måndag 12 oktober 2015

Jag spånar

ur mig ett råmanus just nu som är vansinnigt roligt att skriva. Själva historien är rätt hemsk, men det känns som om texten bara rinner ut över dokumentet och DET är roligt. Jag är 90 sidor in och normalt brukar jag drabbas av seriös självförtroendekris/skrivkramp just här, men i stället är det för tillfället bara roligt att knäppa på datorn för ett skrivpass. Med detta sagt, trots att jag älskar karaktärerna i nya manuset så kände jag idag att jag saknade dem som finns med i de två manus jag jobbat på tidigare.

Reservation för påståenden ovan om att jag "skriver", skulle snarare vilja påstå att jag skissar med ord ety hjärnan är lite rökt ännu och att snygga formuleringar på det svenska språket kräver en viss skärpa i de grå vindlingarna. Men det betyder även att jag har MASSVIS med rolig redigering kvar, sen, när råmanus är färdigt och hjärnan helad. Att ösa ur sig handling är för övrigt som balsam för hjärnan; när det är lite rörigt upstairs är det skönt att fokusera på något en liten stund. Och Astrid Lindgren sa en gång något i stil med att det bästa med att skriva är att man kopplar bort allt det där andra. Så sant!

4 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Längtar att läsa, för jag räknar med det :)

Annika sa...

Ja! När det hunnit gå varvet runt på förlag, blivit avslaget och jag slutat känna skammens rodnad. Då ska jag maila manus till dig :-)

Carina Deckner sa...

Så länge!!!? Kan jag i alla fall inte få dra fördel av släktskapet och läsa någon "råkopia" eller vad det heter....?
*försöker sitta här och le inställsamt fastän jag vet att du inte ser mig...*

Annika sa...

Släktskapsfördelen är att du kommer att få läsa, som en av mycket få :-)