måndag 27 mars 2017

Tonen

Flera andra har skrivit inlägg om ton den senaste tiden. Tonen är nästan det jag jobbar allra mest med, så jag kör ett inlägg jag med :)

Jag tycker det är viktigt att tonen håller genom hela texten och det finns vissa knep jag brukar ta till för att lyckas. Musik använder jag mig av allra mest; en särskild spellista för varje projekt, bara att trycka igång och så kan jag nästan känna hur hjärnan ställer in sig på rätt kanal. Med del två i dystopin väntade jag många månader med att redigera, och då var spellistan helt avgörande för tonen.

Det nästan svåraste för mig brukar vara att hitta rätt ton i ett nytt projekt, när det gamla sitter kvar i hjärnan, och allt jag skriver känns som en dålig kopia av det. När jag nu senast skulle byta genre från dystopi till spänning höll jag på att bryta ihop över hur svårt det var att hitta rätt ton. Räddningen blev en speciell låt som sammanfattade hur jag ville att min huvudperson skulle känna (och det är viktigt eftersom jag skriver i jag-form presens).

Mitt största tonrelaterade problem är mitt vanliga jobb. Jag arbetar på en myndighet, och producerar texter hela dagarna som antingen ska vara (1) juridiskt hållbara, eller (2) naturvetenskapliga. Ofta både ock. Detta är inte en helt bra grund att stå på när man försöker skriva skönlitterärt om kvällarna. Även om jag jobbar hårt efter premissen att myndighetsdokument så långt som möjligt ska vara läsbara, för kunden alltså, så smittar kanslisvenskan av sig hela tiden på mitt andra skriv. Ibland läser jag sådant jag flödesskrivit och känner hur det börjar blöda i ögonen av stelheten. Då kommer självhatet och jag förvandlas till plååågad konstnär, och så brukar det lossna. Intressant process det där; att hata sig själv till ett mer avslappnat skrivsätt.

Jag hade några sådana stela stycken i del ett av dystopin, jobbade särskilt med en lite längre miljöbeskrivning som trilskades. Till slut lät jag det vara, tänkte att det får bli som det blir. Lektören lyfte fram just det stycket, kallade det för kliniskt, kärvt, stramt men samtidigt så målande, och jag fick en ny insikt. Det där exakta sättet att uttrycka sig är nog min grej, det är en del av den ton som bara är min, och jag kommer framöver inte att jobba riktigt lika hårt med att förändra det, bara förfina. Få tonen att lysa igenom när jag råkat övergestalta. Det är nästan det värsta, när jag överkompenserar för stela kanslisvenskan, och övergestalar in i absurdum.

Hur tänker ni kring ton, kommer det naturligt eller får fler än jag kämpa lite? Någon som har bra knep för att få till och behålla tonen genom projektet?

18 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Min avancerade teknik för att hålla tonen hittills har varit att skriva som jag själv normalt skriver/pratar fast upphöjt till två. Detta har (som du vet) tagit stopp i.o.m. mitt nya, lite mer dystopiska projekt, där jag inte KAN rulla på i de gamla väl inkörda spåren. Jag beundrar alla som besitter förmågan att liksom bara välja ton, utan att darra på manschetten.

Men du, det här med kanslisvenskevana, jag tror att det ändå är jättebra. Att ha ytterst korrekt skrivspråk i ryggmärgen, det är nog en himla trygg grund att stå på. Bättre att eventuellt behöva slappna av några hekto än att ha svårt att hålla en hög nivå.

Och en sak till, som jag tror att jag bara uppfattade med ett halvt öra i en av dina kommentarer på min blogg: Visst har du kommit så långt att en lektör på ett förlag läst ditt manus (och missuppfattat en aning p.g.a. början)? Det är väldigt, väldigt bra gjort i så fall. Utgivning nästa👍🏻

Annika sa...

Elin: Tackar och bockar för pepp! Har inte tänkt på det så, att språket åtminstone är korrekt. Ska använda det som mantra när jag nojjar framöver :)
Ja, tänk att kunna välja ton, liksom ”jaaa, idag är jag dystopi-Annika” och så bara köra. Om du kommer på ett sätt för att hitta nya hjulspår att köra i med ditt nya projekt är jag intresserad av att läsa hur det gick till (och såklart att läsa boken när den kommer ut :) Sitter nu och redigerar (skriver om) början på spänningsromanen, och det tog till sidan 60 innan gamla tonen vek hädan till förmån för den nya.
Japp, förlagslektör missuppfattade början, om inte annat lärde jag mig något inför senare skriv :) Utgivning, vilken dröm :)

Anonym sa...

Att hålla rätt ton tycker jag är svårt när projekten drar över i tid och pågår över flera år. Jag utvecklas språkligt och att då hålla tonen betyder ofta att jag behöver läsa in mig på det jag skrivit tidigare. Jag hoppas jag hittar en balans, men visst, litteratur jag läser smittar t.ex. av sig på hur jag skriver, så viss litteratur får jag liksom försöka undvika. ;)

Annika sa...

Skrivaläsaleva: jag undviker också vissa böcker, har en tendens att bli helt uppfylld av det jag läser och tar efter ibland. Blev tvungen att ta en paus i Odinsbarn bara därför, började omedvetet skriva mycket mer korthugget och gestaltade kärvare :)
Har inte tänkt på det där med språkliga utvecklingen och tonen, säkert utvecklas man (om man är nybörjare som jag iaf) i skrivet till och med under tillskapandet av samma bok även om det bara tar ett år eller så att skriva.

Sara sa...

Intressant hur du jobbar med musiken! För mig kommer det nog mer naturligt (det är iaf vad jag intalar mig, haha). Det kan snarare bli så att det låser sig lite om jag börjar tänka för mycket på det, och så blir det stelt och krystat.

Håller med skrivaläsaleva om att tonen kan förändras med tiden. När jag gjorde den första genomläsningen av mitt råmanus, tyckte jag faktiskt att den senare delen var mycket bättre - ton- och flytmässigt - än den första delen, kanske för att jag helt enkelt hade hunnit bli bättre under den tid jag jobbade med det första utkastet.

Helena sa...

Lät superproffsigt det där! Har själv inte behövt tänka så mycket på tonen ännu eftersom mina två manus är tänkta att ha i stort sett samma ton även om de är i olika genrer. Att byta känns främmande och smått skrämmande. Tror det ligger några år bort i min författargärning skulle jag tro...

Katarina sa...

Jag hade lite svårt att hitta tonen i mitt senaste projekt efter att ha skrivit feelgood i flera år, det kom sig liksom inte naturligt att skriva en helt annan slags litteratur än tidigare, så jag fick kämpa massor med just tonen.

Annika sa...

Sara: Måste vara skönt att det kommer naturligt, är grön av avund just nu :)
Verkar vara ett genomgående tema det där att manuset är bättre i slutet än i början, har lite panik över det just nu (de första sextio sidorna var så där i nya manuset) då förlagen verkar fokusera mest på början. Tänker mig att skriva om första kapitlen för att få till tonen jag hittade på slutet.

Annika sa...

Helena: Om det låter superproffsigt är det något som blivit fel :-D Känner mig verkligen som en grön amatör. Rätt skönt ändå att känna att samma ton funkar i flera manus, en avkopplad attityd som jag skulle vilja kopiera :)

Annika sa...

Katarina: Har haft exakt samma problem, bytte från dystopi till spänning och höll på att bryta ihop över att det gamla vanliga inte alls fungerade längre.

Kristina sa...

Jag tänker inte så mycket på det där med ton, bara för att jag har fullt upp med att tänka på annat när jag skriver. Men efter att från fler håll fått tips om att läsa min text högt så ska jag göra det. Kanske kan jag lista ut vilken min ton är då :)

Eva-Lisa sa...

Jag tycker också att tonen är jätteviktig. För min del varierar den också beroende på vad det är för berättelse jag skriver. Som Katarina redan nämnt så är ju inte tonen densamma i t ex feelgood som i en spänningsroman.
Håller helt med om att det svåraste brukar vara att ställa om sig :)

Annika sa...

Kristina: Jag sitter och viskläser för mig själv (låter skumt, men jag gör så) och vill att det ska kännas på ett visst sätt. Känns det fel skriver jag om och skriver om tills det känns rätt. Ibland sitter det långt inne.
Om du inte tänker på tonen KAN det ju hända att det blev rätt på en gång, i.e. naturbegåvning :-)

Annika sa...

Eva-Lisa: ja alltså omställningen var ingen lek, men det var väldigt utvecklande att jobba med det. Läste en hel massa spänningsromaner för att få till nån typ av känsla för hur det kan låta, men gör något helt annat ändå (tack och lov :-) Ingår lite i kontraktet med läsaren det också, kan jag känna.

Kristina sa...

Jag tycker vi kör på det Annika, naturbegåvning låter bra ;)

Annika sa...

Kristina: grön av avund :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Intressant inlägg! Detta är något jag funderat mycket på. Får slåss med min egen vilja att brodera för mycket, för jag vill vara lättläst.
Som journalist så har jag "rakt på"-sjukan. Det vill säga jag vill berätta rakt och enkelt hur det ligger till, och där försvinner ofta gestaltningen och det blir berättande. Jag får hela tiden stanna upp och korrigera mig.
Att skriva i jobbet påverkar oss nog mer än vi tror och att kunna ställa om - eller nyttja det kantiga strama/det raktpåiga på ett sätt som är oss till fördel, är bra.
Gillar ditt tips om musik också! Jag lyssnade mycket på klassiskt piano förut, men eftersom jag haft koncentrationssvårigheter under en tid har jag inte kunnat lyssna och skriva samtidigt. Kanske dags att göra ett nytt försök... :)

Annika sa...

Marie: Jag lyssnar aldrig samtidigt som jag skriver, av samma koncentrationsanledning. Lyssnar mellan passen och någon särskild låt precis innan jag sätter mig vid datorn.
Jag är alldeles för medveten om den torra myndighetsrösten när jag skriver, men blir nog ännu mer less på att jag överkompenserar för den. Försöker också vara lättläst, eller åtminstone att läsningen ska vara sömlös och då funkar inte det.
Tycker iofs ofta att journalister skriver drivet och att deras skönlitterära texter är behagliga att läsa, tror nog att du ligger på plus där :)