tisdag 6 september 2016

Det här med kvinnligt/manligt

Jag har funderat lite på det här med hur jag hanterar kvinnligt och manligt i min text.

 

Jag utgår från mig själv i det här fallet, och inser att jag lever i en liten skön bubbla av acceptans och gemenskap. Jag, och mina åsikter, duger fast jag är kvinna och relativt ung. Jag är välkommen i vilka sammanhang som helst här hemma och känner mig sällan utpekad om det skulle vara så att kvinnor är något mer fåtaliga vid en aktivitet. Detta, att vi i (som en vän brukar säga) ultra-norrland faktiskt kan erbjuda trygghet i många sammanhang där jag har förstått att det brukar vara annorlunda normalt sett, det beror enligt mig på en enda sak: Att vi är så få som bor här. Man har inte råd att exkludera någon ur jaktlaget baserat på kön eller ålder, papporna tar ut fler föräldradagar än i de flesta andra län eftersom även mammornas arbeten RÄKNAS, det GÅR inte att exkludera halva befolkningen (män eller kvinnor) därför att då blir det inte tillräckligt många kvar som deltar i vad än det nu är man vill göra.

 

Det här, att man gör det man är intresserad av och det man är bra på, oavsett kön eller bakgrund, det har jag tagit fasta på när jag format mina karaktärer. I trilogin jag arbetar på just nu är temat ganska hårt, det förekommer ganska mycket vapen och överlevnad (och jag inser att detta är minerad mark för mig att skriva om, som varande bräcklig kvinna). I stället för att slentrianmässigt forma kvinnliga karaktärer i ”normal” kvinnlig mall, eller ännu värre: i ”normal” manlig mall men med ett kvinnonamn, så valde jag att fokusera på vad som är möjligt. För kvinnliga karaktärer under press ställer jag mig frågan ”skulle jag klara av det här?”. Oftast är svaret ja. I mina partier om överlevnad ser jag inget annat än att en kvinna kan hantera vapen, tänka snabbt och springa i alla fall nästan lika fort som sina manliga kamrater, UTAN att behöva hålla i hjältens hand samtidigt som han DRAR henne bort från faran (kanske det mest uttjatade och urjobbiga att se på film, eller hur?). Och samma sak för de manliga karaktärerna, jag frågar mig; skulle mina manliga bekanta klara av det här? Som sagt, svaret är ofta ja. Och med både mina manliga och kvinnliga karaktärer finns det sådant som just den personen inte vill göra eller klarar av, men jag motiverar det ALDRIG med deras könstillhörighet. Jag undviker att använda slentrianmässiga ”sanningar” om manligt/kvinnligt som drivkraft till beteende hos mina karaktärer.

 

I de mjukare, lite mer eftertänksamma partierna, kan både manliga och kvinnliga karaktärer vara just mjuka och eftertänksamma i min värld.


Det är ett stort och svårt ämne det här, tycker jag, och det finns många fallgropar att ramla ner i. Risken känns överhängande att en karaktär känns sökt i någon slags iver över att teckna porträtt som inte följer könsnormerna. Jag tycker inte det är något större fel på vare sig typiskt manliga eller kvinnliga karaktärsdrag, bara det att de inte behöver cementeras som representativt för det ena eller det andra könet.


Uppdatering: det var ett sjukt långt inlägg från början, blev tvungen att korta ner. Hade först inte tid att skriva kortare, liksom.

Inga kommentarer: