fredag 26 augusti 2016

Förvirrade tankar om manuset

Det är en sliten klyscha; men inget är som väntans tider.

Det är snart en månad sedan som jag skickade in mitt manus till förlag. Jag har skickat in andra manus förut, och det brukar kännas rätt okej, men den här gången är det annorlunda. Det är nervöst på något vis och jag kan liksom inte kolla mailen nog många gånger i väntan på att få ett svar. Kanske beror det på att jag verkligen tycker om det här manuset, att jag hoppas på att någon vänlig själv på ett förlag fattar grejen med vad det är jag försöker göra.

 

Ibland funderar jag över om det är vettigt att skriva genrelitteratur. Egentligen så kanske mitt manus inte är så hard core genrelitteratur, även om det är något av en dystopi. Jag tänkte inte att ”oj, nu ska jag skriva en dystopi”, är dessutom rätt så intresserad av att få med någon typ av realism i det jag skriver, men det lutar nog ändå åt att manuset sorteras in i dystopifacket.

 

Jag har många gånger tänkt att jag kanske skulle skriva något lite mer allmängiltigt, något samtida med helt normala företeelser i, men jag har alltid landat i att det inte vore riktigt ”jag”. Mitt intresse ligger helt klart i att utforska den där svindlande tanken; ”vad gör jag om världen som vi känner den försvinner?” Dessutom har jag vuxit upp i någon typ av rest från det norrländska bonde- och jägarsamhället, med en fot i det gamla och en i det nya. Skrock och folktro som en underton i vardagen, aldrig på fullt allvar, verkligen inte, men ändå närvarande i form av att tex inte jinxa något genom att ta ut det i förskott, att i vissa situationer knacka i trä och faktiskt säga ”peppar peppar”, eller att inte lägga nycklarna på bordet. När jag var barn pratade en del äldre om vittra, småfolket, de som vi inte ser om de inte väljer att visa sig, och fortfarande finns dom som inte kan få ro till natten och tillskriver vittras vandringsstråk obehaget.

 

Jag gräver mycket från det där när jag skriver, låter det urtida komma upp till ytan och få nytt liv i min vision av framtiden. Den stora utmaningen ligger i att inte låta det bli för övertydligt, att det som är konstigt inte får bli det som definierar hela berättelsen utan mer fungerar som en extra krydda, och som gör det tillräckligt intressant för mig att skriva. För egentligen handlar det ju om att hitta just den där berättelsen som är tillräckligt intressant för mig att grotta ner mig i, timme efter timme, och som förhoppningsvis är tillräckligt intressant för någon annan att läsa.

10 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Det kommer att gå bra, bara rätt person läser manuset...

Anonym sa...

Inte konstigt att du är kreativt trött, jäklar vad produktiv du är! Heja!
Blir jättenyfiken på vad du skriver, hur det går med förlagen (hoppas! hoppas!) och hur du lägger upp det för att få loss skrivtid.
Jag har skrivit tre manus - en generationsroman, ett drama och en relationsroman - som jag skickat till förlag, men de senaste året har jag insett att jag lagt ner alldeles för lite tid på att omarbeta och slipa dem. Gör om gör rätt!
Har precis som du skrivit noveller till tävlingar också, väntar på svar från den senaste, har inga större förhoppningar eftersom det är en engelsk tävling. Hur har det gått för dig?
Kul att du kommenterade min blogg så jag hittade dig!

Eva Karlsson sa...

Lycka till med manuset!
Bra att du skriver det du känner är du. Det är nog enda sättet att få till ett riktigt bra manus och att man orkar ända till slutet.

Annika sa...

Jag har tidigare haft lite svårt för att definiera vad det är jag egentligen gör, alltså VAD det är jag skriver, det krävdes att en lektör tittade på manuset och satte ord på det för att poletten skulle trilla ner. Kan bero på att jag mest kör på "från hjärtat". Ska återkomma till det på bloggen längre fram :-) Skriver gör jag när mannen nattar dottern, det är en sweet deal (för mig), återkommer till det också :-) Tack för en fin kommentar!! /Annika

Annika sa...

Tack kära moster!

Annika sa...

Tack Eva, man kan inte få nog med pepp tror jag :-) /Annika

Annika sa...

Föresten, tre (!) manus och noveller (på engelska), låter väldigt produktivt tycker jag!

Anonym sa...

Ser fram emot att veta mer om det du skriver.
Ja, genrer kan vara svårt! Har insett att senaste manuset är en sorts sorglig feelgood, vilket inte känns som "jag" men som ändå är där jag hittat hem. Om det låter logiskt...
Vilken bra man du har som frigör skrivtid till dig på det sättet ��

Annika sa...

Låter logiskt! Jag skrev en helt "vanlig" roman, mitt i arbetet med dystopin jag jobbar på, och det kändes helt okej (även om jag innan inte förstod hur jag skulle göra:-)
Att mannen fattar grejen är en förutsättning för att jag ska ta mig tid att skriva. Har i tidigare liv provat motsatsen, när någon (kanske helt omedvetet) skapade dåligt samvete och det funkade inte alls.

Anonym sa...

Förståelse och stöd från omgivningen är verkligen avgörande, härligt att du har det - det har jag med. :)