onsdag 30 augusti 2017

Im ordnung! (*)

Inspirerad av Maries Excel-ark, beslutade jag mig igår för att göra mitt lösa synopsis lite mindre löst. Redan innan hade jag nyckelscener som skulle representera vissa vändpunkter i mitt nya manus, men jag tänkte mig ett lite tydligare och överblickbart sätt för att hålla reda på allt.

Jag bestämde mig för att använda milstolparna från den här modellen i vänsterkant i mitt ark, och rubrikerna ”vad händer”, ”vad gör huvudpersonen” och ”vad gör antagonisten” i överkant. Sedan fyllde jag i med viktiga scener i rutorna, upptäckte en del strukturella problem som rättades till, och tror att jag har besparat mig ett antal timmar av grubblerier och maniskt flyttande av post-its.

Blev ordning och reda, men ändå mycket utrymme för att upptäcka under skrivet. Gillar särskilt att ha bättre koll på vad antagonisten har för sig, då det är lite av ett problem att hålla reda på när man skriver i första person presens. När jag inte har koll blir det lite en gubben-i-lådan-effekt var gång antagonisten visar sitt rätta jag (vid pinchpointsen), och det funkar bättre om det vävs in lite snyggare i hela berättelsen.

(*) Fast det är länge sedan jag missbrukade reseberättelser om fjällvandring, kan jag inte släppa den här. Där var det ryggsäcken som var Im Ordnung, något man kan relatera till när man (som jag) spenderat någon timme på att sprätta lös onödiga remmar, mm, från sin Haglöfs, bara för viktens skull. Två hekto havregryn är liksom roligare att släpa runt på, än två hekto onödigt bling.

söndag 27 augusti 2017

(G) Vecka 3, 733 ord / 5505 ord totalt.

Blev ett enda skrivpass under veckan, då skrivet fick vika undan för annat, som att anlägga ny grusgång, inviga vännernas nya eldplats, samt gå på kräftskiva. Mycket trevlig vecka, och jag lyckades även lösa ett problem i manuset.

Det har varit fint ute idag, och jag hann med en promenad i skymningen. Det var en magisk, nästan trolsk stämning ute. Hade Skriv en Bestseller i öronen, och fick behärska mig för att inte gråta i inledningen.

Solens sista strålar finner sin väg in mellan trädstammarna. Snart är jag framme vid älven.
Vattnet ligger spegelblankt i väntan på att mörkret ska falla.

fredag 25 augusti 2017

Förlåt om jag raljerar nu, men ibland orkar jag inte med när underhållning medvetet bidrar till polariseringen i det här landet.

Läste den glada nyheten idag, att ”Jägarna” ska bli tv-serie. Det har väl inte undgått någon vad jag tycker om filmen (den första, somnade när jag såg den andra och kan inte yttra mig om den).

Det känns som om jag ska få exem när jag tänker på att de kanske väljer att kabla ut den där amerikaniserade versionen av ”riktiga” män i flera avsnitt. De där skitiga, grovhuggna asen, som kastar sig upp på ett truckflak för att tjuvjaga tillsammans i mörker, finns de och i så fall var? Är det inte snarare så att de allra flesta jägare är väl medvetna om att älg, det jagar man när det är ljust ute, det är nämligen olagligt (och svårt) med mörkerjakt och de flesta är liksom ganska intresserade av att behålla licenserna på sina gevär, samt att inte behöva skaka galler.

Tyvärr gillar media att sprida den där klichébilden av människor som bor norr om Dalälven. Visas det en dokumentär om älgjakt, då är det liksom inte det lilla sömniga jaktlaget där man tar det lugnt, uppmuntrar till övningsskytte och att inte ta onödiga skott (jag lovar att ingen vill eftersöka i skymningen för att någon "jägare" chansat), där hälften av medlemmarna är kvinnor (lycka till att fylla jaklagen med enbart män i de här avfolkningstrakterna) eller där barn är välkomna att följa med sina föräldrar under ordnade former. Nej, man väljer det där enda, ökända ”jaktlaget”, där medlemmarna är puckon likt de i filmen och där man inte reflekterar över att det är ett liv som tas när man avfyrar skottet.

Eller, så vaknar tv-serieproducenterna/författarna upp, tillsammans med alla oss andra (sverige + tvåtusentalet), och lyckas få till något som speglar verkligheten? Men det är klart, det vore ju konstigt om män som bor i norr (och inte är inflyttade eller återvändare) porträtterades som respektfulla, normalfungerande och intelligenta. Eller, om typ hälften av de där jägarna var kvinnor.

torsdag 24 augusti 2017

Purple Prose

Purple prose diskuteras till och från i flera av de engelskspråkiga poddar jag lyssnar på. Det rör prosa som karaktäriseras av metaforer och ett utsmyckat, ganska blommigt, språk. Man skulle kunna säga att det strösslas ganska friskt med det som är smyckande, mycket för smyckandets skull. 

 

Jag tycker personligen att det ofta blir lite jobbigt med sådan text, kanske mest för att jag värdesätter driv i handlingen samt intressanta karaktärer, och inte kunde bry mig mindre om utifall molnen på himlen tumlar omkring likt nyfödda lamm, vit ull mot en botten så blå att där inte finns motsvarighet på paletten jag håller i handen. Inte ett citat hämtat från en bok, men ibland maler det på så där, sida upp och sida ner, och jag upplever att det skapar distans när jag läser.

 

Själv skriver jag extremt stramt och med väldigt lite metaforer och ”blomningar”. Intressant då att typ en tredjedel av mina texter brukar bestå av miljöbeskrivningar. Men, man kan säga att jag använder mig av miljön för att gestalta min huvudkaraktärs inre, snarare än för att stila med språket.

 

Ibland är det lockande att göra sin prosa lite mer purple, ”bara det där stycket, det glimmar verkligen!” Och visst, det kan säkert fungera, men jag känner väl lite att det förtar förtrollningen med min text, om ett stycke lite random bryter från den övriga stilen och tonen. Om ett stycke ska skina lite extra, då vill jag att det ska smälta in i det jag i övrigt försöker göra, annars stryker jag (och det gör ont i själen, för det där stycket är ju ofta så braaa).

 

Om väl utfört, kan dock smyckad prosa vara väldigt njutbar att läsa. Kanske är det som med så mycket annat; vill man stilöva, då gäller det att ha full kontroll.

 

För övrigt finns ett skinande nytt avsnitt av podden ”skriv en bestseller (eller en annan bok)” tillgängligt idag! Yejj!! Ska snarast möjligt lyssna på det, samt Backmans sommarprat.

måndag 21 augusti 2017

(G) Vecka 2, 2091 ord / 4772 ord totalt.

Under veckan fick jag till två skrivpass, varav ett på jobbet. Gillar det där lunchskrivet, och mina fina arbetskamrater börjar bli vana vid att jag stänger in mig med datorn på kontoret :)

Har inte så mycket skrivrelaterat att säga idag, men önskar alla en fin vecka!

torsdag 17 augusti 2017

Inte i tiden.

När jag igår skrev om en polis, som är kvinna, och det av bara farten blev "kvinnlig polis". Flera gånger. Fräscht och modernt. Verkligen nydanande.

tisdag 15 augusti 2017

He. En mycket liten dialektal pärla.

Det bästa ordet i dialekten som jag talar, det måste nog vara verbet ”he”. Det lilla ordet på två bokstäver ersätter ord som ”ställer/ställa/ställ”, ”lägger/lägga/lägg”, ”placerar/placera”, etc.

Och det är ett verb som i stort sett inte böjs.

”Jag he han där” (och här ersätter så klart ”han”  onödiga ordet ”den”) eller ”jag he hä där” (och där ”hä” inte är att förväxla med det första ”he”, utan då i stället ersätter ”det”).
Jag he han där [ja he-an där] – jag lägger den där. He han där [he-an där] – lägg den där.
Jag he hä där [ja he-ä där] – jag lägger det där. He hä där [he-ä där] – lägg det där.
Himla tidsbesparnade sätt att prata på det där.

Vid imperfekt gäller ”vanlig” svenska, åtminstone om man kommer från den lilla ort i Norrbotten där jag växte upp. Där jag nu bor i Västerbotten, där kör vissa med ”ho” som imperfekt av he, men det ligger helt fel i min mun.
Jag ho han där [ja ho-an där] – Jag lade den där.
Jag ho he där [ja ho-e där] – Jag lade det där. Observera att här uttalas ”hä” i stället ”he”, eftersom det är helt otänkbart att säga ”hä” efter vokalen ”o”. Egentligen är  ”hä” något man säger endast efter vokalen ”e”, i alla övriga fall uttalas det ”he”, och ska som sagt inte förväxlas med verbet ”he”. Det är alltså verbet ”he” som är det mest superba ordet jag känner till.

Det här är ett av få dialektala ord jag och många häromkring fortfarande använder, alltså där ordet ersätter ett av svenska språkets ord. I övrigt handlar min dialekt tyvärr mest om språksång, ordföljd och betoningar, eller att jag tar bort ändelsen i vissa ord. Om jag verkligen vill, så skulle jag kunna prata väldigt brett, som ett annat språk än svenska till viss del, och där bara de i min ålder eller äldre från min hembygd skulle förstå vad jag säger. Tyvärr håller alla de där orden på att falla i glömska, och det är lite tragiskt tycker jag, även om det såklart är ett led i tiden, och ett direkt resultat av att det genrellt anses töntigt och inte alls fint att prata dialekt.

Jag kommer från Norrbotten, men har bott i Västerbotten under större delen av mitt vuxna liv, och låter således som en Västerbottning med talfel när jag pratar :-). Fortfarande visslar jag ibland Norrbottniskt på vissa sche-ljud, och när jag säger ”redigering” så gör jag det med ett tydligt sche långt fram i munnen, snarare än ett lite harklande ch bak mot gommen. Och om låt säga, en femåring, gör något otillåtet, då rekommenderar jag ett Norrbottniskt bestämt ”SCHLIUT”, i stället för det mer mesiga och språkligt korrekta ”sluta”. Kan få nästan vilket barn som helst att frysa mitt i steget (om inte annat pga förvirring, ”vad SÄGER tanten egentligen….?”). Detta kan med fördel kombineras med tidigare nämnda ”Pingel int!”

Jag tänker ibland att jag borde sammanställa en ordlista över alla ord jag kan som inte härrör från rikssvenska, att jag borde krama min dialekt lite oftare. Tyvärr räcker nog tiden inte riktigt till för att genomföra det projektet också. Kanske får man ta det pö om pö, allteftersom orden dyker upp. Eller terrorisera sina bloggkamrater med långa inlägg om dialekt :-)

Hur har ni det där ute, kramar du din dialekt om du har en?

söndag 13 augusti 2017

(G) Vecka 1, 2681 ord /2681 ord totalt.

I går började jag skriva. Det var väldigt trevlig faktiskt, att börja hitta en "ny" ton för projektet, och att få störa alla och ser hur de har det nu för tiden.

Det blev två pass under helgen, och skrivet kändes behagligt och lugnt.

Skriver med ett löst synopsis, där jag har några vändpunkter och nyckelscener klara för mig, men där resten blir lite av en upptäkt allt eftersom. Jag känner redan att det är ett roligt sätt att skriva på, och att det nog blir ganska kreativt jämfört med att ha ett detaljerat synopsis. Dessutom passar det bra att skriva lite oplanerat, nu när jag inte tänker ta ihjäl mig med skrivet under de närmaste månaderna; med ordentliga pauser mellan passen hinner jag tänka och processa en hel del samt planera vad som ska hända härnäst.

Utsikt genom myggfönstret under kvällens skrivpass:

fredag 11 augusti 2017

Efter skrivpausen.

Uppdaterade dator och skrivprogram igår kväll, 36 dagar sedan jag öppnade Macen senast, så det blev en stund av fix.

Sedan skapade jag ett dokument, satte arbetstitel, och skrev de två första raderna i nya manuset. Det ska bli en spänningsroman, uppföljare till den senaste, och under helgen hoppas jag att jag kommer igång med skrivet.

Gillar det här småfixet innan skrivstart, när det nästan är dags och allt fortfarande är möjligt. Har samma pirrande känsla som barnet jag var brukade ha innan skolstart.

Ska börja skriva på ny dystopi också i höst, men den får vänta lite då det finns en del kvar att tänka igenom, och då jag vill komma in rätt i spänningsromanen först.

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans, där ni har möjlighet att göra det ni vill mest :-)

torsdag 3 augusti 2017

Dagens pysseltips.


Vi firade att vi bott fyra år i huset (ja, den här familjen firar det mesta), och femåringen kom på den briljanta idén att dekorera balonger med enfärgade transparanta klistermärken.

Detta är för övrigt den längsta tid jag haft samma adress sedan jag flyttade hemifrån, en anledning att fira bara därför.

Mhm.

Writing Excuses, en av podd-favoriterna, är as we speek på kryssning i Östersjön tillsammans med många lyssnare. Ett event på osannolikt nära håll (hade liksom varit läge att önska sig i fyrtioårspresent), men så klart är man sist på bollen. Nåväl, vad är väl en bal på slottet...?