måndag 7 november 2016

När insikten kommer om att skrivandet för länge sedan tog fart i ren trots.

Jag håller på att lyssna ikapp Författarpodden med Frida Skybäck och Agnes Hellström. Den här podden är inte jättestrukturerad, men även om jag är ett big fan of struktur så tycker jag att den är väl värd att lyssna på. Jag gillar att det lämnas mycket utrymme till egna slutsatser och tankar i deras diskussioner, man känner sig nästan som den tredje tysta deltagaren i samtalet.

 

Ett avsnitt i podden handlade om Skrivkramp. Som en tänkbar pepp om självförtroendet sviktar framfördes att man kunde tänka tillbaka på skoltiden, då när svenskaläraren berömt det man producerat, eller kanske läste upp en av historierna inför klassen.

 

Med risk för att spela på gråtfiolen nu, men jag kan inte minnas en enda gång som min svenskalärare i högstadiet berömde mig. Hon berömde i och för sig inte någon, var snarare oresonlig och ganska opedagogisk, och tyvärr var hon extra hård mot oss flickor. Varför skulle vi bry oss om att läsa och skriva bara för att det var roligt, vad skulle det TJÄNA till liksom? Det här berördes i ett annat kommentarsfält i dagarna, och jag förstår att jag inte är helt ensam om den erfarenheten; att som ung bli ganska nedtryckt av vissa vuxna bara på grund av att det man brann för inte var NYTTIGT (dvs inte sport eller något ”rejält” att ha som försörjning). Fast jag är född på sjuttiotalet är det ibland som om delar av barndomen utspelat sig på artonhundratalet. Värderingarna liksom, det svindlar! 

 

Det slår mig att den där läraren även var den som ”upplyste” mig om att genrelitteratur som deckare, dystopier, science fiction, skräck eller romance, inte är lika mycket värd som annan litteratur. Jag tror det var därför jag utvecklade en sådan förkärlek för just den typen av berättelser, och att jag som femtonåring på ren trots bestämde mig för att jag visst ska sikta mot att försörja mig som författare.

 

Det var länge sedan jag tänkte på den där människan, och jag tror att det här eventuellt är sista gången jag ägnar henne någon som helst energi. Det jag i stället aktivt bär med mig från skoltiden är något en annan lärare brukade säga till oss; ungefär att ”Gör det du vill allra mest, och tro inte att någon universell kraft hindrar dig.” Fritt översatt: Lite snack och mycket verkstad!

14 kommentarer:

  1. Det finns fortfarande människor som delar in litteratur i finare och mindre fina kategorier. Men så länge jag som läsare är nöjd så ska andra hålla käften tycker jag. Det finns böcker som är höjda till skyarna som jag har läst och inte förstått allt tjohej ikring, men det är jag det....
    Själv hade jag en svenskalärare på högstadiet som gillade "Tre män i en båt", hon luktade konstant stickig armsvett och var mera kroppsligt närvarande än mentalt....nå, hon är nog rejält pensionerad nu. :)

    SvaraRadera
  2. Jag tror att sjuttiotalet handlade mycket om vad som var "riktiga jobb" och vilka som inte var det. Har ungefär samma minnen som du, även om det såklart fanns lärare som var mer vidsynta.
    Det var ett bra ordspråk! Värt att lägga på minnet även i vuxen ålder :)

    SvaraRadera
  3. Carina: Kära moster, risken är överhängande att detta är samma lärare, hon var förmodligen pensionär och arbetade på övertid när jag gick i nian, och du är inte så mycket äldre än mig ijenklien :-) (Bar samma efternamn som mig...)
    Det är svårt det där med tycke och smak, bara synd att viss smak anses vara fiiiinare.

    SvaraRadera
  4. Ja Eva-Lisa, det var verkligen tur att det fanns vissa lärare som höjde blicken, då påfallande många satt fast i efterkrigstiden på många olika sätt. Oavsett pisa-resultat så är då i alla fall det bättre numer åtminstone :-)

    SvaraRadera
  5. Tack för pod-tips, ska genast sätta på den! Själv hade jag två bra och en mindre bra svensklärare när det kommer till att inspirera. Så ska inte klaga. Sorgligt hur somliga lärare verkar njuta av att utöva någon sorts makt över barnen och bara försöka trycka ner dem i skorna så långt som möjligt. Fanns inom olika ämnen i min närhet...

    SvaraRadera
  6. Ja, ärligt talat är det svårt att förstå varför somliga blev lärare? Men det fanns guldkorn också.
    Podden finns än så länge i fyrtio avsnitt, jag lyssnade igenom alla på ett par veckor :-)

    SvaraRadera
  7. Ha ha ha...precis samma drake. Hon sa också till en av mina söner att han var sämre i tyska än en tvååring i Tyskland, det gjorde honom mycket mera motiverad - not så mycket....

    SvaraRadera
  8. Lärare alltså vad de kan stjälpa. Men också hjälpa. Min fröken på mellanstadiet var fantastisk vad det gällde läsning och pepp. Vi skrev sagor i femman och min var den enda hon läste upp varpå en sådan där tuff tjej i klassen utbrast nåt i stil med att jag fan borde bli författare.
    Att de andra inte blev upplästa var väl inte så kul för dem och jag tänkte inte så mycket på det då, vare sig uppläsningen eller utropet. Men nog var jag lite extra glad för det ändå. ;)

    SvaraRadera
  9. Moster Carina: haha, så oerhört roligt på något vis att vi haft samma lärare!!

    SvaraRadera
  10. Skrivaläsaleva: jag tänker att det här med pepp och uppläsning av lärare nog är ungefär samma sak som att vissa är bra på gymnastik, och därför får skina lite extra på dom lektionerna. Vilken seger ändå att "den tuffa tjejen" sa att du borde bli författare :-) jag skulle ha levt på det i flera år om det hänt mig som barn :-)

    SvaraRadera
  11. Håller med dig helt och fullt. Och vad gäller lärare som nedvärderar viss litteratur inför eleverna (som ofta helt saknar läslust, vad tänker man då?) har det fenomenet tyvärr inte försvunnit - däremot finns det många som verkligen gör mycket för att få igång ungarnas läsning.

    Kul att läsa om dina skrivprojekt - lycka till med det kommande! :)

    SvaraRadera
  12. Tack Sara, jag följer tillkomsten av din chick-lit-karamell också :-)
    Är så imponerad av alla de duktiga och fina lärarna som finns där ute, dom som (som du skriver) kämpar på med barnens läsglädje!

    SvaraRadera
  13. Jag har så svårt att förstå människor som inte tycker det är positivt att unga har drömmar. Vad är alternativet, liksom?

    (Och så måste jag få försvara Tre män i en båt. Den är ju jättebra! :D)

    SvaraRadera
  14. Alltså jag måste ju läsa den där boken om männen i båten! :-D

    SvaraRadera