fredag 28 oktober 2016

Om skapande av karaktärer och den slumpmässiga tillkomsten av L

Det talas mycket om att läsare uppskattar en bra karaktär i litteratur, ofta mer än vad man uppskattar intrigen. Då jag ska prova på att skriva behärskat och metodiskt den här gången, tänkte jag i förväg arbeta igenom mina karaktärer lite mer noggrant än jag gjort tidigare. Det här med att skapa sina karaktärer är något som författare inte verkar skriva så jättemycket om (eller så letar jag dåligt?), och jag undrar; hur gör folk egentligen? Någon som vill dela med sig?

För mig har det tidigare varit lite slumpmässigt vad som inspirerat till en karaktär. Innan jag sätter igång med ett manus brukar jag ha en uppfattning om ålder, hur de ser ut, vilken bakgrund de har, inbördes relationer, om deras eller deras förfäders vägar har korsats tidigare och framför allt känner jag till en del om karaktärernas drivkrafter. Detta skriver jag kort ner i ett dokument som jag sedan aldrig fyller på med info, även om jag borde för att minnas bättre. Det som återstår att upptäcka om karaktärerna brukar komma naturligt när jag skriver.

När jag skulle introducera the male interest i min dystopiska trilogi visste jag inte riktigt vem han (L) var, och jag kände att han gick omkring som en skuggfigur bland de andra karaktärerna när de fick liv i texten. Det var kort sagt väldigt svårt att förstå varför min huvudkaraktär (J) skulle attraheras av någon som förvisso var allmänt hunkig, men som inte hade någon charm eller personlighet.

J och L träffas för allra första gången i en meet cute som egentligen inte är det minsta cute. Omständigheterna är ganska obehagliga, och i den femtioelfte genomarbetningen av scenen kom en attack av inspiration. Då lyckades jag få till en kort sekvens där L faktiskt kändes som en människa med puls och utifrån det utvecklade jag fler scener. Fortfarande var jag inte helt nöjd med hur L porträtterades, och jag visste inte vilka drivkrafter han hade till sitt beteende och sina handlingar.

I mina skrivperioder lyssnar jag mycket på musik mellan skrivpassen, försöker hitta låtar som frammanar vissa känslostämningar. Påfallande ofta innehåller musiken texter som på ett väldigt handfast sätt beskriver känslan, och jag är ganska förvånad över att det är så. Jag kan tycka att det är lite banalt, att jag liksom går igång på ”hjärta och smärta” för att beskriva kärlek, eller att Opeths ”Bleak” är det enda som fungerar när antagonisten smyger omkring i utkanten av historien för att planera sitt nästa drag.

Nåväl, åter till karaktären L. Av en slump dök ”Boy from the North” med Monica Heldal upp i en spellista på Spotify. När hon började sjunga klack det till i huvudet. L fick konturer, och efter väldigt många lyssningar till var jag redo att låta honom komma till liv i manuset. Sångtexten är inte helt spot on, L är ju liksom inte medlem i ett kringresande sällskap, men hela känslan är precis den jag vill komma åt.

En sång om en pojke från norr. L kommer från bergen i väster, men det funkar ändå. Finns här på Spotify.

12 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Det där var en så intressant fråga att jag valde att svara på den i ett eget inlägg :)
Trevlig helg! :)

Annika sa...

Jag klickar mig till din blogg! Trevlig helg till dig också!

Skriviver sa...

Hej! Kul att ha hittat hit till din blogg!

Jag tycker också att det kan vara väldigt knepigt att få till karaktärerna från början. Men jag har också funderat väldigt mycket över vad jag tycker gör en bra karaktär och hur jag ska hitta fram till dem. Jag har skrivit några inlägg om det på min blogg här, om du är nyfiken: http://www.skriviver.se/?p=280

Mina tankar runt vad som gör en bra karaktär är ganska systematiska, och självklart gör jag inte alltid precis så som jag tycker att jag borde, men jag har en ganska klar idé i alla fall. Men de här tankarna är egentligen som mest applicerbara på en karaktär som redan "har lite karaktär" om du förstår hur jag menar. Just det som du beskriver, att ha en karaktär som mest är som en skugga, och liksom - hur hittar man fram till det som karaktären ska vara? Jag tycker också att det är jättesvårt. Då är det nog ofta för mig som för dig, att en låt kan hjälpa, eller att jag får till just det där som du fick till, ett ögonblick där något glimtar fram, något som verkligen känns som den karaktären. Det är som att jag behöver en liten tråd att nysta i, något som karaktären släpper ifrån sig frivilligt och som känns äkta, och sedan kan jag bygga vidare på det, med mina lite mer systematiska tillvägagångssätt.

Stort lycka till med skrivandet, ska bli roligt att följa dig och se hur det går!

/Linda

Anonym sa...

Hej Linda, roligt att du hittat hit!
Känner igen den där tråden som behövs för att ha något att nysta i, det är då en karaktär kan skapas utan att det känns sökt. Ska läsa dina inlägg, håller på att försöka lära mig vara lite mer systematisk och jobbar på att lära mig hur :-)
Stort lycka till med ditt skrivande också, trevlig helg!
/Annika, Nästa Sida.

Helena sa...

Å karaktärerna är superviktiga för att jag ska ta mig igenom en bok! Än så länge utgår jag alltid från någon jag känt genom livet och väljer ut någon/några personliga egenskaper som jag accentuerar och utvecklar dem vidare utifrån. Har dock alltid en enda egenskap som jag väljer ut som den viktigaste och som jag har som röd tråd i allt den personen gör, för att göra karaktären tydlig. Tror ingen jag känner skulle kunna gissa vilken karaktär de varit inspirationen till eftersom det bara är en grund jag bygger vidare på. Men jag har dåligt minne och det är lättare att komma ihåg dem alla om de kopplas till någon i livet.

Sedan har alla viktiga karaktärer (ca 10 st/manus) varsin flik i ett excelark där jag löpande fyller på medan jag skriver, sådant som utseende, intressen, familj, mål, hemlighet, boende etc. Funkar bra tycker jag!

Annika sa...

Åh, det låter skönt strukturerat med excel-ark, men jag är inte riktigt där än själv :-)
Gillar tanken med en röd tråd för en karaktär, och har nog jobbat lite så också utan att ha tänkt på det.
Jag baserar egenskaper hos mina karaktärer på människor i min omgivning, men precis som du skriver så tror jag inte att någon som agerat förebild för en karaktär skulle känna igen sig.

Bara hittepå sa...

Karaktärerna är bland det jag tycker är svårast. Jag har provat att göra listor, men det funkar inte så bra som kreativt verktyg för mig. Något jag däremot gillar är att googla runt bland olika porträtt tills jag hittar någon som ser ut så som min karaktär känns. Ofta är det ganska oklart vad jag är ute efter, men så hittar jag en bild som känns bra och då faller mycket annat på plats också.

Annika sa...

Ja, så gör jag också! Jag har googlat fram bilder av kändisar som jag sparat ner för respektive karaktär :-D Inte för att utseendet är så viktigt egentligen, men det hjälper till att bevara känslan för en karaktär om det blir lite väl långt mellan skrivpassen.

Bara hittepå sa...

Roligt att vi gör likadant! :) För mig har det också mer att göra med känslan än utseendet i sig. Dvs om jag bara skriver ner ögonfärg osv blir det inte mer än några meningslösa fakta för mig. Om jag däremot har en bild blir det lättare för mig att tolka karaktären. Är den lite sorgsen under masken? Skrattar den fånigt? Har den några manér? Allt det där har jag lättare att föreställa mig när jag tittar på en bild, särskilt om det är ett målat porträtt eller ett professionellt fotografi där personligheten kommer fram.

Annika sa...

Ja exakt, det funkar inte med vilken bild som helst av den personen, utan det krävs att den kommunicerar en viss känsla.
För övriga egenskaper lånar jag mycket från mina bekanta, men inget slår det där med bilderna för mig när det gäller att hålla känslan av en karaktär kvar över lång tid.
När min sambo läst de två första delarna av trilogin outade jag för honom vilka kändisar/bilder jag valt, och han hade en helt annan uppfattning om hur karaktärerna ser ut, men känslan av dem hade ändå gått fram. Då kände jag att jag lyckats med det åtminstone :-)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Vad roligt att läsa om hur du tänker kring jobbet med karaktärerna!
Det enda jag kan dela med mig av är att jag måste bli bättre på att jobba upp karaktärerna före jag börjar skriva, så slipper jag kämpa som jag gör nu, haha.
Musik använder jag också, fast klassisk pianomusik i olika stämningar. Funkar fint!

Annika sa...

Åh, det låter fint att bli inspirerad av klassiskt piano :-) Lyssnar du samtidigt som du skriver? Det enda klassiska jag har i mina spellistor är Dvoraks New world Symphony, som jag använder för att hålla uppe drama över ett långt skrivpass, i övrigt blir det musik med övertydliga texter för mig :-D
Jag jobbar just nu på att få till karaktärerna innan jag börjar skriva, får se hur det funkar!