måndag 2 januari 2017

Vecka 7, 0/21 377 ord.

Blev skrivpaus det här, och jag tänker mig att börja episk skrivvår den 9/1!

I brist på skrivrelaterat att orda om, kör jag en inåtvänd årskrönika för 2016:

2016 har inte varit något särskilt. Livet har pågått i en behaglig lunk, erbjöd inte några större omvägar från den valda rutten, och jag har älskat det.

Det här var året när jag inte bröt någonting, inte opererade någonting brutet, jag orkade med mitt liv både mentalt och fysiskt, och jag var inte sjukskriven av någon som helst anledning. Ingen närstående avled, vare sig någon som levt ett helt liv eller en liten som inte ens fanns ännu. Inte en enda gång under de här 366 dagarna kändes min tillvaro som en pjäs signerad Lars Norén, och det var många år sedan som det var så senast.

2016 var året jag gav skrivandet mitt allt och det här var även året då jag tog tag i den här bloggen på allvar. Det här var året då jag blev ännu lite mer den jag borde vara.

Jag är tacksam. För att kroppen samarbetar, för att jag fattat en handfull bra beslut som gjort livet så bra som det kan vara just nu. Världsläget är det värsta på länge, och samtidigt som man nästan äcklas av sitt eget välmående, så är tacksamheten oändlig över att ha fötts till en lugn tillvaro här uppe i norr.

I skrivandet blir 2017 en utmaning för mig. Jag kommer att arbeta med begränsande mål, fokusera på det som är viktigt för återhämtningen, och om allt går som jag har tänkt blir det här året när jag "bara" skriver på ett enda manus. 

Det här året står jag även inför en stor utmaning med mitt vanliga jobb. Jag har insett att det långsamt tar kål på mig, att det inte kommer att förändras och att jag inte kan göra något för att påverka arbetssituationen. Under de närmaste 365 dagarna ska jag försöka komma på vad det är jag borde göra, eller kanske vad jag vill göra mest av allt. Svaret är egentligen givet; jag vill skriva, men jag inser ju att jag måste försörja mig i väntan på den stora drömmen. Frågan är på vad.

God fortsättning på er allesammans!

10 kommentarer:

Helena sa...

Spännande 2017, hoppas få fortsätta följa!

Bara hittepå sa...

Ja, så känner jag också — att det har varit ett uselt 2016 på så många plan, samtidigt som jag i min lilla privatbubbla har haft det bättre än på länge. Jag hoppas att du kommer att kunna ta med dig din behagliga lunk in i 2017 och att du hittar fram till ett brödjobb som ger dig tillräckligt med utrymme för skrivandet.

God fortsättning!

Annika sa...

Helena: jag fortsätter med veckosummeringarna :-)

Annika sa...

Bara Hittepå: tack för pepp :-)
Visst känns det lite kluvet att ha det bra själv, när världen går på knäna.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Åh så fint skrivet Annika, du fångar verkligen livet. Jag skulle kunna byta ut ord, plugga in egna, och känner igen mig i mycket.
Jag hoppas du finner en lösning kring din jobbsituation, vet precis hur det känns att ha rävsaxen runt benet... läste nyss ett inlägg på en annan blogg om att känslan av att man sitter fast kan vara mental, som i skrivandet exempelvis. När det gäller försörjning är det behovet dock högst verkligt. Håller alla tummar för dig, tre närmare bestämt eftersom jag kommer från en inavelsby 😉

Sara sa...

Vad bra att du har kommit till insikten att du behöver flytta på dig - ibland är det bara inte värt att "stå ut". Hoppas att du snart hittar något som funkar bättre, och som lämnar lite kraft kvar till skrivandet!

Annika sa...

Tack Sara! Jag skulle vilja ha väldigt mycket mer kraft (och tid) till skrivandet :-)

Eva-Lisa sa...

Bara att komma till insikt gör att du kommit en bra bit på väg.
Jag håller alla tummar och tår för att det reder upp sig med jobb och så och att skrivandet flyter på :)

Annika sa...

Tack Eva-Lisa! :-)

Annika sa...

Marie: tack för fina ord och tre hållna tummar!!! 😂
Det där med inavelsby är ju ett kul uttryck (vi skulle kalla det Inavelsträsk häromkring) och någon gång skulle det vara kul att skriva en skröna om en sådan plats!