fredag 9 december 2016

Ett långt inlägg om att vara trött, jag orkade ärligt talat inte skriva kortare.

Att vara väldigt trött.
Det är ingen hemlighet att jag har drabbats av utmattningssyndrom, mitt vanliga jobb tar långsamt kål på mig och det finns inget jag kan göra åt arbetssituationen. Första gången kände jag inte allvaret, jag var sjukskriven en kort tid, återvände, och körde om möjligt ännu hårdare sedan. Andra gången slog det till med full kraft, jag kom till jobbet en morgon och förstod liksom inte vad det var meningen att jag skulle göra.

Jag finns här för dig
Det är inte svårt att komma tillbaka, åtminstone inte så länge som du är sjukskriven. Gå hemma hela dagarna, göra det som faller en in, vila ohämmat, tillgång till terapi. Människor i din omgivning som bryr sig, som ställer upp. Jag finns här för dig. Sedan kommer den dagen när samhället bestämmer sig för att du kan arbeta igen, på heltid. Alla som varit sjukskrivna någon gång vet att det inte är en fråga om att vara frisk, snarare att du inte kommer att vara en fara för dig själv eller någon annan på jobbet. Omgivningen däremot, kommer inte att förstå den skillnaden. Jobba heltid = frisk. Sanningen är nog den att det är då du behöver dina nära som allra mest, när du efter månader med heltidsarbete känner dig som allra mest skör, och hinnan mellan den du borde vara och den du riskerar att åter bli, är som tunnast. När det inte spelar någon roll vad du säger, för det syns ju inte utanpå att du mår dåligt. Då kommer den, sanningen. Jag finns här för dig, men bara när det passar för mig, och bara när jag bedömer att du behöver mig. Relationer prövas, ju närmare desto hårdare. Kanske är det inte så konstigt, det här är ju relationer du byggde då när du trodde att din främsta uppgift på jorden var att behaga andra. Varför skulle du behöva göra något för dig själv nu helt plötsligt?

Vägen tillbaka.
Det ligger lite för nära fortfarande, klarar tydligen inte ens av att skriva i jag-form om det som bränner allra mest. En viktig insikt i alltsammans är att det bara är jag själv som sätter mig i skiten och det är ingen annan är jag som kan eller vill ta mig därifrån. Jag har försökt tänka igenom vilka de bästa strategierna varit för att komma igen:

Strunta i sociala förväntningar, både egna och andras. Om jag gillar att vara för mig själv, eller med mina närmaste, så är det okej. Det spelar ingen roll att det generellt anses som fint att vara en social varelse (se ovan om att strunta i sociala förväntningar).

Nej, är ett fantastiskt ord. Nu när jag har koll på hur jag fungerar kan jag även förklara för min omgivning varför jag prioriterar som jag gör, och ingen behöver känna sig trampad på tårna. Känner sig någon ändå överkörd så är jag ganska säker på att problemet inte ligger hos mig. Det som varit mest fascinerande med hela nej-grejen är förståelsen jag möter hos vissa, någon sa att det känns som om jag släppt på garden nu och att vi kommit varandra närmare fast vi träffas mer sällan. Att vara sitt riktiga jag lönar sig på flera olika sätt, har jag märkt.

Återhämtning är magiskt. Sova regelbundet, unna sig en sovmorgon (eller ännu bättre; en tidig kväll). Motion. Vila. Social samvaro med människor som betyder något i ens liv. Väldigt basic egentligen. Numer känner jag inte någon irrationell skuld om jag tex går hem från en fest i rimlig tid. Varför ska jag försaka kvalitetstid med mitt barn (eller mitt manus!) dagen efter, bara för att några berusade människor tycker att jag är tråkig? Tillåt mig småle, liksom.

Under mina skrivperioder har jag börjat sätta upp mål för hur många ord jag får komma upp i varje vecka. Det är alltså ett begränsande mål, och jag använder mig av bloggen som en skrivardagbok där jag varje vecka följer upp hur projektet framskrider och där jag reflekterar över skrivandet. Normalt är mitt problem att jag öser ur mig ord, utan en tanke på att det kanske inte är så nyttigt för kroppen att aldrig vila. Jag har märkt att det blir bättre kvalitet på texten så här, och jag får energi av att skriva snarare än att jag bryts ner av det.

Det är inget fel med att vara en prestationsprinsessa och jag känner ingen skuld över att ha målsättningar och driv. Den dagen någon talar om prestationsprinsar kanske jag ändrar mig. Trixet är att vara en prestationsprinsessa med koll. Känna sina egna begränsningar. Lyssna på sin kropp. Stå upp för sig själv; hemma, socialt och i arbetslivet. Strunta helt i vad utomstående tycker, inse att utomstående inte tycker så mycket som man tror. Träna för sin egen skull. Skriva för sin egen skull. Lata sig för sin egen skull. Inte låta återhämtningen bli en prestation i sig. Göra slut med Jante.

Inget av ovanstående har varit enkelt, och jag skulle ljuga om jag sa att jag kommit i mål med förändringsarbetet. Det kommer alltid finnas sabotörer längs vägen, antingen jag själv eller någon annan. Jag använde uttrycket att ”komma igen” ovan, men det är egentligen mer en fråga om att nå en nivå som är acceptabel. Hur blir man egentligen helt återställd när man dagligen vistas på sin gamla arbetsplats? Någon gång ska jag skriva ett inlägg om att känna sig som en gisslan på sitt arbete, om att drabbas av yrkesmässigt Stockholmssyndrom, men inte idag.

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans, och att ni kan göra det ni vill mest!

17 kommentarer:

Carina Deckner sa...

❤ Idag läser jag och lyssnar på tvättmaskinen....det är mysigt

Annika sa...

Mindfullness i sin renaste form <3

Eva Karlsson sa...

Åh, vad fint och öppenhjärtigt. Blir glad att du kan skriva "jag får energi av att skriva snarare än att jag bryts ner av det" för så länge som det är så finns en utgång. Vi som tycker om att skriva och har förmågan att hitta på har en gåva på det sättet.
Sköt om dig och ha en trevlig helg.

Annika sa...

Tack Eva!
Ja, det är sannerligen en gåva att kunna fly in i skrivandet, att det kan fungera som en ventil.
Sköt om dig du också!

Sara sa...

Tack för att du delar med dig! Som icke drabbad (men med flera i min närhet som hamnat där), är jag tacksam över att få ta del av tankar som dessa. Inte minst för att förhoppningsvis undvika att ställa de där dumma frågorna eller orimliga förväntningarna.

Sköt om dig!

Annika sa...

Det kluriga är att förväntningar som är orimliga för någon är väldigt rimliga för någon annan, jag tror att man kommer längst med att vara öppen och prata om hur man ska förhålla sig till varandra. Jag gillar de där "dumma" frågorna, då får man en chans att diskutera och mötas lite :-)
Sköt om dig du med, Sara!

Eva-Lisa sa...

Jag håller med Eva, jättefint och öppet skrivet. Ibland kan det vara skönt att bara få sätta ord på en sinnesstämning också.
Trots att jag aldrig varit utbränd, känner jag igen mig i en del av det du skriver. Främst det där med att vara social. Jag vet inte varför, men jag är ingen hypersocial människa och tror aldrig att jag har varit det heller, även om jag var ute mycket när jag var yngre. Idag är jag nästan aldrig ute (det var nog fyra år sedan jag var på krogen sist t ex) och det är sällan vi går på middagar hos vänner också.
Jag har kommit på att jag verkligen uppskattar egentid och att ha lugn och ro :)
Sköt om dig och ha en trevlig helg! :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Den här texten kändes verkligen, in i märg och ben. Fint och så tänkvärt, faktiskt svårt att sätta ord på hur tacksam jag är att du delar med dig. Det betydde mer för mig att få läsa detta än du kanske förstår. Utmaningen är att leva vidare, i ett efter som aldrig någonsin blir som före. Hoppfullt att det går att skapa en situation där man kan begränsa skrivandet och låta det ge energi, dit vill jag också komma.
När det gäller Stockholmssyndromet så vill jag gärna läsa om det, för jag har nämligen varit i samma situation...
Trevlig helg och tack igen!

Annika sa...

Eva-Lisa: Tack! Jag var också ute mycket som yngre, bara för att ”det skulle vara så”. Känner med ålderns rätt att det är väldigt skönt att vara hemma mycket :-)
Sköt om dig du med!

Annika sa...

Marie: Tack för dina ord, det satt långt inne att skriva det här, har väntat flera månader. Efter kommer aldrig att bli som före, på vissa sätt är det bättre nu, men jag saknar att vara riktigt skärpt.
Klurar på en text om det här att vara gisslan på jobbet, och hur det känns när man upptäcker hur skruvat allt är.
Trevlig helg!

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag förstår att det var en utmaning Annika, men fint beskrivet och viktigt ämne. Det betyder något när folk delar en erfarenhet många har gemensam, i större eller mindre delar.
Alltså, gisslan, någon gång ska jag också ge mig på det ämnet... ser fram emot att läsa din text när du klurat klart 😊

Annika sa...

Skulle gärna läsa din text också, det är så intressant att ta del av andras erfarenheter!

Helena sa...

Sätter verkligen fingret på vad dagens samhälle gör med människor där allt ska värderas, mätas och visas upp. Får sannerligen bita mig i tungan var gång jag hör någon kalla sin dotter en "duktig flicka"...

Att hänga med min brorsas familj är sån bra medicinen mot prestationsångest, de vägrar fixa och stressa för att kunna bjuda hem nån och det är så sjukt befriande att komma in i ett riktigt levande, bebott hem med leksaker över hela golvet och full diskho. Då trivs jag som bäst som gäst! Försöker ta efter men det är svårt att inte börja plocka som en tok när det drar ihop sig till att nån ska komma förbi, och städa ur handfatet, och vika ihop den rena tvätten i badrummet och ....

Tänker att man måste ta hand om sig själv för ingen annan kan veta var ens gränser går och vad man vill/inte vill, kan/inte kan, orkar/inte orkar. Men det är svårt att prioritera sig själv!

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag avvaktar med ämnet Stockholmssyndromet, tror inte riktigt jag är nog klartänkt kring det ämnet än för att skriva om det...

Kristina W sa...

Vilken otroligt fin och ärlig text om ett svårt ämne! Det sägs ju att depression och utmattning är vår tids folksjukdom - om jag inte minns fel - vilket jag verkligen tror stämmer. Vi ska vara så framåt, på tårna, duktiga och högpresterande hela tiden. Inte konstigt att vår kropp säger stopp.
Din text fick mig faktiskt att våga ringa och avboka en fest som jag skulle på i helgen. Inte så att jag känner att jag närmar mig den berömda väggen - fast jag skulle vilja kalla den för glasdörr, eftersom man inte ser den förrän man slår in i den - utan helt enkelt för att jag är helt slut efter den här veckan.
Jag vill bara sova, äta och umgås med maken. Kvalitetstid. Kanske krypa upp i min läsfåtölj med Claire Sandys "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan". Jo så får det nog bli. Hurra för att våga säga nej!

Annika sa...

Tack Kristina!
Jag gillar ditt uttryck med glasdörren, det ska jag ta med mig :)
Ja, hurra för att våga säga nej, och för att göra det man vill mest!

Annika sa...

Helena: din kommentar publicerades av någon anledning först idag (18/1). Tack för dina ord, jag håller verkligen med dig och jobbar också på att fejja lite mindre när jag vet att det väntas besök. Jag bryr mig inte om andra har stökigt hemma, men det känns ändå ibland som katastrof om man råkar ha det själv.