningen. De ser fram emot att läsa om jag skriver något nytt. Jag är välkommen tillbaka (med utropstecken). Men de vill tyvärr inte ge ut.

 

Mest av allt vill jag gråta, kanske kasta en hög med papper över rummet, och sedan äta min egen kroppsvikt i choklad. Men i stället sitter jag på jobbet, försöker forma ansiktet på lämpligt vis. Vara professionell.

 

Tur att jag har en lätt manisk skrivlust just nu, att jag redan begravt mig i nästa projekt. Det behövs nu när självförtroendet fick sig en rejäl smäll.

 

En skulle ju kunna fråga sig om det är så begåvat att hoppa på ännu en ”ny” genre. Om jag ska gå igenom ännu en ny cykel av trial-and-error, men nu inom YA. Bara det att YA känns som min grej, och dystopi har jag redan skrivit innan. Nej, nu kostar jag på mig den här dagen av total självömkan, sedan är det bara på´t igen!


Dagens känsla illustreras av den här gamla godingen (ursprung okänt). 



onsdag 7 februari 2018

Första plotpunkten; check!

Nu har jag skrivit mig förbi den första plotpunkten i dystopin. Hade en del text sedan i höstas, men det formligen väller fram nya ord, och glömmer jag att ställa larmet på telefonen finns en överhängande risk att jag sitter alldeles för länge vid datorn om kvällarna.

Nu ska jag hejda mig en dag eller två, tänka lite på vart det drar iväg i riktning mot mittpunkten, men sedan släpper jag loss igen. Det har varit riktigt förlösande att skriva om arton-nittonåringar, men jag känner också att jag ställer högre krav på mig själv. Det FÅR inte såsa sig fram i texten, det måste HÄNDA något som BETYDER något på ett helt annat sätt än innan. Och så får min hp ge sig hän i alla känslostormar, jag behöver inte sätta ett förståndighetsfilter på henne, och det är underbart!

Ska även fundera lite på hur mycket av mina gamla dystopier jag kan återanvända, särskilt del två (egentligen del fem, eftersom jag skriver ungefär lika kronologist som dom gör i Star Wars) borde innehålla långa stycken och en och annan nyckelscen som passar bättre i den här nya boken. Kanske ska ägna ytterligare ett par dagars råmanuspaus åt att läsa gammal text och plocka in det som passar i nya manuset.

Nu går jag in i råmanusbubblan igen några dagar, men vi hörs senare!