onsdag 5 oktober 2016

Logiskt

Börjar se slutet på det här redigeringsrundan, har efter ett gott råd ägnat mig åt de delar som behöver skrivas om/skrivas nytt, och lämnat allt småpill till sedan. Den här rundan har jag även fokuserat på drivkrafter. Det finns ganska många händelser i min text, sådant som mina karaktärer utsätts för, och jag vill att deras agerande ska kännas trovärdigt. Jag lägger stor vikt vid att handlingen inte ska drivas av ologiska beslut som karaktärerna fattar, beslut och ageranden som dessutom ligger långt från deras normala beteendemönster.

 

Jag tycker det är jobbigt med romaner (för att inte tala om filmer) där man ägnar stor energi åt att bygga upp trovärdiga karaktärer och ett bra händelseförlopp men där man inte kör på ända in i kaklet. Där upplösningen känns som ett ”jaha” därför att spänningens klimax kommer sig av att någon karaktär helt plötsligt beter sig mer än lovligt korkat. Tex kan en karaktär vara helt säker på vem mördaren är och beslutar sig för att åka hem till denne, helt ensam och utan att kontakta någon annan innan. Vem gör så? Seriöst? Vuxna människor som betett sig normalfungerande och smart innan skulle väl rent logiskt plötsligt inte tänkta att ”Jomensåatte, bäst jag åker ensam hem till den där seriemördaren nu då, och ställer honom mot väggen. Han kommer SÄKERT att följa med mig frivilligt till polisen sedan och inte alls försöka göra mig till mordoffer nummer tolv.” Det blir ju liksom inte spännande, inte för mig i alla fall.

 

Det finns ungefär en miljard falluckor att ramla ner genom när man skriver, och det som är en fallucka för mig behöver inte vara det för någon annan. Många andra gillar (bevisligen) ”spännande” slut enligt ovan (och skulle inte använda citationstecken runt ordet spännande). Och jag tycker det är rätt coolt egentligen, att vi är så olika och att saker uppfattas så olika beroende av vem man är. Det här skulle kunna föra in mig på en lång utläggning om klichéer i text, men den tror jag att jag sparar till en annan gång.

2 kommentarer:

Carina Deckner sa...

När jag ser film vill jag gärna bli överraskad och inte förstå vad som ska hända. När jag läser en bok vill jag känna att texten "flyter" så jag kan njuta av det som händer i boken och ofta vill jag veta mera när boken är slut för ibland kan en sidofigur vara mera intressant för mig än för författaren som kanske glömt bort den karaktären. Men vad vet jag...?

Annika sa...

Ja men det där flytet gillar jag med, när man sugs in i berättelsen. Och bifigurerna blir tyvärr lite förbisedda ibland, jag tycker att det är svårt ibland att knyta ihop deras trådar också, samtidigt som allt annat ska knytas samman på slutet, men man får kämpa på :-)