fredag 29 september 2017

Korpringarna, igen.

Efter uppehåll för diverse skriv och läs, samt lyssning på andra böcker, har jag nu avslutat Röta, som är andra delen i Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Jag är fortfarande lika imponerad, fast jag kände att det kanske blev lite segt i mitten av den här boken (under max trettio sidor). Slutet tog till viss del en annan riktning än jag hade trott, men blev samtidigt bättre än jag hade trott, och nu kliar det i fingrarna att få börja bläddra i del tre, Kraften.

 

Normalt läser jag inte fantasy, och såg det här lite som en utmaning för att läsa genrer utanför bekvämlighetszonen. Jag känner mig helt uppfylld. Så där så att jag nog inte bör börja läsa del tre innan jag satt tonen för nya dystopiprojektet, då jag nu har en ton i huvudet som inte är min. Måste genomgå någon typ av tonrengöring (läsa en faktabok kanske?), och helst snabbt då jag tänkte börja skriva på nya dystopin någon gång under helgen.

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, har ni några planer?

 

onsdag 27 september 2017

En helt vanlig dag på jobbet.

Men nej, det var det ju inte. Fick vara ute i sjukt vackert väder och titta på grus. Jag älskar grus, tycker det är så vackert och det fanns en tid när jag fortfarande kom ihåg namnet på alla bergarter, men den tiden är förbi. Här kommer några bilder, bear with me här, så lovar jag att bli mer skrivrelaterad en annan gång :)

Grus. Det viktiga med den här bilden är att vädret håller på att klarna. Vi har inte sett solen på flera veckor, så det var på tiden.
Mer grus, och BLÅ himmel!
Jag skulle upp på Bierdåjvvie, den lilla toppen där framme.
Men beslutade mig för att äta banan först, och titta på det här. Det blå berget i bakgrunden är Nalluovardo (Nalovardo), vår fina skidbacke.
När jag gjort det jag skulle åkte jag ner mot dalen igen, långt där nere glittrar Storvindeln, ett gigantiskt sel i Vindelälven.

söndag 24 september 2017

En grå söndag i september.

Skrivandet blev det inte mycket med under veckan, har producerat en prolog till nya projektet men inget mer. Skulle fått flera ensamma timmar idag att helt ägna åt skrivet, men beslutade pga spänningshuvudvärken from h-ll att ta en lång promenad i stället. Hade Fredrik Backmans sommarprat i öronen, och stämmer härmed in i hyllningskören. Kände mig både nedstämd och upplyft på samma gång efter lyssningen, och blir nog tvungen att läsa någon av hans böcker nu.

Publicerar ett par random bilder från dagens promenad. Hoppas det är som dom säger; att det blir lite snö om det är mycket rönnbär, då trädens grenar inte orkar bära båda.
Kommunbiblioteket hade fina post-its i fönstren.

onsdag 20 september 2017

Prolog.

Jag har producerat en prolog till nya projektet, fast jag egentligen inte tycker om sådana. Men det fanns en förutsättning i den här världen som jag vill att läsaren ska känna till allra först, så då blev det till att bita i det sura äpplet. Det var faktiskt inte så surt, äpplet, och min (stackars) testläsande sambo gjorde tummen upp för att köra på det greppet.

I övrigt intet nytt; det är fyra grader ute, regnet vräker tidvis ner, och mina orkidéer tycks ha blivit galna så som de blommar (jag kan verkligen inget om orkidéer och är mkt förvånad över detta :-) Måste förtydliga också att jag inte försökte vara dryg i förra inlägget, det har verkligen varit usla förhållanden på fjället den här sommaren och hösten, och jag känner stor sympati med dem som funnit sig överväldigade och behövt hjälp ner.

tisdag 19 september 2017

På väg upp mot bergen, där jag ska jobba idag.

Följande bilder fotade jag för inspiration, ska skriva om fjällen igen och då hjälper det att titta på det karga landskapet när man sitter hemma under en gosig filt med datorn i knät. Jag var ute efter vardagligt grå fjäll, snarare än färgsprakande bergsmassiv i motljus (sådana bilder finns det redan gott om). Allt fotat genom vindrutan på bilen, för extra bra bildkvalitet.

Det ser fint ut nere i dalen. Jättefint, och hyfsat varmt.
Men, strax kommer riktiga berg inom synfältet. Det ligger nysnö där uppe.
Här vid Vindelälvens övre lopp är det inte sommar längre.
Uppe på fjället ligger fjolårets snö kvar fläckvis, och där lägger nu nysnön som kanske är den första för hösten. Inte så konstigt att fjällrädddningen fått hämta rekordmånga fullt friska människor den här sommaren; det är svårt att föreställa sig hur extremt kallt det kan vara uppe på fjället, om man aldrig varit där.

lördag 16 september 2017

Den senaste veckan.

Den senaste veckans skrivpass har jag ägnat åt nya dystopin. Den utspelar sig i samma värld som de dystopier jag skrivit innan, men handlingen är förlagd ungefär trettio år tidigare. Jag tänker att det nog vore intressant att följa samhällets undergång på plats och ställe, när jag i de andra dystopierna låtit mina karaktärer stappla omkring i en redan förödd värld.

 

Jag har stoff till nio manus, där jag redan har jobbat mycket med de tre ”i mitten”. Den fjärde boken (hej Star Wars, jag började också på del fyra) skrev jag allra först och den har varit ute på förlagsrunda. Del fem finns som ett råmanus och del sex som utförligt synopsis. Nu tänker jag mig att jobba på del ett (*), om hur det såg ut under samhällets fall, och fast det låter som ett ganska deprimerande tema så är jag alldeles pirrig inför skrivstart. Startskottet går den 1 oktober.

 

Innan skrivstarten fanns det tre saker att ordna upp:

- Strukturen och synopsis.

- En tidslinje för alla böckerna, med viktiga händelser men även karaktärer och deras ålder i de olika böckerna.

- Återvinna världsbygget från del fyra, med teknisk utveckling, platser och egna påhittade ord.

 

Under veckan har jag under ett par skrivpass jobbat med punkt tre, att återvinna världsbygget. Jag läser i de gamla manusen och plockar ut de viktiga delarna till ett separat dokument. Det har varit riktigt roligt faktiskt; jag inser att jag inte har gestaltat ihjäl mig, men jisses vad jag älskar mina karaktärer och hela idén som berättelserna byggs upp kring.

 

 

(*) Egentligen finns det stoff till en bok till, innan del ett. Jag har några lösa anteckningar och idéer kring den utlösande faktorn, i.e. den lilla enskilda människan som fattade ett ödesdigert beslut och där svallvågorna sprider sig globalt, utan någon möjlighet för människorna att stoppa dem. Blir det att skriva det här så kommer det att ske allra sist, som en tionde del, där jag knyter ihop säcken genom att berätta om hur allt började.

torsdag 14 september 2017

Jättefrisk!

Sedan i våras har jag trott att jag varit sjuk. Alltså jättesjuk, och det trodde läkarna också. Tidigare i veckan fick jag veta att jag är en extremt frisk människa, med ett pyttelitet smärtsamt problem. Jag var förberedd på stora ingrepp och långt gående behandlingar, men behöver bara skutta iväg till sjukstugan (det heter så när vårdinrättningen är ännu mindre än en vårdcentral) för sjukgymnastik. Egentligen vet jag inte så noga vad det kallades, eller vad behandlingen gick ut på, då jag slutade lyssna ordentligt efter ”inte cancer”.

 

Det här har varit en riktig tankeställare. Lever jag mitt liv som jag vill? Lägger jag den lilla fritid jag har på det jag vill mest? Är jag beredd att stressa mig själv till graven?

 

Det här har även varit en spark i baken; till att faktiskt göra det som är roligt och som är bra för mig. Jag har ägnat mer tid åt barnet, men även åt mig själv. Jag skriver för att det är roligt, och har blivit med bokcirkel (tre svägerskor och jag, och i ärlighetens namn dricker vi vin och pratar om mycket annat än om boken vi läst, men det är SÅ himla trevligt!). Jag har även lagt tid på att vara ute i skogen (*), där finns inte mycket mer att göra än att andas och lyssna till vinden som tar fast i trädens kronor (och regnet, det regnar precis hela tiden!), och man skulle kunna säga att kreativiteten exploderat med den väl tilltagna portionen av icke-tänkande.

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt här. Kanske att det är en ynnest att ha tid att ta till vara på.

 

Idag, i en skog som nog inte är så himla nära dig:


 

(*) Under en diskussion i Skotska högländerna tittade en berusad man upp från sin ölsejdel och utbrast ”Oh, you´re one of them forest creatures!”. Han sade sig vara mer av en bergsget själv, och han var även spot on; jag älskar skogen och där blir jag skön i hjärnan utan att behöva använda mig av kemiska preparat  (och det är ett mycket gammalt citat från en vän, som hittat meditation).

söndag 10 september 2017

Veckan som gick.

Under veckan som gick fick jag bara till ett enda skrivpass, men det var inte vilket pass som helst. Jag hade tänkt mig att jobba på två projekt parallellt nu under hösten, och när jag  nu kände att jag behövde tänka lite till på spänningsromanen, så ägnade jag mig åt mitt andra manus; dystopin.

 

Jag tog tag i att få ner mitt något förvirrade synopsis i strukturmallen jag gjorde i ordning tidigare, och det kändes som om allt föll på plats. I oktober ska jag börja producera råmanus, och jag längtar så där som det kändes inför julafton när man var barn.

 

Jag tycker om att växelskriva, och hoppas att trötta hjärnan också ska tycka att det är en bra idé att jag gör det nu. Om jag hade skrivandet som karriär på heltid (och hade en assistent som skötte saker som marknadsföring, ekonomi och annat trök :-) så skulle jag banne mig försöka hålla igång två genrer samtidigt. Det är ju sjukt kul att växla mellan olika, som nu med spänning och dystopi, och utan ett brödjobb att fokusera på så skulle jag lätt få ur mig tillräckligt många tusen ord för åtminstone två boksläpp per år.

 

Om nu hela förlagsdrömmen skulle skita sig, så är det kanske det man får gå till; att ge ut själv, i e-format, och producera typ två romaner per år i olika genrer för att kunna försörja sig. Verkar vara väldigt vanligt att indie-författarna i den engelskspråkiga delen av världen gör just så. Men, kanske är det lite för svårt att göra detsamma i det pyttelilla svenska språkområdet ( = få potentiella läsare), alltså att prångla ut inte en utan två titlar per år, alldels själv och med allt vad det innebär i form av markandsföring etc.

 

Nåväl, det behöver jag inte ta ställning till på länge än. Under tiden skriver jag vidare, och lägger upp mitt alldeles egna lager med ord. Skön känsla att det kanske inte är förgäves, att de där manusen jag producerat kanske når läsare i framtiden någon gång.

 

onsdag 6 september 2017

Ord och uttryck från det norrbottniska inlandet; en första lektion i sådant som fortfarande används här och var.

Hev – Att vara hev över något, är att på ett ganska gulligt utåtriktat sätt vara så himla nöjd med något man köpt, eller sin nya pojkvän, eller liknande.

 

Stå för (uttalas med betoning på båda vokalerna) – I ett hem där man får besök är det någon som på något vis är ansvarig för att det bjuds på mat/kaffe etc, eller möjligtvis en sovplats. Tex hemma hos mig om det är jag som lagar maten, då kan en norrbottnisk gäst förvånat utbrista att ”Är det Annika som stå för idag?”

 

Bås – Det är småskräp, som är tillräckligt små för att kunna dammsugas upp (obs, damm är inte bås, men däremot smulor). En båskorg är alltså detsamma som en papperskorg/skräpkorg.

 

Att sno – det är samma sak som att vända. Med bilen alltså, eller när man är ute och cyklar eller promenerar. I Norrbotten kan man utan att vara en timelord även sno tillbaka tiden, på hösten och våren när ställer om klockan.

 

Beckel – Det är när man (oftast ett barn) till exempel klättrar på något och inte ser helt säker ut, eller när man staplar något på ett ganska ostadigt sätt. ”Beckel int!” med skarp röts till ett barn som tex klättrat upp på balkongräcket, eller staplat mammas glas i en pyramid. Mycket effektivt.

 

Pingel int! – Peta inte på det där! Ofta använt till ett lite mindre barn, eller till en författare som inte förmår låta sin text vila.

 

Möx till sä (försvenskat: möxa till sig) – Lägga till sig, eller sätta till sig, men där ”möx” ersätter alla tänkbara verb så att man inte behöver precisera närmare. Klockrent när man halvligger i soffan, och utan att stiga upp eller sätta sig, ändå fixar till sin halvliggande ställning så att den blir bättre. ”Möx till dä”, använde jag ofta den sommaren jag jobbade i hemtjänsten och ville få en sängbunden vårdtagare att med hjälp hasa sig litegrann uppåt i sängen, eller lägga till sig lite så det gick att räta till kläder och sängkläder.

måndag 4 september 2017

Osminkad och kall om näsan.

Bytte profilbild från "jätteglad på ett berg", till "jätteglad i en skog". Konstigt när jag egentligen är rätt...ehem....sur just nu.

En hyfsat normal av ca 150 selfies. Femåringen sa "ta den med träden, mamma". Alla bilder hade träd. Vi var också överens mitt barn och jag om att mamma inte borde vara allvarlig på bild. Jag ser inte konstnärligt svår ut, utan snarare skitsur alternativt hungrig. Så, här är den, den osminkade sanningen:

söndag 3 september 2017

(G) Vecka 4, 1462 ord / 6967 ord totalt.

Under veckan blev det tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt strukturen.

Det är intressant (tycker jag :-) det här att skriva råmanus relativt långsamt. Det tuffar på, och jag skriver hyfsat regelbundet, men inte i lika hög fart som jag brukar.

Helst av allt vill jag producera råmanus jättesnabbt, vräka ur mig texten under loppet av max en månad och verkligen inte göra annat, eller tänka på annat, än att skriva under tiden.

Livet vill annorlunda, jag måste försörja mig och gillar att hänga med sambo + barnet, och då finns inte tiden till att höghastighetsskriva råmanus.

Normalt brukar jag kompensera; skriver på varje ledig stund och knäcker mig själv och min arma hjärna under processen.

Den här gången testar jag på ett annorlunda sätt. Målet är att skriva varje vecka, gärna minst två pass för att behålla kontakten med texten, men jag prioriterar även att läsa andras böcker (svårt att inte färgas i tonen, märker jag), vila, och att tänka på mitt eget manus mellan skrivpassen.

Tänkandet har varit magiskt. Orden som plitas ner sammanfogas i en något högre klass än vad som brukar vara resultatet under råmanusfasen och jag undrar om det här långsamma skrivet ändå inte sparar tid i slutändan?

I övrigt är vardagen igång på allvar. Min ena skrivkompis får mig att gymma (eller om det är jag som peppar henne?). Det är lite träligt med den här träningsformen tycker jag, men utsikten kan jag i vart fall inte klaga på. Hej Vindelälven, liksom :-)

fredag 1 september 2017

Hur tilltalar man bäst sina läsare?

Den senaste tiden har jag läst ett antal böcker i första och tredje person, och där berättarrösten har varit väldigt närvarande och tilltalet direkt. Det känns vintage att läsa, lite som en sådan där gamma svartvit deckare med en speakerröst tillhörande detektiven. Samtidigt får jag en fräsch och modern känsla av läsningen, och det kan bara betyda att konceptet har utförts på ett lyckat och nytänkande sätt.

 

Det verkar som om närvarande berättarröst i första person, eller tredje, är lite av en trend. Är det Hundraåringen-effekten? Alltså att svenska förlag inte räds ett direkt tilltal på samma vis, när den blev en sådan succé? Hundraåringen tycker jag vrider det ett varv för långt, medan de här andra böckerna har hittat en perfekt balans.

 

Jag skriver alltid i första person, men jag följer verkligen inte trenden, snarare tvärt om. Jag har en ganska neutral, eller kanske snarare introvert berättarröst. Hon kommenterar inte så mycket, drar inga anekdoter och gör inga anmärkningar av den här typen ”jag vet vad hon ska svara, det gör jag i och för sig alltid, för är det något man kan lita på så är det att Agneta är negativ till allt som någon annan människa föreslår” (påhittat citat).

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det egentligen, på något vis låter jag min HP filtrera omvärlden efter den sinnesstämning som hon befinner sig i, snarare än att hon kommenterar omvärlden och sitt humör. Förhoppningen är att stilen ska vara målande på ett knastertorrt vis :-D  Det vore enkelt att göra ”som alla andra”, men det funkar verkligen inte för mig.

 

Hur gör ni; direkt tilltal, inåtvänt tilltal, eller något mitt emellan? Och finns det något sätt som ni tycker gör läsupplevelsen bättre?

 

Hoppas att ni får en fin helg allesammans!