tisdag 25 april 2017

Paus.

Det går inte så bra för mitt lag just nu, så jag tar paus en vecka eller två.
Sköt om er allesammans, så hörs vi sedan!

fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

onsdag 19 april 2017

Tilel.

Igår berörde E.L. Dezmin det här med titel i ett inlägg. Jag kan bara konstatera att jag inte tycker om att ge mina texter en titel. Alltså, jag tycker verkligen inte om det. Trots överaktiv fantasi låser det sig när jag ska bestämma ett namn för hela rasket.

Hur tänker man; ett ord, flera ord, något talande, något kryptiskt? Svenska, engelska eller kanske något annat språk? Tycker flera av er andra har smashing titlar på era projekt och undrar hur ni resonerade?  :-)

Jag brukar köra med ett (hemskt) arbetsnamn, för att hitta på något bättre senare. Har provat tänka att det nog ploppar upp en titel när jag minst anar det, om jag bara inte pressar fram det, bara det att det aldrig händer.

Känner en viss titelpanik, har kört mer än halva första redigeringsrundan utan att ha kommit på riktigt vad jag ska kalla manuset. Det här är tänkt att bli en serie och då känns det extra viktigt vad titeln blir, då serier ofta får ett samlingsnamn som härstammar från del ett (känns väldigt relevant det här med serietänket, innan färdigställandet av den extremt icke antagna första delen).

Jag förstår att titeln nog knappast är det som stjälper ett projekt, önskar bara att jag kunde få bort följande ord ur huvudet (som en förläggare/redaktör yttrade i någon av alla de poddar jag lyssnar på) ”Ibland säger titeln mer än tusen ord”. Shit pommes, no pressure liksom.

Roligare än att klura på titel är det att googla/skissa på omslag, där har jag ca en miljard uppslag och idéer :)

fredag 14 april 2017

Långfredag.

Firar påsk, i.e. äter ute, och inte "ute" som i "på restaurang". Här massproduktion av klämmackor.
Vi försökte dra upp mer käk. Det gick dåligt (för oss alltså, inte för fisken).
Båten väntar på bättre tider.
Perfekt skejt-före på sjön.
Glad påsk!



onsdag 12 april 2017

Dagens boktips för research är tre böcker jag läst på jobbet.

”Ortnamn och namnvård nr 6; God ortnamnssed.” En fin liten skrift från Lantmäteriet. Spänningsromanen jag skriver på just nu utspelar sig i en fiktiv by i ett fiktivt område, och den här boken har i det närmaste varit ovärderlig för att trovärdigt kunna namnge platser, berg, etc.

 

”Skog & Mark 2015, om tillståndet i svensk landmiljö. Tema fjäll.” En skrift från Naturvårdsverket där nuvarande tillstånd i svenska fjällen beskrivs. Man jämför med förhållandena som det var tidigare, och trevar även en liten bit framåt i tiden för att beskriva de utmaningar som finns för fjällområdet med tex exploateringar och en föränderlig miljö. Mycket matnyttig när jag senare ska göra ett nytt försöka till att skriva dystopi i fjällmiljö.

 

”Framtidsklimat i Västerbottens län, enligt RPC-scenarier.” En otäck (men bra) skrift från SMHI, om hur klimatet kan komma att förändras fram till 2098. Då jag delvis arbetar med sådana här frågor är det inte jättesvårt att sätta sig in i hur landskapet och livsförhållandena skulle kunna förändras med klimatet, och det kommer väl till hands när jag ska skriva dystopi.

 

söndag 9 april 2017

Orytmiskt om en eftermiddag.

Någon svarar, lämnar fina ord. Jag ler, mest på insidan. Svarade, visst gjorde jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om jag tryckte iväg mina ord. Hinner inte. Skrivbordsstolen lutar när jag sätter mig, eller är det golvet? Kanske är det jag?

Telefonen ringer, jag ler inte längre. I inboxen travas det nya på hög. Jag har svarat på en del av det förut, visst har jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om svaren ligger bland utkasten, många och långa och viktiga är de. Hinner inte. Känner pannan rynkas och jag hör henne sucka på lång väg.

Det är allvar den här gången, inte det vanliga överdrivet triviala. Hon går och jag minns att han finns mitt i smeten, visst gör han? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Sekunder, eller en evighet innan svaret kommer. Ord, och en bild från lugnet i stormen. Vill se vad som händer och vad som är skevt. Hinner inte. Stänger ner och skyndar i stället.

Andras ord i öronen, kunskap och klokskap och mycket mer. Hon sade något smart, visst gjorde hon? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Ljuvlig, glad och sist av dem alla, ögon som säger; det gör ingenting. Vill prata och fråga om dagen som flutit. Stor hinner inte prata. Liten hand i min och vi skyndar oss hem.

fredag 7 april 2017

Spridda skurar.

Den är veckan har varit hemsk; vansinnigt mycket på jobbet, och sjuklingar (ja, i plural) där hemma. Min fina kollega drog ihop enheten till fredagsmys alldeles nyss och chefen bjöd på kungligt fika i form av hemrökt älgkött med massa gott bröd och tillbehör. Nu känns det lite bättre.

Det har inte blivit särskilt mycket redigerat under veckan, pga jobbpanik samt ca en miljard tvättar som behövde köras i maskinen. Men, jag har åtminstone tänkt en massa, och skrivit ett läsbart följebrev. Brukar inte komma på vad boken egentligen handlar om innan jag är en bra bit in i första redigeringsrundan, och nu när det blev uppenbart vilket temat egentligen är så kunde jag inte låta bli att skriva ihop det där följebrevet. Läste någonstans att Stephen King jobbar på liknande sätt (inte med följebrevet såklart, men att temat kommer efter det där första utkastet), så i stället för att panikartat försöka pressa fram ett tema under råmanusskriv tänkte jag den här gången (för att slappna av) att ”det är jag och Stephen nu”. Fungerade :-)

Lyssnade på senaste avsnittet av ”Skriv en bestseller”, och tänker att den där John Häggblom (Ninnis redaktör) gav ett väldigt ödmjukt intryck, inte så ofta man hör någon i hans position säga inte mindre än två (tre?) gånger att han blivit nervös inför något. Vet inte vad jag försöker säga här, kanske att det känns trösterikt när någon som är superkompetent trots allt känner sig osäker ibland.

Läste det här inlägget av Laura Benedict i the Kill Zone Blog, om att välja skrivet. Gillar temat med lite snack och mycket hockey. När det kommer till exemplen på att prioritera så har jag nog provat de flesta, kan rekommendera att prova dem,  men dock inte samtidigt. Gör man allt på en gång så ber man om att bli utmattad, typ. Jag har provat det också.

Nu vill jag att det blir lördag snart, ska ut i skogen och hämta påskris (eller ”en påskgran” som fyraåringen säger). Hoppas ni får en bra helg allesammans!

onsdag 5 april 2017

Varning utfärdas för brist på röd tråd i följande inlägg, jag försöker bara lite självterapeutiskt reda ut de förvirrade begreppen kring gestaltning som trängs i mitt huvud.

Läste det här inlägget av Anna Bågstam Ryltenius i Debutantbloggen (fnissade högt och klichémässigt för mig själv) om klichéartade icke gestaltade känsloyttringar. Jag fick panik och sökte efter ”ler” i mitt dokument. Resultatet blev 371 ställen där jag hamrat in ”ler”. Tänkte sedan att hur många ”flinar” ska jag inte ha tryckt in för att variera det där leendet? Eller ”harklar sig”? Eller att någon andas högt eller hör sina egna hjärtslag?

Där och då kände jag för att radera skiten, alltså hela dokumentet, att det var enda lösningen. Sedan insåg jag att sökfunktionen i word är skum, många av de där ”ler” är faktiskt en del av ”eller”, ”lera”, ”ställer”. Genast kändes det bättre. Raderar inte, men bestämde mig för att ägna en hel redigeringsrunda åt att leta illa gestaltade klichéer och maniska upprepningar när den här första rundan är över.

I kommentarerna i Debutantbloggen tipsades om det här inlägget. Jag, som varit drabbad av seriös gestaltningspanik, fick en aha-upplevelse. DET ÄR JU SÅ DÄR JAG REDAN GÖR; när det bränner till saktar jag ner, beskriver ingående vissa skeenden snarare än att ösa blommiga omskrivningar omkring mig, och i stället för att oroa mig över det berättargreppet ska jag radera alla värdelöst gestaltade stycken som trängs i min text, de som går i stil med dem som man läser om i diverse det-här-är-gestaltning-råd.

Här kommer ett exempel på vad jag menar med lite mindre bra gestaltningsråd, skulle kunna vara autentiskt, men är min egen komposition:

Tänk på skillnaden i de här två meningarna:

”Det är kallt i sovrummet, men jag trycker ändå upp balkongdörren.”

”Jag huttrar till när jag lämnar sängens värme, men trycker ändå upp balkongdörren.”

Visst känns den andra meningen mer målande, ger utrymme för läsaren att själv göra tolkningen att det är kallt i rummet?

Här någonstans blir jag väldigt trött. Jag förstår att det är tänkt att vara grundläggande och illustrativt, men tyvärr tror jag att det tas på blodigt allvar väldigt ofta och leder till överlastade texter (tex mitt råmanus då, som kom till under gestaltningspanik när jag sökte vägledning mest överallt). Båda meningarna ovan är så där, men ärligt talat föredrar jag nästan den första. Vem i all världen huttrar till bara för att det är lite kyligt? På riktigt? Om man ramlat i en isvak -ja- men i övrigt är det mycket få tillfällen i livet när en människa på riktigt huttrar. Läsaren är förmodligen lite smartare än att det är den här sortens skeenden som behöver gestaltas in i absurdum och när jag slögestaltar på det här viset i mitt råmanus (mening nr två är autentisk och hämtad därifrån) så känns texten mest bara överlastad och tröttsam att läsa.

Huttringen ovan är förvisso gestaltning, men det är nog inte att gestalta väl när det görs på samma sätt mest hela tiden i en text, och det mina vänner är vad varenda personlig refusering från förlag hittills innehållit, den där jobbiga meningen som lyder något i stil med att: din text är väl gestaltad, men vi känner att det kunnat vara ännu lite bättre. ”Bättre” är inte att falla in i gestaltningsteknik enligt formulär 1 A, ”bättre” är att fortsätta köra sin stil men att ta den till en högre nivå. Lite av ett moment 22, när det senare kräver självförtroende och det just krossats av refuseringen (se ovan om min gestaltningspanik).

Gestaltning är jobbigt abstrakt faktiskt att tänka på, och funkar bäst för mig när jag hela tiden sitter och har små hemlisar för läsarna. Kan vara en stor och övergripande sak, typ ”Pia är i hemlighet kär i Lisa, snarare än i sin man, men det får ingen veta konkret förrän i näst sista kapitlet. Dessutom är Lisa i stället förälskad i sin yogainstruktör”. Och så genomsyras varenda bokstav i manuset av den där hemlisen, olika sätt som det visar sig på, utan att Pia en enda gång huttrar till av kärlek vid åsynen av Lisa. Det skulle tex vara betydligt mer målande om Lisa sträcker en muskel under yoga-lektionen, bara för att instruktören tittat på henne lite för intensivt, än att hon känner sitt eget hjärta banka i bröstet (känner på allvar här att jag är sugen på att skriva något underhållande, snarare än att hela tiden berätta om lidande).

Känsloläge är en annan hemlis. Jag använder mig mycket av miljöerna, vädret, hur protag uppfattar andra människor, etc, för att gestalta hur protag känner sig. Låter flummigt och skumt men när man skriver i jag-form presens filtreras allt genom den personens medvetande och vips säger det där yttre en hel del, kanske något lite mer än att skriva ”jag känner mig ledsen idag”. Men ibland funkar det faktiskt att bara berätta rakt av.

I det lilla aktar jag mig noga för att övergestalta, det finns en tokfin gräns mellan att vara målande och att vara jobbig i sitt skrivsätt. Tror det kräver ganska stora litterära muskler för att kunna skriva väldigt målande utan att det blir pekoral eller klichéartat, och där är jag inte riktig ännu. Vet inte om jag vill dit heller, ibland är himlen så att säga bara blå.

Ibland behöver vissa skeenden passera övergripande, och då svishar jag bara förbi när jag skriver, utan någon större tanke på om det smyger sig in ett adverb eller ett adjektiv för mycket i texten.

Tror det bästa och enklaste tipset om gestaltning jag hittat är ”hur visar det sig?” När jag tänker så om ett stycke som trilskas, då lossnar det ofta. Någonting visar sig knappast genom att en person hackar tänder eller hör sitt eget hjärta slå, åtminstone inte fler än en eller max två gånger i samma text. Oftast är det lite snitsigare än så. Hur det där lite snitsigare ser ut varierar med varenda författare skulle jag vilja påstå, och om någon på allvar knäcker koden skulle jag vilja ta del av lösningen :-)

måndag 3 april 2017

Den dramaturgiska valen.

Marie skriver om Valen i sitt eminenta skrivar-test. Jag hade inte riktigt lagt den skrivtekniken på minnet, tänkte mer på Moby Dick eller en ivrigt spammad självhjälpsbok om de fem valen för att vara hållbart produktiv. Men, det var alltså den dramaturgiska valen som avsågs. Innan jag googlat färdigt hade jag en febrig (jag är givetvis förkyld igen) dröm om en blåval som slukade mitt manus. Extra märkligt då den bodde i Vindelälven.

Nu har jag kollat upp det här ordentligt, tycker att det känns lite stelt att knöla in manuset i mallen (jag är inte en författare typ D trots allt :-), men tänker att jag ändå prickat in det rätt så bra, kanske mest för att jag (mycket) löst kör med treaktssystemet. Av alla bilder gillar jag dem med blåshålsvatten bäst. Kanske är det i den kaskaden mitt manus passar in allra bäst...?