söndag 29 oktober 2017

(H) Vecka 5, 501 ord / 13 453 ord totalt.

Under veckan fick jag till tre skrivpass som helt ägnades åt nya dystopin. Jag har redigerat igenom texten för att allt ska vara (och kännas) rätt nu när jag lägger den åt sidan en stund. Av samma anledning har jag även noggrant gått igenom synopsis och strukturtabellen.

Det känns lite vemodigt det här, att lägga undan det här efterlängtade projektet. Men, det finns ju kvar till en annan gång, och förhoppningsvis finns skrivglädjen kvar då med.

Här är för övrigt årets pumpa, designad av lilla K. Möt "Lokko e baban" aka "Mr Pumpkin":

fredag 27 oktober 2017

Mammadricka.

När familjen överraskar med present, bara för att fira fina refuseringen :-)

torsdag 26 oktober 2017

Research på jobbet.

Är på utbildning/konferens idag. Två timmar spenderades här:

Man skulle kunna tro att det är The Wall (den i GoT), eller en plats norr om den muren, men nej, det är en bergtäkt där man bryter bla diabas. Diabas är väldigt tungt, och används med fördel vid dammbyggen etc i vatten.

Hur är då det här skrivrelaterat?

Dels är miljön rätt cool (tycker jag), passar i både spänningsgenren och för dystopi. Det här materialet används ofta till mörka gravstenar (kallas svart granit tror jag) och det kan funka för att få till en lite mindre trevlig stämning. I mina dystopier är världen i förändring, det byggs en del och då vet jag att stenen som tippas i havet när man bygger en vall, den är mörk och tung, och jag vet hur den känns mot huden (ja, jag petade på ett upplag). Även om ingen annan än jag bryr mig om de kalla fakta som ligger bakom det jag skriver om, så hjälper det mig när jag ska få till mitt världsbygge. Många dagar är mitt jobb som ett smörgåsbord av research för skrivet.

måndag 23 oktober 2017

Att beamas hem till Vintergatan.

Idag kom sista refuseringen från förlagen jag skickade mitt spänningsmanus till allra först. Fortfarande återstår ett par svar från förlagen i omgång två, och med dem även hoppet.

Ett förlag tackade nej, kallade manuset för 'vackert', och tyckte om språket, att det blev som att träda in i en värld man inte är van vid att vistas i. De såg även vissa problem, sådana som jag är medveten om och jobbar med. De önskade lycka till.

Moderskeppet svarade idag. De tackar nej, men gillar, och vill se fördjupning inom vissa områden. De läser igen om jag väljer att arbeta om. På riktigt så minns jag inte hur jag tog mig hem från jobbet sedan, så många känslor som trängs om utrymmet inom mig. Jag kommer såklart att ägna några månader åt att arbeta med texten, och hoppas att de senaste veckornas euforiska skrivande ska göra hjärnan vänligt inställd till orden.

Är fortfarande ljusår från ett bokkontrakt, men om jag tidigare famlat omkring i mitt lilla rymdskepp borta i Andromeda, så har jag nu beamats till Vintergatan, närmare platsen där moderskeppet svävar bland solar och svarta hål.

Ska vila några dagar för att samla tankarna, behövs kanske ett par veckor, och inleder starkt o-jobbandet (bästa ordet från Marie) med att se senaste avsnittet av Outlander, återföreningen. Kan något vara bättre för dagens sinnelag än att luta sig tillbaka och njuta av lite romance på tv?

Navelskåderi under en promenad igår.

Det snöade lite under natten till söndagen, och nu är det så kallt att det inte tinade bort under dagen, trots att solen sken. Jag gick till Kyrkbron över Vindelälven, min favoritplats för att stirra ut över vattnet och för att samla tankarna.

Älven låg spegelblank och i strandkanten har isen börjat få fäste. Solen sänkte sig ner mot horisonten fast klockan bara var fyra.

Här går jag på en vall som anlades i samband med den rekordstora översvämningen -95, då vattnet hotade de lägre delarna av centralorten. Här omkring påminns man hela tiden om att vi bara har landet till låns och att naturen hela tiden försöker ta tillbaka det vi tror att vi har kontroll över. Just här får jag alltid inspiration till att skriva om naturens krafter, och om jag hamnat snett när jag skriver mina dystopier fungerar det alltid hundraprocentigt att promenera just här för att få tillbaka rätt känsla i skrivet.

Isen har lagt sig över en vik av Vindelälven, där vattnet om sommaren nöter mot jordvallen. På våren översvämmas skogsmarkerna här på Holmen av smältvattnet, först kommer skogsfloden och sedan fjällfloden. När de båda kommer samtidigt brukar katastrofen vara ett faktum, och då är det bara till att huka bakom vallen och hoppas att den håller. Hej Holland, liksom. Just nu är vattennivåerna ovanligt höga för årstiden, tack vare det fasliga regnandet under sommaren och hösten. Blir intressant att se vad som händer till våren.

söndag 22 oktober 2017

(H) Vecka 4, 3924 ord /12952 ord totalt.

Under veckan fick jag till tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt struktur och lite lätt redigering för att komma in mer rätt i texten. Har även löst planerat "handling" fram till 20 t ord, där första plotpunkten borde komma. Känns fortfarande fantastiskt roligt det här!

Har varit ensam hela helgen, och har givetvis skrivit en del, men framför allt har jag röjt leksaker. Jag vet inte hur det ser ut hemma hos er andra som har barn, men här svämmar det över! Egentligen är det inte så många föremål, men allt behövde verkligen läggas på sin rätta plats (och torkas av) och framför allt behövde typ hälften av legogrejerna rivas, diskas och plocks undan i sin rätta låda. Lego som står framme i ihopbyggt skick blir sjukt dammigt!

Hade bokcirkelträff här hemma på lördagkväll. Jättekul, och vi diskuterade faktiskt ovanligt mycket om månadens bok som var "Störst av allt", av Malin Persson Giolito. Nu ska vi läsa De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg, en fackbok som omväxling vilket ska bli intressant känns det som.

Har under helgen plöjt två första säsongerna av Skam, den norska ungdomsserien som finns på Svt. Känns väldigt träffsäkert det här och jag är faktiskt helt såld, även om jag känner mig som en vuxen som spionerar in i ungdomarnas värld. Lite samma känsla som när jag läser YA. Musiken lyfter hela serien, och jag gillar verkligen till exempel Lover, where do you live?, med Highasakite. Hon sjunger med lite samma medvetna uttalsproblem som Karin Dreijer eller Björk, och jag gillar det greppet. Låten åkte rakt in på spellistan för dystopiprojektet.

Hoppas ni har haft en fin helg allesammans, så kör vi en ny vecka nu!

fredag 20 oktober 2017

Norr- och Västerbottniska dialektord; Höst-edition!

De här orden speglar väl kanske vad jag känner nu när hösten håller på att övergå i vinter. Tänk: snålblåst, lera, tårar och ingen ork.

 

Hä snägg (i Västerbotten: Hä sni) – det snålblåser (bara höst/vinter/tidig vår, när det är varmt ute snägg/sni det inte).

 

Hä schwärv (Vinden schwärv) – Vinden blåser runt (och inte jättehård vind).

 

Huwa! – Usch!

 

Gisch – Klet. Gischigt – Kletigt.

 

Dörge – När graden av klet (och innehållet) är värre än gisch.

 

Gör(e)/Går(e) – Klet(et), kladd(et). Ofta (’ofta’ är MYCKET relativt här) använt om inälvor från djur, men även i andra sammanhang.

 

Flänn int (inte sagt med en trevlig ton) – Gråt inte.

 

Ja ids int – Jag orkar inte. Ja istes int – Jag orkade inte.

 

Fara – Åka. Vi far till affären. Vi far på bio. Ja ids int fara – Jag orkar inte åka (iväg).

 

Ja gatt – Jag var tvungen.

 

Om fredan – I fredags.

 

I – Jag (mycket internationellt där av mina norrbottniska förfäder måste jag säga. Nästan ingen använder ”i” längre, istället för ”jag”.)

 

Slutligen en mening helt ihopsatt från ovanstående:

’I gatt fara om fredan, fast i egentligen int istes!’ –   ’Jag blev tvungen att åka i fredags, fast jag egentligen inte orkade!’

 

tisdag 17 oktober 2017

En måndagkväll i oktober.

Började läsa faktaboken Sapiens av Yuval Noah Harari. Väldigt bra läsning, åtminstone känns det så nu när jag är hundra sidor in. Underhållande (tycker jag, men jag är en nörd för sådant här) om människans ursprung och författaren tar effektivt död på seglivade myter. Jättebra research om man som jag bygger egna världar. Jag bygger här på jorden, i framtiden, men skulle tro att även ni som bygger värld i annan genre än dystopi kan ha nytta av denna. Ska ta tag i Homo Deus, uppföljaren, snarast. Den handlar om människlighetens nästa steg, och i bok 7-9 i dystopierna kommer jag att nosa lite på det ämnet.
När man lånar faktabok av pappa är den märkt så här. Jag gillar min pappa.
Ägnade ett skrivpass åt strukturen på dystopin. Flyttade plotpoints för att få till ett bättre flyt i berättelsen, och jobbade även med beats (tror jag att det kallas?) i planeringen för kommande två kapitlen. Med beats menar jag här att om kapitlet börjar glatt så slutar det i en annan känsla. Har märkt att jag tidigare underskattat effekten av att kasta läsaren mellan lagom mycket hopp och förtvivlan.
Sedan blev det ost- och vinmys framför tvn. Ja, en måndagkväll. Vi ser igenom Game of Thrones igen, ett avsnitt i veckan, och räknar med att ha sett alla säsongerna lagom till nästa nyproducerade avsnitt. Vi gör det här på mitt initiativ, jag var ganska avigt inställd under de första tre säsongerna och såg väl kanske inte särskilt uppmärksamt. Resultatet är att jag fattar noll av vissa intriger, men orkade verkligen inte titta ordentligt då jag tyckte att de från början frossade i spekulativt våld och naket som inte var särskilt motiverat. Vem hade kunnat ana att det här skulle bli så bra som det blev, liksom? Åtminstone inte jag, som inte läst böckerna. Här Tyrion Lannister i suddig profil, och jag med mitt vinglas kunde inte låta bli att tänka på hans bevingade ord; ”That´s what I do; I drink, and I know things.”

söndag 15 oktober 2017

(H) Vecka 3, 4024 ord /9028 ord totalt.

Under veckan fick jag till tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt att få till ton och känsla i texten. Det går rasande fort att skriva när jag producerar text, även fast jag inte anstränger mig, och det beror på att glädjen över att skriva just nu är helt överväldigande! Tror inte att jag känt så här sedan den där allra första gången jag skrev manus, i tidernas begynnelse när det fortfarande kändes som om allt var möjligt. Det känslan har jag nu med.

I övrigt är jag väldigt förkyld, men trotsade sjukdomen för att vistas ute i solen. Man får göra det bestämde jag, när det i princip är den enda soliga dagen under hela hösten, nästan under hela barmarksperioden. En rönn utan löv, men med jättemycket rönnbär:
Femåringen städade sitt rum (undrens tid är sannerligen inte förbi) när vi föräldrar under dagen städade resten av huset. Ormis bäddades ner på kudden, och jag kan villigt erkänna att jag inte tycker om att vakna bredvid just det här gosedjuret.
Hoppas att ni får en fin vecka allesammans!

onsdag 11 oktober 2017

Blip blop!

Skrivalasaleva skrev ett fint inlägg om Blade Runner 2049, och hur musiken låter näst intill utomjordisk. Jag är mycket sugen på att se filmen och blev om möjligt ännu mer sugen nu efter att ha tjuvlyssnat på soundtracket. Ta den här av Hans Zimmer, jag bryter på riktigt ihop, trots överanvändning av tondörstötar (heter det så, det där brööööl-ljudet?) i början. Originalfilmen, Blade Runner, har Vangelis som huvudkompositör, och det soundtracket går inte heller av för hackor som i Wait For Me.

Min fascination för den här typen av filmmusik började för länge sedan när jag hörde Elegia av New Order i Pretty in pink. Den låten bär också finfina animerade kortfilmen More. Att sedan Faltermeyer komponerade nästan all annan filmmusik på den tiden gjorde ju inte saken sämre. Han står bakom superkända Axel F från Beverly hills cop, men jag tycker Top Gun anthem är bättre :-)

Mina dystopier låter blip blop blandat med nordiskt sval musik, åtminstone inne i huvudet när jag skriver. Oblivion med M83 och Susanne Sundfør, från ännu en Tom Cruise-film, sammanfattar båda typerna av musik. M83 står för ännu en filmlåt, I Need You från Divergent, som kändes som en elektrisk stöt i huvudet när jag såg filmen första gången. Ungefär samtidigt såg vi the Martian, där man kombinerar blip blop med stråkar på ett föredömligt sätt! Gillar tex Making Water.

Ibland används blip blopet i mer oväntade sammanhang, som i skruvade serien Vice Principals på HBO. Den handlar om märkliga tragikomiska människor på en amerikansk highschool, och det låter stundtals magnifikt! Cold Planet och Running Out Of Time är näst intill magiska stycken musik.

Så där ja, det var dagens lilla ihopnördning.

När man önskar att vintern kunde vika hädan, bara lite till.

Det här var väl ändå onödigt? Första snön som lade kom under natten, lite väl tidigt på hösten om du frågar mig, men det lär väl smälta bort igen inom kort.

 

I övrigt stretar veckan på. Femåringen var den enda i familjen som kom ihåg att det var skolfotografering på måndagen, och hade tydligen helt avsiktligt tagit på sig en fin tröja. Inte lätt att vara fem år och minst förvirrad i hushållet. Igår fick jag en fin refusering av ett förlag, deras lektör kallade mitt spänningsmanus för ”vackert”, och jag kommer att göra ett särskilt refuseringsinlägg när de återstående svaren droppat in.

 

Idag är det onsdag, och jag ska jobba, äta palt med min ena skrivkompis och träna med samma skrivkompis. En bra dag, och jag hoppas att ni också få en fin onsdag!

 

måndag 9 oktober 2017

(H) Vecka 2, 4435 ord /5004 ord totalt.

Under veckan fick jag till fyra skrivpass, varav de tre första gick åt till att peta i texten, peta i karaktärerna, och peta runt i största allmänhet. De flesta av orden skrev jag igår när familjen åkte iväg för att leka hos vänner. Det blev ett lååångt pass när precis allt flöt på. Under pauser med fika eller byte av tvätt i maskin + tumlare löste jag flera problem och sedan var det bara att köra igen. Jättekul!

 

Sådant skulle livet få vara lite oftare, att det fanns tid till att fokusera på texten under en längre stund. Särskilt i början av projektet tycker jag att det är viktigt, för att komma in rätt och inte bli avbruten hela tiden och bli tvungen att vänta kanske flera dagar med att ta upp tråden igen. Senare, när tonen och karaktärerna sitter, då spelar det där inte någon större roll längre, då är det bara att plocka upp tråden igen och köra nästan när och var som helst.

 

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

 

Under veckan kommer jag att vara fysiskt på jobbet, men här rent mentalt:

fredag 6 oktober 2017

Miljöer!

Googlar mycket just nu. Fast jag har varit i Nordland/Norge många gånger som barn, inser jag att jag inte varit där mer än ett par gånger som vuxen, nu senast i maj.

 

Det här gör att det finns ungefär en miljard saker för mig att kolla upp. Hur tar man sig inåt land med båt i just den fjorden, och vilken färg har vattnet när solen skiner? Är det klippor/sten eller grönskande vid vattnet? Hur salt är vattnet längst inne i en fjord, och hur känns vattnet på huden? osv osv. Inte för att miljön egentligen är det primära i manuset, men jag vill att det ska bli hyfsat rätt. Överväger att maila den vänlige men något stressade företagaren vi hyrde hus av på Kvaröy tidigare i år, bara för att dubbelkolla lite.

Hej, jag är en galen svensk outgiven författare, tänkte att du kanske kunde ta lite tid ur ditt väldigt upptagna liv och svara på några SUPERVIKTIGA researchfrågor…? PS. Det var jag som inte fick nån fisk men som fotade fyren som en dåre och försökte göra myteri för att få gå i land vid whiskydestilleriet. DS.” 

Låter stabilt.

 

Alla som åtminstone försöker är förlåtna för missar i miljön tycker jag, man behöver inte åka på dyr research, det räcker ofta gott med att googla. Men en del försöker inte alls. Ungefär som i Vikings. Missförstå mig rätt, jag gillar den tv-serien (hallå, det finns svärd i överflöd, och vikingaskepp), men tycker de nordiska miljöerna är jobbiga att titta på. Bergstrakten Uppsala känns ju tex inte så spot on. Eller Kattegatt, som liknar Mo i Rana eller Tromsö, alltså fjord + höga fjäll + stad, men som väl ”på riktigt” borde ligga någonstans i södra Norge, eller kanske på Svenska västkusten eller möjligtvis i Danmark. Och den där märkliga Svenska bosättningen som jag inte minns namnet på, men som alldeles tydligt visades som en by eller dylikt på ett svenskt kalfjäll någonstans. Vikingarna måste haft det besvärligt där, då man på svenska sidan av fjällkedjan inte åtnjuter the perks från en Norsk fjord; värme, golfström, grönskande dal, havsfiske, någonstans att sjösätta vikingaskeppet.

 

Man kan ju i och för sig alltid hänvisa till den konstnärliga friheten, särskilt om man skriver om en tid som är svunnen eller om framtiden. Men jag köper inte det för Vikings, när man bevisligen tex inte filmat de brittiska scenerna i den grekiska övärlden, utan visar något som nog faktiskt liknar England.

 

Ska sluta gnälla nu, vill bara illustrera att jag inte vill känna mig som en svensk tönt (mer än vanligt alltså) som försöker beskriva Norge men inte lyckas. Alls.

 

Eventuellt måste jag bege mig på ännu en researchtripp till landet i väster. Tror att femåringen skulle vara relativt lättövertalad till att följa med nästa sommar, då Marcus och Martiiinus tydligen bor på andra sidan gränsen bara ett mycket långt stenkast hemifrån oss. 

 

Klart slut!

 

(Trevlig helg på er :-)


Farligt nära myteri:


tisdag 3 oktober 2017

Författarhjärnan strikes again.

För en utomstående tror jag att jag kan upplevas som en fantasilös person. Jag kör fast i saker, skulle lätt kunna äta samma lunch alla dagar i veckan, och måste aktivt påminna mig själv om att variera kläderna och inte bara ta det som hänger längst fram. Jag räds inte att gå samma promenadväg varenda gång det är dags att röra på benen, och skriver ungefär mellan samma klockslag varje kväll. Jag är inte kompisen som kommer med tusen roliga upptåg, även om jag gärna kommer med om någon annan frågar.

 

Det här är stundvis en lite provocerande personlighetstyp, har jag märkt. ”Blir du aldrig less?!” Men jag blir ju inte det, jag har liksom fullt upp med annat hela tiden, inne i mitt eget huvud. Min fantasi vilar aldrig, det har alltid varit så, och jag är inte det minsta intresserad av att ha det på något annat sätt. Jag har inte energi över till att tänka ut roliga outfits, eller en trerätters middag, per automatik går min fantasi i stället åt till att fundera över berättelser, till att konsumera böcker, tv och film, eller till att umgås med dem som står mig nära.

 

En förskollärare berömde vid ett tillfälle våra fasta rutiner, och jag log och nickade, men tänkte inombords att jag inte kan ha det på något annat sätt. Det är jättesvårt att tänka ut en ny morgonrutin samtidigt som jag funderar över hur det låter när en fiskebåt nöter mot en klippa, och under tiden försöker leta reda på barnets försvunna vantar (barnvantar är verkligen jättesmå och kan gömma sig precis var som helst!). Morgonrutinen stays, och det är asjobbigt när den bryts.

 

Kanske skulle jag få kreativ energi över till annat, om inte brödjobbet hängde som ett ok över en stor del av dagen?

 

En toppenkväll för mig är att äta samma gamla (goda) ost-och-vin-mys, se något bra på tv och kanske hålla kärleken i handen under tiden. Konsten är att finna någon som accepterar, och tidvis känner likadant.

söndag 1 oktober 2017

(H) Vecka 1, 569 ord /569 ord totalt.

Under veckan har jag tänkt väldigt mycket på nya dystopin, och idag blev det dags att sätta igång. Skrev blygsamma 569 ord, jobbade en del med att sätta stämning och ton, och kände det berömda pirret. Jättekul faktiskt, att äntligen sätta igång med ett projekt jag tänkt på intensivt i ungefär ett år, men som funnits i bakhuvudet i minst tjugo år. Känns episkt det här, hoppas det smittar av sig så att jag skriver episkt bra också :-D

Hoppas ni har det gött allesammans!