fredag 30 juni 2017

IIIIIIIEH! Eller: plötsligt händer det.

Jag har skickat in mitt senaste manus till förlag. Hade tänkt redigera i extremt sakta mak över sommaren, men det blev inte så. Första redigeringsrundan tog två månader, jag skrev om extremt mycket och var noggrann på ett sätt som jag ALDRIG tidigare tagit mig tid till att vara med redigeringen. Det lönade sig.

Nu har jag kört höghastighetsredigering i tre veckor, full av energi och pepp efter nästan sex veckors skrivpaus. Man kan säga att jag, mot alla mina principer, har jobbat dag och natt med mitt manus. Men det var så roligt, och jag fick mer och mer energi av att jobba med orden, så där så att jag till slut kände att jag levde i mitt manus och att det riktiga livet hände på sidan av. Och så satte jag punkt. Det var nog och det var färdigt. Och jag skickade in.

Nu väntar semester, ska ta det oändligt lugnt, peta lite med uppföljaren och med nya dystopin som jag tänkte jobba på parallellt härnäst. Tre månader av kravlöst skriv (tyvärr bara semester i en) innan det drar igång lite mer på allvar i oktober. Får se hur det går, tänkte köra lite veckouppdateringar under råmanusarbetet för att se hur arbetet fortskrider under lågintensivskrivet, och såklart för att inte lura mig själv till att rusa iväg. Jag behöver en broms under råmanusarbetet, då jag vet att det dels är lite knäckande för mig, och dels under den fasen som jag brukar köra slut på mig själv.

Tänkte köra lite light-blogg under juli och augusti, inläggen får komma som det passar och när andan faller på. 

Hoppas att ni får en skön sommar allesammans!

måndag 26 juni 2017

Kortfilm.

Såg kortfilmen I will always love you Kingen på SVT-play. Den är till stora delar inspelad här i Sorsele, där jag bor. Amanda Kernell har skrivit och regiserat, och jag måste säga att det är en konst att få till något så snyggt som samtidigt är rätt skitigt och fult. Kul också när vår lilla sjukstuga får agera BB :-)

Jag är tyvärr lite allergisk mot den där kliché-tyngda bilden av inlandet, jag menar killen kör igenimmad Volvo-245, fryser rö-en av sig i för tunna kläder och all inredning är av sjuttiotalsmodell. Jag förstår att det är för effektens skull, och det ÄR sjukt snyggt, men känner väl att det varit fräschare att visa ungdomar så som det är nu, inte som något hämtat från, låt säga, en unga-vuxna-tillvaro i början av nittiotalet.

Nåväl, det är inte dåligt, långt ifrån faktiskt. Blir bara lite trött på att min del av verkligheten ska framställas som så OERHÖRT exotisk (but not in a good way), udda och gammaldags. Blev faktiskt rätt så taggad nu också att se hennes långfilm Sameblod, något som tydligen ska vara väldigt mycket mer träffsäkert.

söndag 25 juni 2017

Inte så värst somrigt.

Nio grader och ösregn. Plötsligt känns det okej att en av batterislingorna fått hänga kvar sedan jul. Har grottat med en utskrift av manuset, och hade inga större problem med att känna höstrusket som råder där bland orden. Väldigt mysigt faktiskt, trots allt.

fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!

Vi firar midsommar på mannens släktgård. Det ser fridfullt ut på bilden, men här är väldigt mycket folk, och väldigt trevligt. Hoppas ni har det fint allesammans!

onsdag 21 juni 2017

Seek & destroy!

Tredje redigeringsomgången ägnade jag åt att söka maniska upprepningar, IGEN, och det fanns kvar en hel del fast jag tyckte att jag varit så noggrann tidigare under redigeringen.

Det är vissa stycken som har krånglat under skrivet, och föga förvånande var det där som det fanns allra flest av de irriterande orden. Tex är det inte så roligt när man kör ”som om” i sökfunktionen och vissa sidor i manuset ser ut som om de fått gul mässling av alla markeringar. Det här tar jag med mig i fortsatt skriv; krånglar språket i ett stycke ska jag genast köra sökfunktion på vissa överanvända ord, alltså attackera det som skaver på ett annat sätt än att sitta och vricka hjärnan med att försöka överblicka allt och väga ord på guldvåg.

Här följer en uppdaterad lista över jobbiga ord, och vill man så kan man köra passande soundtrack ;-)

Sammanfattande ord (som överanvända signalerar ett alltför summariskt redogörande av handlingen):
- aldrig
- alltid
- som vanligt
- ofta
- brukar
- brukade
- mycket

Manuset kommenterar (alltså berättarröst som försöker sätta känslan hos läsaren inför en viss händelse, dvs slögestaltat):
- olyckligtvis
- lyckligtvis
- glädjande nog
- sorgligt nog
- tyvärr

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt:
- kanske
- lite
- nästan
- ganska
- nog

Irriterande ord:
- ju

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:
- som om
- tänker
- känner
- inser
- blir varse
- ser
- hör
- plötsligt

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:
- ler
- huttrar
- flinar
- nickar
- skakar på huvudet
- obstämd rörelse
- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)
- harklar sig
- hör mina egna hjärtslag
- blodet susar i tinningarna
- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

Sedan inte att förglömma:
- orter och platser som byter namn
- karaktärer som byter stavning på sina namn
- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

tisdag 20 juni 2017

!

När man firar att redigeringsrunda två och tre klarats av i ett rasande tempo!

lördag 17 juni 2017

Mera feedback från testläsare!

Testläsare nr två har läst färdigt och kommenterat. Eftersom att jag har honom på extremt nära håll kunde vi diskutera i går kväll, och jag blev så peppad att jag har redigerat en hel del idag när familjen befann sig på barnkalas.

Den viktigaste synpunkten var ungefär den att "jag har en bild i huvudet, och den störs när du försöker måla upp samma sak om och om igen i texten."

Handlade om huset min karaktär bor i, som jag tydligen över-beskrev i mitt försök att vara lite gotisk (i.e. huset it self är ett problem för karaktären). Man kan säga att mitt tjat inte uppskattas ens i text-form :-)

Det är därför man har sina testläsare, är så tacksam över mina!

tisdag 13 juni 2017

Lunchskriv, och vad gör en fors egentligen?

Jag har saknat mitt lunchskriv; tyngden av datorn i väskan på morgonen, och att smita iväg in i min egen lilla värld en timme på lunchen. Så, idag tuggade jag i mig min lunch och gick igenom kommentarerna från en av testläsarna. Ett mycket skönt sätt att starta upp redigeringen på, och jag tror att jag ska göra om det senare under veckan.

 

För att inte jobba ihjäl mig slutade jag att skriva på lunchen, men tror jag ska återgå till det, åtminstone ett par dagar varje vecka. Kanske kan jag även känna större lugn inför att inte skriva alla kvällar, om jag så att säga har gjort bort det under dagen? Inte för att jag känner att jag måste skriva alla dagar, men jag tycker att det hjälper att skriva lite varje dag under slutredigeringen, om jag har tänkt behålla den röda tråden från början till slut.

 

Så, en enkät (och jag vet redan vad moster C tycker ;-)

Heter det;

A. Bruset från forsen, eller

B. Brusandet från forsen?

 

Meningen finns på rad nr fyra i manuset, och jag tänker att det kanske inte är så jättesmart att ha ett ”fel” redan där. Vore ju trist att bli ratad på grund av märkligt språk redan på sida ett (det får gärna dröja lite längre än så innan de upptäcker :-).

Vilken härlig morgon!

Solen skiner och fjällfloden får Vindelälven att svämma över sina bräddar.

måndag 12 juni 2017

Mera synopsis.

Det finns väldigt många olika sätt att förarbeta när man skriver, tre av dem skulle kunna vara de här:

1.       Skriva utan synopsis. Jag har provat arbeta så, tänkte lite löst kring idén innan men satte mig inför ett tomt ark och började hamra in ett manus utan att ha någon egentlig plan. Första manuset blev i det närmaste oläslig och i ett annat blev jag tvungen att lägga till/skriva om 100 sidor i början. Det här fasliga omskrivandet indikerar för mig att åtminstone mitt synopsisfria författande medför att det där första utkastet egentligen är en extrem outline inför att jag verkligen skriver manuset under redigeringen.

2.       Skriva med detaljerat synopsis. Provade med senaste manuset och det gick bättre än att skriva helt oplanerat. Men jag saknade att upptäcka under skrivet och eftersom att jag sällan eller aldrig har hela bilden av karaktärerna klar för mig, fick jag lov att tidvis antingen knöla in dem i mitt synopsis eller ändra upplägget med handlingen för att det skulle passa karaktärerna. Det arbetssättet tyckte jag inte alls om, och även om jag under råmanusprocessen kände mig väldigt nöjd med hur allt flöt på, så känner jag nu under redigeringen att jag är lite mer uttråkad än vanligt. Jag saknar liksom att upptäcka nytt guld under redigeringen.

3.       Skriva med synopsis som bara är en lös färdplan.

 

Med nästa manus tänker jag ägna mig åt alternativ tre. Jag stolpar just nu upp början, slutet, och viktiga händelser däremellan, och de där nyckelscenerna får representera vändningar och annat som är av värde för dramaturgin. Mellan nyckelscenerna tänker jag mig att skriva fritt och upptäcka berättelsen och karaktärerna. Det blir nog lagom förvirrat för min smak, det här att låta berättelsen (som jag tycker är lite jobbig att få fram) flöda fritt mellan några tydliga hållpunkter.

 

Hur jobbar ni med synopsis, som något av de tre sätten ovan, eller kanske har ni något annat mer eller mindre briljant upplägg för arbetet?

 

Jag gillar att byta mellan olika arbetssätt, och tänker att jag kanske landar i mitt sätt att arbeta någon gång. Eller så fortsätter jag att jobba på olika sätt i framtiden också, mest för att det är befriande att det inte finns något facit och att man verkligen inte måste bestämma sig för hur man ska göra om man inte vill.

fredag 9 juni 2017

Alltså, de där Korpringarna!

Under skrivpausen har jag läst klart Odinsbarn, första delen av Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Är nu en dryg tredjedel in i del två, Röta, och känner mig förvånad över vilken väg handlingen har tagit. Förvånad på ett bra sätt, måste tilläggas.

 

Jag gillar verkligen det här, och då kommer det från en person som normalt inte alls läser fantasy. Jag har lyssnat och läst parallellt, och det har fungerat över förväntan, kanske mest för att uppläsaren LÅTER som jag tänker mig att huvudpersonen Hirka ser ut. Det finns inte ett spår av jobbig överdramatisering i uppläsningen, och det gör lyssningen väldigt behaglig tycker jag.

 

Siri Pettersens språk är avskalat och korthugget, och fast jag inte vet om jag egentligen helt faller för det, så är det mycket smittsamt. Så smittsamt faktiskt, att jag inte klarade av att läsa/lyssna under skrivperioden utan att själv börja uttrycka mig korthugget.

 

Jag tänker inte skriva något om handlingen då jag inte vill spoila, men kan väl tillägga att idén för världsbygget är sjukt snygg. Jag önskar att det var jag som kommit på det här, kan man säga.

 

Jag har ingen aning om vad andra människor kommer att älska att läsa, så jag kommer inte att propsa på läsning här. Kan bara konstatera att jag ääälskar Korpringarna, och kommer att bli tvungen att ta fler skrivpauser för att kunna läsa färdigt hela trilogin.

måndag 5 juni 2017

Det som komma skall!

Jag gillar synopsisfasen. Inte för att jag egentligen är något fan av att skriva synopsis (det tar emot av den här anledningen), snarare gillar jag känslan av att allt är möjligt, idéerna känns fräscha och jag har ännu inte förstört guldet med mitt jä-la skrivande.

Den känslan gillar jag inte; att min fina fina idé kommer att förstöras och bli till en oformlig grå klump under råmanusfasen. Sedan, under redigeringen, då får jag ta fram kniven (yxan) och skrapa fram guldet igen. Återfinna det där glittrande som fanns när manuset ännu bara var en idé.

Ibland stämmer slutresultatet överens med min första vision, ibland har det spretat iväg. Oftast är jag ganska nöjd ändå till slut, och jag märker det särskilt tydligt när jag hittat en ton redan på idéstadiet och lyckats behålla den ända in i mål.

Just nu är jag på idéstadiet med nästa skrivprojekt. Har tänkt väldigt mycket under skrivpausen, och fått ner ett embryo till synopsis. Ska redigera nuvarande projekt ett par rundor till, skicka in och ha paus, och sedan köra igång med det nya i oktober-november kanske, om allt går som jag tänkt. Det är en ny dystopi som ska få se dagens ljus, jag har tänkt på den i flera år men först nu känns det som om jag har tillräckligt med stoff (och litterära muskler) för att ta tag i projektet på allvar. Ganska stolt över att ha tagit mig tid till att tänka tillräckligt, snarare än att bara rusa in i det nya :)

Spellistan till det nya har jag haft färdig i flera månader, och Oblivion är ledmotivet av någon anledning, en låt från nån Tom Criuse-film med samma namn som jag inte riktigt minns om jag gillade. Skumt hur musik jag aldrig lyssnar på i vanliga fall funkar superbra för att sätta ton när jag skriver. Den här med Aurora funkar också i nya projektet, och när antagonisten stryker omkring i periferin är det till tonerna av Madrugadas Majesty (som egentligen handlar om jobbig kärlek, men som funkar som antagonistsoundtrack för mig.)

Den uppmärksamma märker ett norskt tema här i musiken, och det är inte en tillfällighet att det är så. Första gången jag såg min nya huvudperson ”N” stod hon på en klippa vid havet, snöklädda fjäll i bakgrunden och med vinden rivande i håret. Det låter löjligt pretentiöst, men mitt undermedvetna bestämde åt mig att hon ska bo i Norge. Och ungefär vid samma tid som N dök upp från ingenstans, frågade min kompis om jag ville följa med till Norge och fiska ett par dagar över Kristihimmelsfärds. Så, förra veckoslutet ägnades åt nöjen och lite diskret research. Jag ryser när jag tänker på hur lyckat det blev.

Här bor hon, N, om si så där hundra år. Om några månader ska jag börja skriva om henne på allvar och jag håller på att längta ihjäl mig efter att få sätta igång!


fredag 2 juni 2017

torsdag 1 juni 2017

1 juni 2017.

Snön vräker ner, och i morse blev jag tvungen att dra igång värmen i huset igen, då jag inte längre stod ut med att gå omkring hemma och frysa. Det här är inte normalt ens för mina breddgrader. Muntert värre.