onsdag 16 november 2016

Prologens vara eller icke vara.

Så här i början av skrivprocessen har jag funderat över om jag ska använda en prolog eller inte. Jag har aldrig gjort det tidigare, mest för att jag inte är förtjust i dem när jag läser, så det landade i att jag avstår den här gången också.

 

Jag antar att man använder en prolog för att kasta in läsaren i handlingen på ett ganska drastiskt sätt, men jag tycker ofta att det får motsatt effekt. I ärlighetens namn hoppar jag oftast över prologen för att läsa den allra sist i stället, mest för att jag tycker att de där extra sidorna i början håller läsaren ännu längre ifrån att boken ska komma igång.

 

Den enda typ av förtext jag gillar i böcker är den där lilla kursiva texten som ibland läggs in före kapitel ett. Det är ofta en dikt eller något liknande, något med anknytning till bokens tema, och det ligger nära till hands att misstänka att de där textraderna på något vis har inspirerat författaren.

 

Eminenta Skuggan av ett år av Hannah Richell är ett exempel på vad jag menar (läs inte det här stycket om du ogillar alla typer av spoilers). Jag tyckte om den där dikten som låg allra först, den om sjön av Thoreau, men kände i vanlig ordning att prologen störde och hoppade över för att i stället läsa den allra sist.

 

Jag har använt en typ av dikt som inledning till första delen av dystopiska trilogin, en jag skrivit själv och som ska föreställa en uppmaning till slumrande terrorister att ansluta till saken. I övrigt har jag aldrig använt mig av någon typ av prolog. Är däremot ett stort fan av epiloger och undrar om det är acceptabelt att använda en sådan utan att den förekoms av en prolog? Och hur ser förhållandet till prologer ut egentligen, är det bara jag som stör mig? Vad tycker förlagen…?

20 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Kan det inte vara så att du som författare/konstnär har rätt att göra som f-n du vill, om du vill?? Det tycker jag i alla fall. Själv har jag svårt för att se filmer där skådespelarna berättar...

Annika sa...

Till manusets form försöker jag hitta en gyllene medelväg mellan vad som är det "normala" och vad som är min alldeles egna grej, tänker att det är lättare att göra medvetna avsteg från normen om man känner till den först :-)
Jag gillar inte heller speakerröst, har förstått att House of Cards är jättebra, men klarade ett halvt avsnitt pga Kevin Spaceys prat i bakgrunden. Någon sa att rösten slopades, men jag vet inte om det stämmer?

Eva-Lisa sa...

Det där med prologer beror lite på hur de är gjorda, kan jag tycka. Ibland har jag använt mig av dem, men då har de ett speciellt syfte och inte för att läsaren ska kastas in i någon handling.
Ett annat exempel är Ajvide Lindqvists "Lilla stjärna" där prologen och epilogen skulle kunna läsas som en kortare berättelse, eftersom allt som händer mellan prologen och epilogen är förklaringen till varför det blev som det blev.
Tror absolut du kan ha en epilog utan prolog :)
Även jag är en sucker för citat och dikter som anknyter till handlingen eller temat :)

Annika sa...

Åh, har inte läst Lilla stjärna, men lägger till den i högen av böcker att läsa :) Är alltid kul att hitta exempel på något som fungerar.
Gillar det där du skriver om att de ska ha ett syfte, får väl göra en djupdykning i dina böcker (lex limbo ligger överst nu i den där läsa-högen :)
Låter fint om det går att köra epilog utan prolog, skriver i jag-form och tror att jag vill zooma ut den där allra sista sidan och betrakta berättarjaget utifrån.

Sara sa...

Intressant inlägg! Länge tänkte jag inte ha någon prolog (jag känner ofta ungefär som du när jag läser prologer), men på senare tid har jag fått en prolog-idé som jag nog ändå vill testa. Innan hade jag tänkt att nöja mig med en epilog, håller med Eva-Lisa om att det funkar utan prolog.

En av de epiloger jag minns mest är den i "Öppnas i händelse av min död". Det var liksom inte bara en tjusig liten knorr på slutet, utan av rätt stor betydelse för handlingen i stort.

Eva Karlsson sa...

Läste bara halva ditt inlägg - beställde Skuggan av ett år i morse :-)
Jag hoppar också oftast över prologer. Det är något med ordet som får mig att gäspa. Men byts ordet ut mot till exempel "Tjugo år tidigare" då blir jag plötsligt mer intresserad. :-)

Annika sa...

Sara: Så fint att ha en prologidé som är värd att testa, då hoppas vi att få se den i tryck någon gång för att läsas :-)
Har inte läst Öppnas i händelse av min död, men måste kanske researcha den för ett exempel på meningsfull epilog!

Annika sa...

Eva: Trevlig läsning, hoppas bara att alla vi andra inte förstört Skuggan av ett år för dig med vår hype :-)
Gillar tanken på att kalla prologen något annat, då känns det genast lite mindre sömnigt för mig med :-D

Helena sa...

Ja! Håller helt med och skippar också alltid prologen i ren protest för jag tycker det är så motbjudande på nåt sätt. En dikt eller kort vers däremot, jättebra! Men speakerröst gillar jag däremot. La till och med in några, två tror jag, strofer speakerröst i mitt första manus för jag inte kunde hålla mig.

Nu måste jag ju läsa epilogen till "öppnas i händelse av..." som jag i vanlig ordning skippade!

Annika sa...

Åh, en till som känner som jag inför prologer :-)

Kristina W sa...

Jag läser ofta prologen, men ibland kan den vara så abstrakt att jag inte riktigt förstår dess syfte. I en tidigare version av mitt manus hade jag en prolog där en annan person än huvudpersonerna figurerade, man förstod att den här personen har en agenda som kommer att ställa till det i framtiden. Men jag tog bort prologen eftersom det kändes som att det blev för tvära kast mellan prologen och kapitel ett och två. Tre perspektivbyten tillsammans med tidshopp gjorde att jag själv tappade bort mig! Ingen prolog i nuläget alltså. Istället flyttar jag prologen en bit in i manuset. Det blir nog bra.

Epiloger däremot älskar jag! Känns som att det förekommer ganska ofta inom just romance som någon slags "så blev det sedan". Jag har planer på en epilog till mitt manus. Men då fastnar jag också i frågan som du ställer. Är det okej att ha en epilog om man inte har en prolog? Spontant vill jag svara JA - det är min berättelse och mitt manus, jag gör som jag vill - men samtidigt vill jag ju inte bryta mot någon oskriven regel ;)

Annika sa...

Ja, så bra att ännu fler är positiva till epilog utan prolog innan :-) Blir allt mer sugen på att köra så!
Bra synpunkt om den abstrakta prologen, det är den typen jag inte alls gillar. Kan nog sträcka mig till att acceptera en prolog med syfte och mening :-)

Kristina W sa...

Bra Annika då säger vi att vi kör epilog utan prolog du och jag ;)

Sara sa...

Tack, Annika! :-) Ja, den epilogen kan vara värd att researcha. Dock är jag inte helt säker på om jag själv gillade innehållet och hur det kastade nytt ljus över handlingen - men jag vet att många gör det, och jag kan hur som helst sträcka mig till att det är ett spännande grepp. :)

Annika sa...

Kristina: Utan prolog it is!

Annika sa...

Sara: En epilog som ändrar på det som hänt i boken, det känns som ett grepp som skulle kunna vara helt fantastiskt eller så väldigt jobbigt, beroende på hur det görs. Tack för tipset, ska kolla upp!

Marie: Mitt skrivliv sa...

Rätt utformad kan en prolog verkligen vara en tillgång tycker jag, den måste alltså tjäna ett tydligt syfte och inte bara dumpa info på läsaren. Epiloger är jag däremot inget fan av, det känns i 9 fall av 10 som om författaren inte orkat skriva klart historien. Det blir som en avslutande infodumpning, så dessa skummar jag oftast bara.
Med det sagt tror jag att epilog, prolog, citat eller inte, spelar ringa roll för förlagen om de ser ett välskrivet manus med en historia de gillar.

Annika sa...

Tack för synpunkterna Marie, jag tycker det är så trevligt med alla olika infallsvinklar :-) Jag kommer verkligen att ta med mig delen om infodumpning, en fälla jag inte vill falla ner i. Orka skriva klart; ett bra råd :-)

Bara hittepå sa...

Jag kan tänka mig att harva mig igenom en prolog om den är kort (helst under tio sidor) och framför allt bra. Problemet med prologer som jag ser det är att de signalerar till läsaren att den riktiga berättelsen inte har börjat ännu. Om jag har läst trettio-fyrtio sidor och fortfarande inte nått fram till den “officiella” berättelsen, så är det risk att jag lägger boken ifrån mig och glömmer den för all framtid (skojar bara, jag har något slags duktig-flicka-syndrom som gör att jag läser klart nästan allt jag påbörjar, men det skulle eventuellt ta många år innan jag blev klar). Jag är nog lite inne på Evas linje att det i så fall är bättre att kalla det något annat än prolog.

Annika sa...

Ja, så känner jag med, att prologen signalerar att den "riktiga" boken inte har kommit igång än!