måndag 19 december 2016

Vecka 5, 28/21 377 ord.

Under veckan som gick skrev jag 28 ord, och manuset omfattar nu 21 377 ord. Inte en höjdarvecka sett till antalet ord, men OJ vad jag har löst många problem som fanns i mitt synopsis. Superkreativt att vila, tydligen.

Något har gnagt i mig också under veckan. Det gör det ibland. Gnager.

Marie, på Mitt Skrivliv skrev ett fint inlägg om hur hon tänkte inför att bjuda på sig själv i sin blogg. Jag kommenterade, skrev att jag ser på min blogg som ett fikarum, där man kan stöta och blöta funderingar kring skrivande.

Det som har gnagt i mig är den där fikarumsgrejen. Är det verkligen mitt uttryck, eller har jag snott det någonstans?

Jag läser mycket, bloggar och skönlitterärt, och jag lyssnar på flera olika poddar. Ibland tankar jag intryck så till den milda grad att jag har svårt att komma ihåg var jag hört eller läst något, eller om jag hört/läst det över huvud taget. Efter utmattningsh-vetet har jag om möjligt ännu svårare för att komma ihåg vem det var som sade eller skrev vad, och var.

Det där med fikarummet är kanske överkomligt, jag kan tänka mig att det är en allmängiltig känsla som många av oss har inför vår blogg, men jag vill liksom inte sno ett uttryck utan att hänvisa till rätt avsändare. När det gäller min skönlitterära produktion ororar jag mig ännu lite till. Är det här verkligen helt och hållet min grej?

Vän av ordning skulle nog hävda att alla berättelser redan är skrivna, att det bara gäller att variera dem, och det är nog heller inte det som är min stora oro. Det är det där andra som gnager i mig; uttrycken, spaningarna, betraktelserna, det skruvade; det är där jag vill vara mitt allra mest unika jag, snarare än en blek kopia av andra som tänkt till.

Nåväl, det är bland annat därför man har sina testläsare antar jag, för att hitta sådana där omedvetna men uppenbara efterapningar. Och bara genom att vara medveten inför möjligheten, så tror jag att man drastiskt minskar risken för att kopiera.

8 kommentarer:

Sara sa...

Bra jobbat med problemlösningen! Jag förstår din gnagande känsla, absolut. Men som du själv säger, fikarumsgrejen är väl ingen stor stöld att tala om i så fall. Möjligtvis snatteri. ;-) Och jag, som gillade tanken, kan tänka mig att sno den jag också.

När det gäller det där andra, originaliteten i manusen, så tror jag inte heller att man behöver oroa sig för mycket. Vi alla är ju såklart fulla av intryck från alla håll (hur skulle det annars bli något skrivet?), och det är klart att det skrivna kommer att innehålla influenser från annat. Men kopiering/plagiat tror jag är svårt. Eventuella sådana uttryck hinner säkert försvinna i den tredje eller sjunde eller tolfte redigeringsrundan... :-)

Helena sa...

Intressant tanke, har själv aldrig läst en bok och känt att det skulle vara något sorts snyltning från nåt annat så har inte funderat kring just detta så mycket. Borde väl vara synnerligen ovanligt eller?

Däremot är jag smått nojjig för att sno för mycket från egna tidigare alster, så att man bara skriver samma historia om och om igen med samma typ av karaktärer, den tanken gör mig stressad av och till.

Annika sa...

Ja, vilket bra angreppssätt på problemet; att eventuella kopieringar försvinner i redigeringen. ÄNTLIGEN lönar det sig att redigera absurt mycket :-)
Bär med mig att det ev skulle kunna röra sig om snatteri :-)

Annika sa...

Helena: jag nojar HELA tiden över att mina senare manus skulle vara för lika de tidigare, tills min sambo säger till mig att det inte är för likt, utan att det snarare är min stil att skriva på som går igen i alla manus :-)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Förlåt, det var inte meningen att orsaka en massa gnag 😉 Tycker fikarummet var ett bra uttryck och jag har inte hört det förut, så om jag skriver det igen är du upphovskvinnan.
Att du har din stil att skriva, som kan kännas igen, är ju superbra! Men jag förstår funderingarna kring hur unik man är och hur mycket man plockat upp någon annanstans och sedan översatt till sitt eget, utan att veta att man är tjuvaktig. Förhoppningsvis hinner någon avslöja en innan det är för sent 😄

Annika sa...

Haha, nej, jag tror gnaget kommer inifrån min överaktiva hjärna :-D
Hela den där unikgrejen är kanske ännu ett outtalat krav man ställer på sig själv, under skaaapandet. Lite märkligt när det känns som om all hype kommer sig av att en författare är stilmässigt lik någon annan. Kanske borde man omfamna kopieringen och marknadsföra sig själv som "den nya" + valfri känd författare :-D

Kristina W sa...

Jag löser aldrig så många problem i skrivandet som när jag står i duschen. Det är någonting med ljuset av rinnande vatten och känslan av att vara avskuren från omvärlden... Nu när råmanuset är klart har jag också en helt annan inställning till de "problem" eller knutar som fortfarande måste lösas. Det som tidigare kändes helt omöjligt är nu mer som ett litet myggbett som vägrar att sluta klia - jag vet att det förr eller senare kommer att försvinna :)
Elisabet som kommenterar mycket på min blogg "tjatar" hela tiden på mig om att jag måste låta manuset vila. Jag vet att jag har alldeles för bråttom ibland men jag vill ju bli färdig haha :)
Så, slutsats, vila is the shit!

Annika sa...

Duschen är magisk för problemlösning (men det är svårt att anteckna där inne :-), liksom monotona sysselsättningar som tvätt, promenad eller att försöka somna!
Dröjde lite innan jag upptäckte din kommentar, god fortsättning Kristina!