måndag 3 oktober 2016

Om ljus och mörker

Normalt sett skriver jag ganska mörkt, jag jobbar på en dystopi i tre delar just nu och den är av naturen inte en ljus och luftig historia. Den var snarare onödigt mörk, skulle det visa sig, då en av mina testläsare tyckte att min stackars huvudperson behövde få känna lite otvungen glädje under korta stunder eller kanske i alla fall ett inre lugn. Hen hade givetvis helt rätt, det blev lite väl onyanserat alltsammans när känslolägena inte hade en motpol, och det mörka inte möttes av något mera ljust. Så, jag justerade några korta stycken och resultatet blev en mer trovärdig text.

 

Jag har brottats med det där mörkret, förstår inte riktigt var det kommer ifrån, men har på senare tid insett att jag nog snarare ska omfamna det än att försöka skriva något som inte är jag. Tidigt i somras skrev jag ett bidrag till Hemmets novelltävling, där temat var romance, använde det som ett sätt att träna skrivarmusklerna på något annat än det jag brukar skriva. Nu i efterhand när jag läser texten så ser jag att där förvisso finns olycklig kärlek, de får varandra på slutet, men det är verkligen ingen lättsam historia. Och det är verkligen inte romance, stackars jury liksom :-)


Förra hösten klämde jag ur mig en ”normal” roman, tänkte försöka mig på att skriva något som inte var genrelitteratur utan som handlade om vanliga människor i vardagen. Det är till dags datum det obehagligaste jag någonsin producerat. Ett förlag svarade att svärtan var för stor, att texten visserligen var okej men att man som läsare överväldigas och behöver andas. Det intressanta med det var att jag hämtat storyn ur verkligheten, använde mig av händelser som utspelade sig för länge sedan på en plats i norrland, men jag tonade ner det mesta betydligt. Men, det är väl så att verkligheten överträffar dikten alltför ofta.

 

Till sist lite självskryt; en novelltävling där min stil fungerade. Jag kom tvåa i Smålandspostens novelltävling för ett par år sedan och där temat var ”natur”. Jag tycker så här i efterhand att texten balanserar på gränsen till att bli pretentiöst, men jag är ändå rätt stolt :-)

http://www.smp.se/kultur-noje/en-fjarils-vingslag-av-annika-lindberg/

 

 

 

6 kommentarer:

Eva Karlsson sa...

Det låter klokt att ge din ”stackars huvudperson” några ljusa stunder också. Förutom att det blir mer trovärdigt får han eller hon också en extra drivkraft att vilja vidare.

Vad intressant det du säger om att du brottas med ett mörker i det du skriver och att du inte vet vad det kommer ifrån. Jag hamnar också lätt i det mörka. Men kanske inte så mörkt som du berättar om. I två manus har jag liknande tema och har ingen aning om varför jag har hamnat där två gånger.

Det manus du skrev där förlaget svarade ”att svärtan var för stor” låter intressant men kanske då som de säger för mörkt. Har du haft det hos lektör? Det känns som om du har något bra där som kanske bara behöver lite bearbetning?

Grattis till silver i novelltävlingen! Jag har precis läst och nu sitter jag är tårögd. Åh, vad fin och sorgsen den var. Och ändå fanns ljuset där på slutet!

Whatever you do, fortsätt skriv, Annika!

Annika sa...

Tack Eva för dina fina ord! Intressant det där du skriver om en extra drivkraft, jag har inte tänkt på det sättet men det stämmer väldigt bra; hon fick något mer att kämpa för än att överleva, hon vill bli en hel person och lycklig i den nya versionen av manuset. Det andra, lite dystra manuset, har jag inte haft hos lektör, men när ekonomin tillåter så överväger jag det. Har provat en gång och tyckte att det var en bra erfarenhet! Har du testat lektörstjänst?
Novellen kom till när jag var gravid med min dotter och en äldre släkting gick bort, och känslorna behövde någonstans att ta vägen. Den där andraplatsen var första gången det slog mig att jag kanske inte är så usel på det här ändå (besegra Jante, osv:-)

Bara hittepå sa...

Min tendens är åt fantastik snarare än mörker, men jag känner absolut igen mig i det du skriver. Hur jag än försöker att hålla mig till det strikt verkliga, så slinker det alltid med något litet magiskt väsen ändå. Det går liksom inte att låta bli.

Jag tror du har rätt i att det är bättre att omfamna snarare än försöka motverka. Så försöker jag också tänka nu för tiden. Dessutom – om förlaget skriver att läsaren måste få andas så betyder det ju att du har talang för att förmedla det svarta. Det verkar mer vara en fråga om att ställa in volymen på rätt nivå.

Grattis till andraplatsen! :)

Annika sa...

Tack :-) Det var ett bra uttryck det där att ställa in volymen på rätt nivå, det där att inte ösa på med extra av allt är något att öva på. Spännande att du skriver i genren fantastik, jag kryddar nästan alltid mina berättelser med ett stråk av folktro bara för att det faller sig naturligt när jag skriver.
Roligt att du hittat hit!

Eva Karlsson sa...

Jag ser inte hur man kan svara under ditt svar så jag skriver en ny kommentar. Vill svara på din fråga om lektörer.
Jag har haft flera och tycker att jag fått hjälp av samtliga. Om du är intresserad längre fram kan du dels läsa mina intervjuer med lektörer (länk under headern) och dels söka i min blogg på lektör, då ska även mina inlägg om vad lektörerna Johanna Wistrand och Erik Grundström tyckte om mina manus dyka upp. Då kan du se lite om de verkar vara något för dig.

Anonym sa...

Jag bråkar lite med kommentarerna, då det verkar vara i princip omöjligt att kommentera från vissa webbläsare, ska försöka ändra tillbaka så att svara-funktionen kommer tillbaka :-)
Jag har läst dina fina lektörsintervjuer tidigare, ska leta efter inläggen om Johanna och Erik! //Annika