fredag 11 november 2016

Inga var stora, några var små, och det kom några med socker på.

Har haft del ett i dystopiska trilogin ute på manusrunda hos en handfull förlag. Det har kommit ett par standardrefuseringar och ett par refuseringar som varit försedda med en liten mängd personligt socker. Jag hoppas förlagen inser hur mycket den där enda positiva meningen om manuset betyder för ett sargat självförtroende. Att de gillat din text, men inte har plats för den typen av genre i sin utgivning just nu. It´s not you, it´s me.

 

Ett förlag har inte svarat ännu och om jag övertolkar det så betyder det en av tre saker:

(1) att dom lagt manuset längst ner i svara-högen för att dom tycker det är skräp (känner mig inte så morsk idag)

(2) att det är många som läser (tidigare när det tagit lång tid hos förlag har det berott på att de gillat och läst noga innan refusering)

(3) att det helt enkelt kom in väldigt många manus efter semestrarna vilket gör att allt drar ut på tiden.

Just idag är skrivarsjälvförtroendet inte på topp och när det känns så hänfaller jag lätt till funderingar som den om vaaarför det tar så lång tid att få svar. Känslan av allmän värdelöshet brukar dock gå över när jag skriver, och det börjar jag med igen imorgon!

 

Nåväl, eftersom det här med skrivandet är lika delar eufori och självplågeri, skickade jag in till fyra nya förlag igår, sådana som också ligger högt på önskelistan. Det innebär att det här väntandet kommer att pågå ännu några månader. Just idag tycker jag att det är rätt gött att väntan fortsätter, att hoppet inte är ute, och det är värt känslan av att jag tidvis håller på att gå upp i atomer över alltsammans. Fråga: är det bara jag som blir lite hög av att trycka på skickaknappen?

 

Nedan ett vadderat kuvert till ett förlag som föredrar manusen utskrivna. Även om det är smidigt att skicka in elektroniskt så är det verkligen något särskilt att se sitt manus i en maffig utskriven bunt med papper.

 

Trevlig helg på er allesammans!

 

10 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Men alltså, det måste vara som att vara gravid fast utan att veta vad det blir för resultat. Men hur gör du om du får "ja tack" från två förlag, måste du välja då?? Och kan du välja?

Annika sa...

Haha, ja, liknelsen med graviditet var ju klockren :-)
Och skulle två förlag vara intresserade (vilket ANGENÄMT problem) så blir det till att välja. Jag skulle titta på vilket förlag som känns mest "rätt" för mig och mitt manus. Magkänsla!

Eva-Lisa sa...

Ja, det gäller att ha tålamod. Ingen förstår nog ordet "väntar" så mycket som de som skickat in manuset till förlag.
Håller tummarna för dig! :)

Annika sa...

Tack Eva-Lisa!
Ibland tänker jag att den ständiga väntan blir en livsstil :-)

Sara sa...

Vad kul att du har fått en del sockrade svar också - kan tänka mig att det gör stor skillnad. Jag håller också tummarna, hoppas att något förlag nappar snart!

Annika sa...

Tack Sara!
Jo, till och med så lite som några ord som avviker från standardsvaren, på ett positivt sätt, känns som en halv seger tycker jag :-)

Helena sa...

Ja, imorgon smäller det. Ser fram emot att höra mer om det sen!

Och att få något utöver ett standardsvar är ju verkligen något att glädjas över! Själv klarar jag knappt att läsa svaren. Bara skummar för att konstatera att det var ett nej och sen gömma & glömma. Så skönt när man skickar iväg det dock, känns som en liten seger i sig varje gång tycker jag!

Lever också på hoppet när det gäller mitt agentutskick för några veckor sen. Hellre inget svar än ett nej tycker jag, så man kan behålla hoppet lite längre...

Annika sa...

Åh, så spännande med agentskick!! Gjorde det också för ett par veckor sedan, men bara till en. Väldigt upplyftande upplevelse, även om det blev ett nej, bara för att dom var så trevliga och positivt inställda till hela dystopi-grejen!
Jag gör som du; skummar svaren, och sedan väntar jag flera dagar innan jag klarar av att läsa ordentligt :-D

Anonym sa...

Heja för socker! Du kommer snart att få napp från förlag 😄
Känner igen mig i hopp och förtvivlan, både före och efter inskick. Ett skrivande liv är i sanning upp och ner, både för oss som skriver och i vissa fall för våra anhöriga, haha.

Annika sa...

Haha, ja, jag brukar säga att min stackars sambo skulle behöva en stödgrupp för anhöriga till galen författarperson :-D
Tack för pepp!