torsdag 13 oktober 2016

Att mörka en stor del av livet.

Jag var på en utbildning för ett par år sedan, där föreläsaren frågade om någon av oss skrivit en bok. Det blev helt tyst. Han flinade och sa att rent statistiskt borde åtminstone två av oss i församlingen ha gjort ett seriöst försök och honom inräknat var vi tre. Sedan gjorde han en utläggning om att genomföra svåra saker på egen hand, talade om maratonlopp etc, och jag satt där och kände mig som en fegis.

Senare har jag förstått att det är ganska vanligt att man inte pratar vitt och brett om författandet, åtminstone inte innan utgivning. Den enklaste och vanligaste orsaken är nog Jante, i det här landet kommer det med modersmjölken. Vem tror du att du är?

Närmaste familjen vet såklart (beter mig i perioder som en eremit = inte så hemlig) och en kollega på jobbet vet också, hen har en vän som skriver och är därför riktigt rolig att diskutera med. I övrigt använder jag den här bloggen till att prata skrivande, och har en nära vän som också skriver och fattar grejen. Och det är just det, att dom jag pratar skivande med fattar grejen, eller att dom åtminstone fattar grejen med mig.

För länge sedan pratade jag ganska mycket om mina skrivprojekt och insåg att random person ur bekantskapskretsen inte har någon aning om hur det funkar, tror påfallande ofta att det är busenkelt att skriva en bok och att en refuserad text per automatik är värdelös. Och numer orkar jag inte förklara; att jag jobbar jämt, hur det sliter på kroppen och måendet, och att förlagsvärlden är hård och med mycket få antagna debutanter. Och att jag ändå aldrig mår så bra som när jag skriver. Så jag mörkar, räcker inte upp handen. Min sambo frågade en gång om jag skäms, men det gör jag inte. Jag vill bara inte behöva förklara, ännu en gång, varför jag tar mig all den här tiden och väljer att lägga den på mig själv.

Uppdatering: läste igenom inlägget och slås av att att den här inställningen är så olik mig. Normalt har jag inga svårigheter med att stå upp för mig själv och förstår inte varför just det här skulle vara så problematiskt. Nej, ska spotta i nävarna och sluta ge mig hän åt den där jä-la Jante. Start: nu.

8 kommentarer:

Carina Deckner sa...

"Hä lönsch in å förklar för dom som int begrip" Själv anser jag ,kanske aningen partisk, att du borde varit utgiven för länge sedan. Med tanke på så mycket rena skit böcker det finns med obefintlig handling och fruktansvär språk så förstår jag inte. Har försökt läsa böcker som inte går att läsa och blir mest arg och sur. En bok kostar i snitt ca 200 kr och då kan jag tycka att jag som läsare kan kräva en perfekt stavning i alla fall

Annika sa...

Tack gullis :-)
Det här med språket är knepigt, kanske släpper man igenom det för att någon är en gudabenådad historieberättare? Ibland tänker jag att den som skrivit lagt ner sin själ i projektet, och det är nog därför jag har svårt för att här på bloggen hobbyrecensera böckerna jag läser och inte gillat (även om det kliar i fingrarna ibland :-)

Carina Deckner sa...

När inte språket är bra så struntar jag i storyn....men det är jag det. Med hälsning från en morfindrogad moster som ska hem i eftermiddag

Annika sa...

Men finemangs att du får komma hem!

Bara hittepå sa...

Väldigt få människor i min närhet vet att jag skriver regelbundet. Jag tror fortfarande inte att min pojkvän förstår riktigt hur stort det var för mig när jag berättade det för honom, några månader efter att vi blivit tillsammans. Han bara sade jaha och så var det överstökat.

För mig handlar det mest om någon sorts kreativ ömtålighet. Jag skriver mer om jag får göra det ifred, utan frågor. Speciellt frågor om vad exakt det är jag skriver. Just detta är en sak jag verkligen uppskattar med bloggvärlden – det är så klart intressant att ha en vag aning om vilken genre någon skriver i, men det är ingen press att vara mer specifik än så. Ännu ett sätt på vilket skrivande människor fattar grejen. :)

Anonym sa...

Åh, kreativ ömtålighet var ett bra uttryck! Jag önskar att det var anledningen till att jag är så hemlighetsfull, men i mitt fall är det bara feghet och jag insåg lite idag att jag inte mår så bra av det. Jag håller verkligen med om det där med bloggvärlden och att man inte behöver vara så specifik, det är nog en av de saker jag gillar allra mest :-)
//Annika

Marie: Mitt skrivliv sa...

Men igenkänningen!
Jag är också van att ta plats och stå för det jag gör och tycker, men med skrivandet är det faktiskt annorlunda. Det kräver så mycket tid och energi och den som inte själv skriver kan inte förstå, såklart. Känner igen det där med att folk tror det ska vara enkelt också, skriv en bok som är ok och bli utgiven. Så lätt vet vi ju att det inte är...
Men jag jobbar på saken, tills dess pratar jag skrivande med de som själva skriver - och med sambon, som inte kommer undan 😉

Annika sa...

Ja det är så knepigt det där, skrivandet är det enda som får mig att känna mig skör. Men jobbar på det.
Bra att det finns fler sambos som inte kommer undan skrivpratet, inland tänker jag att min skulle behöva en stödgrupp :-D