torsdag 30 mars 2017

Refuseringar.

Jag fick ett infall att jag skulle spara mina refuseringsmail i en särskild mapp, och upptäckte att en övervägande del av standardrefuseringarna dykt upp relativt sent på fredagkvällar.

 

Den konstigaste dagen jag fått en refusering på var juldagen förra året. All respekt för att förlaget ville meddela författare innan årsskiftet, men jag kunde helt ärligt gärna ha väntat till det nya året med att bli refuserad. Det är liksom svårt att säga ”god jul” för att sedan känna tårarna rinna in i munnen när man försöker le trovärdigt (här överdriver jag såklart, gråter inte över standardrefuseringar eftersom jag skulle löpa en överhängande risk för att få vätskebrist i så fall ;-).

 

På del ett i dystopiska trilogin kom det ett par refuseringar som inte var enligt standardformuläret. I ett lektörsutlåtande från förlag fanns formuleringar som kändes väldigt fina att läsa, men så dök denna mening upp:

”Själva idén med ett apokalyptiskt norrländskt kustlandskap är också lovande i sig, men kommer tyvärr inte till sin rätt i den här berättelsen.”

 

Kanske kommer det apokalyptiskt norrländska kustlandskapet inte till sin rätt, därför att överlägset största delen av berättelsen utspelar sig uppe i ett bergsområde?

 

Jag begriper att förlagen inte har tid att läsa allt, det vore faktiskt helt orimligt, men att den förlaget anlitar för att läsa bevisligen inte tittat på mer än någon procent i början av manuset, det svider faktiskt (åtminstone tills man slutat vara naiv och inser hur verkligheten nog ser ut).

 

Om lektören läste brottstycken ut resten av dystopimanuset i tron att det utspelar sig vid kusten, så kan jag förstå om hen blev förvirrad.

 

Det finns lärdomar att dra ur det mesta, och här ser jag den att övriga texten på något vis bör spegla början. Man ska nog heller inte tro att följebrevet lusläses av förlagets lektör, i det här fallet uppenbarligen inte. Dyrköpta erfarenheter för den här nybörjaren, men ännu något att lägga till i kompetensbanken för att någon gång (förhoppningsvis) kunna knäcka koden för att skriva ett smashing manus.

17 kommentarer:

Helena sa...

Ah, vilken modig idé. Dra lärdomar av refuseringsbreven, måste väl vara nåt av det svåraste man kan göra. Starkt! Inte utan att jag blir sugen på att samla mina jag med. Har egentligen inte läst dem ens men alla har varit av standardtypen. Vilken hemsk känsla att få en personlig kommentar där man känner att de missuppfattat allt! Kanske skickas inte brevet med till lektören?

Ytterligare ett av alla de skäl till att början är så viktig. Utan tvekan är det början man ska lägga krutet på men som du säger är det nog bra om den avspeglar resten av boken dessutom. Någon på en podd, tror det var Annica Wennström i "skriv en bestseller"-podden avsnitt 31, sa också att slutet ska finnas i början. Kan inte återge tankegången exakt men den kändes bra så den har jag tagit med mig.

Tack för att du delar med dig!

Annika sa...

Helena: Tack, känner mig inte så modig, mer som ett asplöv som försöker hitta ett sätt att överkomma det där motståndet mot att läsa refuseringarna :-D
Jag läste ett inlägg i en amerikans blogg, om att ”dealing with rejection like a boss” och det blev en aha-upplevelse. Kvävde första impulsen att skriva ett tårfyllt/galet mail till förlaget, och tänkte i stället att om ett superproffs till lektör inte ser helheten så kanske något verkligen är fel eller otydligt.
Lyssnade också på bestseller-avsnittet om att slutet ska finnas i början och gillade verkligen den tankegången. I nya manuset har jag försökt jobba så, att början och slutet ska spegla varandra.

Sara sa...

Men åh, så irriterande. Jag hade blivit skogstokig, tror jag. En sak att bli refuserad om lektören inte GILLAR manuset, men om hen inte ens verkar ha LÄST ordentligt..?! Eller menade hen bara att hen hellre hade läst om kustlandskap än bergsområde, berättelsen igenom?

Hur som helst, fantastiskt att få en personlig refusering. Det är lite av en dröm att få det en dag. :-)

Annika sa...

Sara: jag BLEV skogstokig först, men tänkte sedan att jag nog inte gjort allt rätt när det blev så där. Hen menade att kustlandskapet inte kom till sin rätt, ironiskt när det mesta av berättelsen utspelar sig i bergen...
Personlig refusering är som ett tveeggat svärd; kul (såklart!) och asjobbigt på samma gång. Så hårt som du jobbar borde det vara en fråga om "när" i stället för "om" du får personligt brev (förhoppningsvis med ett "ja" i, eller hur? :)

Sara sa...

Åh, tack för uppmuntran! Och javisst, ännu hellre med ett ja. Min gissning är att du når dit först. Du har ju redan varit framme vid mållinjen (om man med mållinje menar förlag som vill ge ut manuset) och nosat. Förstår att det är asjobbigt också, men med den erfarenheten vet du åtminstone att du kan skriva riktigt bra!

Annika sa...

Sara: Känns som om vi (åh herre gud, det tog emot att skriva "vi" och räkna in mig själv :-) är många som gör det här seriöst just nu, så himla roligt! :)

Katarina sa...

Men gud, vilken blunder! Hoppas de insåg sitt misstag och skämdes ögonen ur sig. Men som du säger kanske det finns en lärdom i det med. Dock tycker jag att det är förlaget som har mest att lära här ;) Jag hade nog också fått god lust att höra av mig till dem och säga något syrligt, hehe.

Annika sa...

Katarina: Min naturliga impuls var att maila tillbaka och vara tårfylld/galen. Ligger VÄLDIGT långt från min personlighet att andas djupt, inte trycka i väg brevet jag skrev, och försöka lära mig något i stället :-)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Men så pinsamt! Det vore ju intressant att veta om förlaget fick det de betalade lektören för... som uppenbarligen inte läst ordentligt.
Jag gör precis som du och sparar refuseringar, har både en bunt på papper och en del på mejlen. Jag tycker det är kul att ha kvar dem (ja, jag kanske är knäpp) eftersom det påminner mig om hur långt jag faktiskt kommit.
Skickade ett manus till en agentur för många år sedan och fick tillbaka att manuset inte "höll måttet", det är faktiskt en av de mest värdefulla refuseringar jag fått. Pepp i all ära, men att bli sågad ger också någonting. Den som inte håller måttet måste utvecklas eller ge upp drömmen, ett lätt val för min del och i dag hoppas jag att jag närmar mig "måttet".

Elin Säfström sa...

Det låter så himla spännande med det där apokalyptiska norrländska kustlandskapet! Och även bergen, som jag förutsätter förekommer i ett liknande, apokalyptiskt sammanhang.

Det är förfärligt när man känner sig refuserad p.g.a. missförstånd - så har även jag känt, om än ej lika tydligt. Men så där är det. Man blir refuserad av ingen god anledning alls! Om och om igen.

Tills man plötsligt inte blir refuserad längre. Enda sättet att komma dit är att fortsätta skriva, trots de där orättvisa refuseringarna.

Annika sa...

Marie: Jag är nog knäpp i så fall jag med :) sparar alla mina och gillar att se utvecklingen från "tack men nej tack" till lite mer personliga (som pepp att jag åtminstone inte blir sämre på att skriva med tiden). Lite är dom också ett kvitto på att jag "gjort nåt" ändå, och inte bara suttit av all den där tiden vid datorn. Sågning är en stor morot för mig, seriöst alltså, det är där agnarna sållas från vetet litegrann, och som du skriver kan man antingen ge upp eller ge järnet för att bli bättre.

Annika sa...

Elin: Alltså det är rätt coolt det där postapokalyptiskt landskapet, kusten och framför allt bergen där högteknologiska rester ligger kvar mitt ute i ingenting. Känner "ryyys" när jag tänker på det :-D
Det är precis så; man blir refuserad en miljard gånger och det är bara att kämpa vidare :)

Anonym sa...

Jag har tänkt så många gånger att jag borde samla mina sex refuseringar. Visserligen är fem av dem standardvarianter, och den sjätte en positiv refusering (de tyckte typ att mitt manus var bra! - yay!) men det är klart att de är värda att sparas. Det är ju mina refuseringar! Och King sparade alla sina på en spik på väggen. En mapp i datorn är väl det minsta en kan ha ;)

Och jo, jag har hört att läsningen av inkomna manus är rätt godtycklig, någon form av här och där läsning. Skulle gärna vilja veta mer om hur det går till, om de dissar efter första stycket, och hur långt de läser innan de känner "NEJ!"?

Annika sa...

Skrivaläsaleva: Men du, en av sex refuserigar som är positiv, inte illa! Har så pass många refuseringar att en sån där Stephen King-spik skulle behöva vara riktigt lång :)
Skulle verkligen också vilja veta mer om processen på förlaget, gissar att det inte krävs mycket läsning innan ett proffs känner om det funkar eller inte.

Anonym sa...

Och jo, apropå att spara sina refuseringar. Jag lade dem i ett dokument nu. Känns skönt att ha det samlat. Vilka jag skickade till och vad för sorts svar jag fick. Upptäckte att jag skickat till sju förlag och att ett aldrig hörde av sig. Längsta svaret tog över sju månader att få. Snabbaste kom inom en vecka!

Bara hittepå sa...

Otroligt frustrerande att bli missförstådd så där. Samtidigt måste jag erkänna att jag själv uppför mig på exakt samma sätt som förlagen. När jag står i en bokhandel ger jag inte varje bok en ärlig chans. Jag sorterar bort en massa böcker enbart beroende på omslaget. Plockar jag upp en bok läser jag lite på baksidan och sedan ställer jag ofta tillbaka den utan att ens bläddra i den. Det är definitivt inte rättvist från min sida heller. Ska försöka komma ihåg det när det är dags för mig att skicka in till förlag. :)

Annika sa...

Bara hittepå: tror det är väldigt vanligt att rata pga omslag, eller efter en snabb bläddring. Som någon i writing excuses (tror jag) sa; ungefär att varenda sida ska räknas när man skriver, i.e. det ska gå att bläddra och läsa nästan var som helst i en bok och ändå bli fångad. Ännu något att bära med sig i skrivet :)