onsdag 7 december 2016

Sara Lidman har en poäng.

Nu är jag knappt 20 000 ord in i manuset, den andra akten är i full gång och jag har kommit in i någon sorts allmänt skrivflow (men jisses vilken tröghet jag upplever också emellanåt, nu när jag skriver i en för mig ny genre och måste uppfinna hjulet igen). Problemet är att det i den här fasen smyger sig in långa ovidkommande haranger i texten. Nu är jag ett stort fan av inre monolog, det är nog den största anledningen till att jag skriver i jag-form presens, men det får ju finnas någon måtta!

 

Hur intressant är det att läsa torra beskrivningar av träd? Inte särskilt. En bikaraktärs sysselsättning om dagarna är inte heller så jätterelevant för storyn. Graden av skymning, beskriven för tionde gången? Nej. Det femtioelfte påpekandet om att vattnet är svart och kallt? Nej nej nej!

 

Den 2 december 1976 skrev Sara Lidman:

”Upptäckte idag att jag skrivit en mening förut om John Cal som har tumme med vattnet- och hade den sen igen… En bild eller ett omdöme får inte upprepas åtminstone inte oavsiktligt. Man måste ha en roman i sina 1 000 000 detaljer absolut klar för sig”.

(Ur: Stilens munterhet, Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, avskrivet från fb.)

 

Jag tycker att det säger väldigt mycket; den hårfina gränsen mellan att medvetet ”tjata” in ett budskap, och att upprepa sig själv för mycket.

 

Jag försöker ha en avslappnad inställning till det där, flödesskriver av hjärtans lust och redigerar skiten sen. Ah, redigering…som jag längtar!

12 kommentarer:

Anonym sa...

Att alltid fråga sig "vad fyller det här för syfte" tycker jag hjälper, men den biten får inte ta över råmanusproduktionen för då blir man knäpp. Redigeringen hägrar ju där borta och det är där som kolen blir en diamant.
Jag såg en dokumentär om författaren John Irving där han pratade om att känna varje mening i sin bok, ha skrivit den och skrivit om och skrivit om igen, så pass att han är helt less på varenda mening. Det sade en hel del.

Annika sa...

Gillar uttrycket att kolen blir till en diamant!
Missade dokumentären om Irving när den gick på SVT, har förstått att han är en väldigt öppen person så det hade ju varit mycket intressant.

Helena sa...

Go with the flow, sa man väl på 80-talet vill jag minnas ;) man ska ju som sagt ha något att göra under redigeringen också, sen och tror jag absolut att många av de där harangerna fyller sin funktion i det här tidiga skedet!

Annika sa...

Ja, det tror jag också. Jag tror att det är så jag lär känna mina karaktärer lite bättre.
Så ja, jag kommer att go with the flow :-D

Anonym sa...

Satt här för en stund sedan och funderade på om jag precis återanvände två ord för en beskrivning som kommer några kapitel längre fram. Dvs, jag har redan skrivit just exakt detta. Och jag vill inte göra det igen. Tror jag skulle kunna bli som herr Irving ;)

Annika sa...

Jag är redan nästan som herr Irving, läser igenom tills jag nästan kan alla meningar utantill :-D
Skönt att höra att fler också funderar över beskrivningar etc som återanvänds :-)

Kristina W sa...

Jag är övertygad om att mina huvudkaraktärer flera gånger "känner hur håren reser sig på armarna/nacken/ryggen". Men eftersom jag först och främst vill få ner berättelsen och känslan på pappret så struntar jag i det just nu. I redigeringen fixar jag till det. Och där är vi två, fasiken vad jag längtar till redigeringen!! Och få vara lite ledig från manuset i väntan på redigeringen är också trevligt :)

Annika sa...

Ja, den där pausen när manuset får vila, så väldigt härligt! NÄSTAN lika härligt som redigeringen :-)

Helena sa...

Alltså nu får ni mig att bli supersugen på att redigera också!

Mitt förra och första manus hade jag ju noll koll på hur allt funkar och fick en fullkomlig chock när jag insåg att jag själv inte bara behövde skriva hela storyn utan dessutom redigera texten intill perfektion. Hade jag vetat det från början så hade jag kanske inte orkat börja skriva ens så var nog bra att jag inte hade nån koll.

Skämtar inte när jag säger att jag skickade in mitt första manus till de första förlagen helt oredigerat. Tänkte att de hade någon redaktör eller nåt som fick fixa till "det sista". Haha, det var tider det! Bra att jag lärt mig något sen dess...

Annika sa...

Ja jisses, de där första alstren man skickade in, i tron om att de var bra :-D
Jag tycker förlagen är storsinta och förlåtande som tar emot ens manus även efter det där första försöket :-D

Helena sa...

Ja, nästa manus kanske ska ges in under pseudonym om man blivit svartlistad nu :/

Annika sa...

Gäller bara att komma på ett tillräckligt coolt namn :-D
Skämt å sido så sa en förlagsperson i någon av poddarna jag lyssnar på, att de tyckte det var intressant när folk skickade in manus på nytt, även sådant som varit kasst och som arbetats om, så att de (om det var någon det mindes) kunde se att författaren jobbade på att utvecklas. Jag tycker att det låter hoppfullt!