tisdag 11 maj 2021

Det magiska gränssnittet.

Jag har ett stort problem när jag flödesskriver; nämligen att jag har alldeles för många trådar på gång samtidigt. Handlingen är ju totalt glasklar för mig, inne i mitt huvud, men man kan säga att min text, själva GRÄNSSNITTET mot läsaren, inte riktigt håller måttet sett till tydlighet.

Har börjat bearbeta och känner det där berömda självhatet. Trådarna far runt som i ett ormbo, och jag måste vara ett mänskligt scrivener för att hålla ordning på allting i manuset. Jag hade tydligen alldeles för roligt när jag skrev det här, och känner ett milt förakt mot den där galningen. (Och: nej, jag är inte intresserad av att ha det riktiga scrivener, jag behöver ha allt i huvudet för att det inte ska läcka ut och försvinna ut i tystnaden.)

Tur att jag gillar att bearbeta. De här trådarna ska tvingas in i en acceptabel läsbar form, och jag är taggad (samt lite arg på mig själv). Läste ett gammalt utlåtande från en förlagslektör. Det är väldigt heltäckande, jag är överens med allt han (jag tänker mig att det är en man) skriver, och det skulle kunna sammanfattas i tre meningar:
1) Rensa bort skräp ur texten.
2) Renodla berättelsen, vilka trådar är värda att sparas?
3) Utveckla det som återstår.

torsdag 6 maj 2021

Statistikvarning utfärdas.

Råmanuset är färdigt! Yejj! Mycket är på nivån "I make stupid", men är ändå sjuk nöjd. Det är ett extremt rangligt skelett detta, så räknar med minst 10 000 ord till under bearbetningen.

Här kommer fantastiska statistikfakta, och jag föreslår att intresseklubben antecknar:

Antal ord: 56 933.

Första skrivdag: 2021-03-01.

Sista skrivdag: 2021-05-06.

Antal skrivpass: 51.

Antal förbrukade askar Salta Katten: Oräkneliga.

Antal trådar som ringlar omkring i manuset: Oräkneliga, tänk ormbo.

måndag 3 maj 2021

Den maniska enstöringens bekännelser.

För mig finns det egentligen bara ett sätt att ta mig an ett råmanusarbete. Om jag ska kunna klämma ur mig storyn behöver jag bli helt absorberad och lägga allt annat på is. Jag försvinner mentalt ut i fjärran under allt längre stunder, läser inget, vill inte umgås med någon, promenerar (eller simmar, eller duschar, eller hänger tvätt) och tänker bara på manuset. Allt annat än det där stycket text går bort, utom familjen, mat, motion, vila och det där brödjobbet som tar lite väl mycket tid och energi.

Det är ett ganska utmattande sätt att arbeta på, och det "fungerar" enbart för att jag skriver ganska snabbt. Just nu blir det ungefär tio tusen ord per vecka, och det gör också att jag ser en slutpunkt för galenskapen. Jag njuter sällan nämnvärt av att råmanusfasen, just nu har jag i och för sig kul, men det tär en del på förståndet att gå upp så totalt i en annan värld.

Det finns drygt 47 200 ord nu, och jag räknar med att det borde bli ungefär tio tusen till innan det är dags för bearbetningen. När jag bearbetar blir jag en helt normal person igen, och lämnar det halvläskiga men ändå lätt euforiska tillståndet av att vara en manisk enstöring. När själva storyn ligger på plats finns det utrymme för nya intryck igen, jag gissar att det är vår nu och kanske skiner solen där ute ändå?

tisdag 27 april 2021

Fortkörning.

Skrev som en dåre förra veckan, det blev mer än 10 000 ord och manuset närmar sig nu 40 000. Jag vet inte om det här är bra för vare sig mig eller manuset, men det är så roligt just nu så jag vill inte bromsa.

Gick tillbaka igår kväll och tittade på de inledande kapitlen. De kommer att behöva skrivas om då de lider av den obligatoriska sjukdomen "Författare skriver sig in i manuset och karaktärerna". Minns mina första manus som jag skickade in utan att ha en aning om att det där var sådant som behövde åtgärdas. Känner ibland sympatier med de stackars förlagsmänniskor som försökte läsa.

Det som vände skeppet för mig var att anlita en lektör. När jag numer flummar iväg för mycket hör jag inom mig vad Jenny Bäfving skulle ha kommenterat där i ett utlåtande. Rätt coolt ändå att ha en inre lektör i huvudet :-)

I övrigt är det sjukstuga här hemma. Jag är ganska less kan man säga, men inte alls lika less som barnet är på sina föräldrar och på att göra skolarbete hemma vid köksbordet samtidigt som mamma eller pappa (ibland båda två) jobbar på distans vid samma köksbord.

måndag 19 april 2021

OJ!

I fredags hade jag total jobbpanik, och tittade ut genom fönstret för att djupandas en stund. Just då kom den bästa idén jag någonsin fått, som från ingenstans. Det var en helt ny take på fantasyboken (där jag redan nu skriver om en rätt så intressant what-if) men nu förstärktes allt och del två i den planerade duon kom till liv. Det var en hel del som skulle behöva ändras i det halva råmanus jag hittills producerat, men det arbetet klämde jag in under helgen. Är så pepp på att skriva nu, borde befinna mig i det berömda tillståndet av muddy middle, men jag ÄLSKAR att skriva mitten. Slutet däremot, då är jag oftast inte lika pepp kan man säga.

Under helgen var det för övrigt sjukt bra väder, vi var ute heeela helgen och skrotade runt hemma på gården. Har satt om några blommor, det fanns en gnutta gräs som tinat fram närmast huset i söderläge, och jag kopplade vattenslangen och höll till där. Gryllar inte med blomjord i köket om jag slipper. Fick även finbesök, så himla skönt när man kan umgås och äta ute på altanen.

torsdag 15 april 2021

Halvvägs!

Manuset består nu av 27 021 ord, och jag har kommit till mittpunkten i handlingen. Jag räknar med att landa på ungefär 60 000 ord när råmanuset är färdigt, och eftersom jag brukar utveckla och skriva till ganska mycket när jag bearbetar, så gissar jag på ca 70 000 ord när allt är klart. Det blir ingen tegelsten det här. Fantasy brukar ha formen av tegelstenar. Tänker att det kanske finns utrymme för en lite tunnare fantasybok, särskilt när den riktar sig till unga? Möjligtvis skjuter jag mig själv i foten här.

Nu blir det tv och te. Och filmjölk med havrefras. Kvällsfika ftw.

torsdag 8 april 2021

En aning motarbetad.

En aning motarbetad av både påsken, internetuppkopplingen och den här plattformen.

-Påsken; tar mycket tid från skrivet. Har kanske haft världens bästa påsklov, med oändliga mängder god mat, spabad utomhus, skoteråkning, slalomåkning, eld, torrkött, och bisarra mängder sömn. Men mycket skrivet blev det inte. Just idag ligger jag lite över 21tusen ord.

-Internetuppkopplingen; Don´t get me started. Just nu funkar det, men är faktiskt jätteless på störningarna. Ev. hade nätägaren inte räknat med den störtflod av hemmajobbande och streaming som är den nya verkligheten, men likväl suger det.

-Den här plattformen; funkar ytterst sällan att blogga från Macen. Störigt är bara förnamnet.

Det var bara det, nu ska jag äta fil och havrefras + en stor balja blåbärste. Ha det bäst, alla.

tisdag 30 mars 2021

På grund av anledningar.

Jag skriver sällan på helgerna. Dels är jag märkligt nog som mest kreativ på veckokvällarna, efter heltidsjobb och kvällsrejs. Tror det handlar om att vara så jäkla mentalt trött att jag inte orkar censurera mig själv när jag skriver, utan bara ösa på i stället. Dels tror jag även på att vara helledig när jag inte jobbar. Helgerna behövs till återhämtning, och inte minst till att få undan i hemmet så att jag då hinner vara den där kreativa dåren om veckokvällarna. På grund av anledningar hanns hemmet inte med alls under helgen som var. Frustrerande som tusan att typ tvätta kläder och göra annat trist hela långa måndagkvällen och inte alls hinna med skrivet. Idag straffkommenderade jag annan familjemedlem till att göra saker, så att jag kunde sitta med manuset en stund. Plågad konstnär med krav, måste vara grunden för en sund familjesituation, no?

Jag älskar för övrigt mitt manus, även om det mest är som ett rangligt artontusenordsskellet just nu. Tur att jag, vis av erfarenhet, vet att mina första utkast är crap och att det behövs bisarra mängder bearbetning innan det blir läsbart.

Det var bara det. Nu ska dricka te och sedan kolla på tv i sängen.

måndag 22 mars 2021

Ensam i vildmarken.

Känns lite så just nu, som att jag är ensam i vildmarken. Har bearbetat och skickat in mitt gamla ungdomsmanus, mest bara för att jag inte kunde förmå mig att skriva nytt om jag inte fick belöna mig själv med att bearbeta befintlig text innan. Tycker det är jobbigt att skriva nytt, även om det går ovanligt lätt den här gången, och gillar verkligen att bearbeta text. Nåväl, nu väntar jag på förlagssvar, det har gått exakt en månad sedan inskick. Uppdaterar inte mailen var femte minut som jag brukar, men har en konstig känsla av att ropa ut i tystnaden. Gissar att det tar EXTREMT lång tid att få svar den här gången, i och med att folk tydligen producerar mer text än någonsin så här under pandemin, och att förlagen nog får in många manus. Men, det är bara att härda ut, och att begrava sig i nästa projekt.

Det går fortfarande bra med nya projektet, har lagt en del tid på bearbetning, och att casta min ensemble så att jag har något att se på när skrivandet går lite trögt. Har kommit ca en fjärdedel in i texten, ska strax skriva första större vändpunkten och det känns kul.

(Ser för övrigt programmet Ensam i ödemarken, om människor som är just det; ensamma. Ganska underhållande, och konstaterar att jag aldrig skulle utsätta mig för att bo ensam ute i skogen med typ en yxa, ett fiskenät och en presenning som enda sällskap.)

måndag 15 mars 2021

Islossning

Ja men nu har det lossnat lite, från förra veckans överarbetade 18 sidor, till att manuset nu omfattar 37 sidor. Och det är så roligt det här, känner liksom arbetsglädje. Jag gissar att det här lätt euforiska tillståndet lägger sig om ett tjugotal sidor till, det brukar bli så, och då är man nere i den välbekanta svackan igen. Lustigt ändå, hur skrivandet pendlar mellan känslan av att själv är geni, och nattsvart självhat. Gissar att det hör till processen.

Inser att jag pratar om antal sidor här, och då menar jag boksidor. Det är ungefär lika givande som att berätta hur långt ett snöre är, men jag har räknat efter ungefär hur många ord som finns på en normal boksida, och har gjort inställningar för dokumentet med breda marginaler, 1,5 radavstånd etc. Klarar inte av att jobba med tätskrivna A4, får verkligen ingen känsla för texten då. Mäter jag i ord, motsvarar de 37 sidorna knappt 10 000 ord.

Nu är min rast slut och det är dags för mig att återgå till kolgruvan. Jobbfikar framför datorn, ensam på rummet, pga f-ing corona och är så less. Imorgon blir det hemmajobb, både lyxigt och extremt surt på samma gång det där.

måndag 8 mars 2021

Måndag hela veckan.

Är 18 boksidor in i nya manuset, och jag skriver och skriver utan att komma någon vart. Kanske beror det på att jag stryker väldigt mycket i texten, och petar, väger ord, skriver om, ändrar namn, ändrar hårfärg, ändrar ögonfärg, osv osv i en hel evinnerlighet. Skriver fantasy för första gången, och det är så himla mycket jag vill få rätt här i början. Det känns jätteviktigt att hitta tonen, och världen, innan det så att säga drar igång.

För övrigt är det sportlov, jag har semester måndag-tisdag och hade fantiserat om diverse aktiviter tillsammans med barnet. Men, flyttade på en köksstol (!) i lördags och har nu ryggskott. Tjoho, liksom. Men, det kunde vart värre, vi gillar att vara hemma jag och mini-me.

Det var bara det. Nu ska jag kolla på tv.

torsdag 4 mars 2021

Hej igen!

Gjorde ett försök att lightblogga redan innan jul, men det blev så vansinnigt tråkigt så jag slutade nästan innan jag börjat, och jag har raderat de inläggen. Jag skrev nytt manus då, för vuxna, och även det blev så vansinnigt tråkigt att jag la projektet åt sidan (men har inte raderat).

Nu skriver jag nytt manus, IGEN, och varför inte göra ett nytt bloggförsök också? Som någon form av skrivdagbok, tänkte jag. Det nya projektet är fantasy för unga, och det är lika delar roligt och skräckinjagande faktiskt. SÅ SVÅRT att göra bra, och samtidigt så himla befriande att inte behöva följa en enda regel för en existerande värld. Jag bara bygger en egen och kör på. Världsbygge är nog bland det roligaste som finns, tycker jag (samhällsplanerar-nörd), och i den här genren är det liksom världsbygge med extra allt och därmed även extra kul.

Ha det så fint, så hörs vi!

fredag 13 december 2019

Detta har hänt.


När jag bloggade senast höll jag på att bearbeta ett gammalt spänningsmanus, och jag väntade fortfarande på svar från två förlag angående dystopin jag skrivit för unga vuxna. Väntan skulle fortsätta, visade det sig, och det var först mot slutet av juni som besked kom. Det blev ett kort standardsvar med personlig touch från det ena förlaget, och från det förlag som visat större intresse och velat se en omskrivning kom några rader av typen ”it´s not you, it´s us, and also you, but us too.” Men, det skulle visa sig just då att förlagets ”dessvärre” inte var svenska språkets fulaste ord. Det var istället ”tumör” och ”malign”. En av de allra närmaste fick en obehaglig diagnos, och man kan väl säga att manus och förlag helt plötsligt spelade en försvinnande liten roll i livet.

Ibland läser man om hur människor beskriver jobbiga besked med en känsla av att de faller och faller, utan att nå botten. Så kändes juni för mig, och till slut hade jag en helg helt ensam när jag valde att grotta ner mig i spänningsmanuset, jag skrev det helt färdigt, och gick även milslånga promenader för att försöka få hjärnan att sluta spinna runt på högvarv dygnet runt. Skickade in spänningsmanuset och gick på semester.

Semester. Var väl bara medium avspänd, men det var nu det vände lite kan man säga. Kom in på flera utbildningar jag sökt, men valde till slut att tacka ja till Litteraturvetenskap A, på heldistans mot LTU. Nu fick jag dessutom nya favoritord i svenska språket, som till exempel ”inkapslad” och ”behandlingsbar”. Hösten kom och med den även en stor portion tillförsikt.

Nu då, när årsskiftet närmar sig? Ja, jag har jobbat 60% under hösten, är hemma två dagar per vecka för att plugga (skulle behöva det dubbla, men varför sova, liksom?) och jobbar tre. Jag rekommenderar inte att försöka täcka upp för två heltider på 60%, men på grund av vakanser är det så det ser ut. Men, som Elsa sjunger, så är det bara att ”let it go” när man inte hinner all skit man borde på jobbet, finns ingen mening med att jobba ihjäl sig. Det är för övrigt ljuvligt att plugga, känner att det ger vansinnigt mycket till det egna skrivandet, och jag undrar varför jag inte har gjort det här mycket tidigare?

Tumören är strålad till döds i dagarna, och just nu är favoritorden ”botande behandling”.

Spänningsmanuset då? Tja, jag har fått någon standardrefus, ett par refuser som varit rätt så trevliga, och så väntar jag på svar från två förlag. Det ena förlaget har läst i ett halvår. Man kan säga att det är precis som vanligt alltså; jag väntar på förlagssvar. Hoppas någon vill ge ut det här lilla stycket halvmodern gotik, det blev liksom så att jag gick ifrån spänningsgenren lite, och skrev det jag helst läser i stället. Resultatet blev tydligen en liten, märklig och halvläskig gotisk roman. Inte så himla jättetrendigt kanske, men det kanske kan bli?

I januari skrev jag i ett inlägg om att jag under det här året skulle försöka skriva roman med någon typ av lugn i kroppen. Det har jag verkligen efterlevt. På grund av akut tidsbrist har jag under hösten klämt ur mig endast 41 sidor i mitt projekt som utspelar sig i den välbekanta tidsepoken Förlängesedan. Normalt skulle en skrivhöst inneburit ett helt råmanus. Det intressanta är att den här enorma mängden tid som läggs till att fundera över manuset mellan skrivpassen, har gjort att det som kommer ut blir nästan precis så som jag vill ha det, på en gång.

Nästa år då? Jag kommer att fortsätta varva jobbet med plugg, och avser även att skriva färdigt mitt historiska projekt. Vill väldigt gärna vara helt klar till nästa årsskifte. Vet inte hur det blir med bloggandet, återkommer kanske lite sporadiskt då jag saknar att hänga här.

Insåg för övrigt att vi går in i 20-talet nu. Känns oerhört spännande, vad månde bliva av detta årtionde?

 

 

tisdag 2 april 2019

Vi ses!

Bloggen går på sparlåga, och då jag inte är ett fan av att göra saker halvhjärtat tar jag paus. Finns på Instagram som @annikalenali och där uppdaterar jag betydligt oftare. I tidernas begynnelse använde jag den här bloggen på liknande sätt; knäppte en bild och skrev ett par ord till, mest för att hålla igång hjärnan under föräldraledigheten.

Jag kommer så klart att fortsätta läsa era bloggar. Ha det så fint allesammans!


söndag 31 mars 2019

Det är så kul att skriva om, och så jobbigt på samma gång. Men mest kul.

Jag älskar att bearbeta text. På riktigt, jag redigerar mycket heller än skriver nytt.

Just nu gör jag en helomvandling av mitt gamla spänningsmanus; skriver lite nytt, skriver om, förtydligar och stryker. Klipper och klistrar vilt ur den gamla texten, och minns konstigt nog vad som står i de gamla kapitlen och vilka stycken och kapitel som kommunicerar med varandra, som någon typ av mänskligt Scrivener. Kanske blir det så när man arbetat igenom en text ca en miljard gånger?

Det är så kul och så jobbigt på samma gång det här. Men mest kul.


tisdag 26 mars 2019

Om utgivning. Och en fisk.

Att som icke utgiven interagera med ett förlag är ungefär som att gå i typ åttan och vara kär i någon en knappt känner. Man vågar nästan inte kontakta vederbörande, väljer sina ord på guldvåg, men varför svarar dom inte?!?, vad menade dom egentligen med den där formuleringen?, etc etc. Rätt påfrestande och kul på samma gång. Idag fick jag frågan om varför jag inte ger ut själv, och svaret är kilometerlångt.

Dels handlar det om att jag någonstans vill ha bekräftelsen av att bli antagen. Jag har ingen utbildning i litterärt skapande, utan har fått min skolning i att skriva korrekt naturvetenskaplig och juridisk text på universitetet. Vad gäller det skönlitterära är jag helt självlärd, och jag skulle älska grupparbetet i att arbeta med min text på ett traditionellt förlag. Det här med förlaget handlar nog även lite om en barndomsdröm.

Dels handlar det om ekonomi. Jag har liksom inte pengar att pytsa in i hybrid- eller egenutgivning. Ibland tänker jag att en borde sinnesundersökas som väljer att bo här i Låglöneland, men även om livet i inlandet må vara en ekonomiskt dålig affär, så vägs det upp av tiden och lugnet, utrymmet att vistas i sin egen lilla bubbla utan några störande yttre element. I love it.

Dels är jag inte typen som har ett lager av böcker hemma i garaget (och det beror inte enbart på att mitt garage mest av allt liknar ett skevt skjul i akut behov av renovering). Tror att utmattningen och stressen skulle skjuta genom alla barriärer om jag försökte hantera distribution av mina egna fysiska böcker i någon större utsträckning, och jag tänker att det är en flaskhals jag inte vill fastna i och att min energi går att använda till annat.

Skulle det helt skita sig med förlagen så inväntar jag den digitala revolutionen, och ger ut digitalt. Redaktör, korr, och formgivning av omslag känns ändå överkomligt att köpa sig. Undrar om den digitala revolutionen kommer till vårt avlånga land under det här århundradet?

Personligen föredrar jag dock böcker av papper, eller ljudböcker. Är något av en bakåtsträvare i vissa avseenden, och min inställning till böcker speglas i min inställning till flugfiske (bear with me här, är som tidigare nämnts en nörd i vissa avseenden, vilket även gäller fiske). Jag gillar inbundna böcker, gärna med losstagbart pappersomslag, och det motsvaras i fiskevärlden av att mitt flugspö är hela tio fot långt, stenhårt, och att jag gärna fiskar med torrfluga. Att läsa på platta är för mig ungefär lika avkopplande och mysigt som att fiska med ett superflexigt kort flugspö där jag knytt fast en astung sjunkande nymf.

Bland moderna fiskande män på valfri älvssträcka är det mycket underhållande att jag föredrar att fiska torrt. För ett antal år sedan var jag och min fina kompis K på fiskeresa i Ammarnäs, och en man från Tjeckien närmade sig försiktigt kuriositeten ”Kvinna i vadarbyxor”. Han tittar med skeptiskt ansiktsuttryck på mig. Sedan ut på vattnet. Sedan på mig igen. Min kompis lägger huvudet på sned och undrar med en blick om hon behöver komma till undsättning. Jag skakar försiktigt på huvudet. Moderna fiskande män är hänsynsfulla varelser.
Tjeck: ”The water is too hot, you need sinking fly.”
Jag: “Wait and see.” (Menar: ’Håll käften gubbe’, men ler ändå överseende.)
Tjeck: ”You are insane.” Halkar iväg på stenarna.
Jag, fem minuter senare. Observera vargflinet:

Fotograf: Min kompis K (som givetvis äger bilden). Harren tillagades sedan, då jag även är en bakåtsträvare i det att jag inte tror på catch and release, och således slutar fiska när jag fått upp middagsmat. Gillar även att jag har nagellack ute i vildmarken. Det är viktigt att hålla på stilen, sin kvinnlighet, etc.

måndag 25 mars 2019

Dagens jobbkalender.

Det är inte själva idén - det är att inte förstöra den med sitt jä-la skrivande.



tisdag 19 mars 2019

Tillbaka. Eller; att göra en något förvirrad upptäkt.

Det har ärligt talat varit så där kul den senaste tiden, har varit sjukskriven på deltid en månad och det känns lite bättre nu, men ärligt talat så behöver jag komma bort från min arbetsplats - eller åtminstone jobba mindre. Imorgon går jag upp på min ordinarie deltid så att säga, som är 90%. Får se hur det går.

Men, nog om detta, arbetet är kort och gott en bi*ch.

Har manuset inne hos förlaget igen, och i vanlig ordning väntar jag. Känns som om jag inte gjort annat det senaste året. Under tiden roar jag mig med att skriva om mitt "gamla" spänningsmanus; samma karaktärer och miljöer, samma grundstory, men en helt ny "ytlig" story skulle man kunna säga. Mindre mord och mer psykologi. Skitkul faktiskt, och även ganska påfrestande att möblera om i textmassan (Elin skriver om det här, finns ingen mening med att upprepa det hon säger om processen :-)

Det jag skulle komma till EGENTLIGEN är att jag har gjort en upptäkt. Tadaaa, liksom. Detta är en långsökt spaning, men bear with me. Såg i alla fall igenom Game of Thrones för nåt halvår sedan, och i senaste säsongen satt en liten rödhårig typ och sjöng. Misstänkt lik Ed Sheeran, och google sade att det var så. Jag har inte lyssnat på honom tidigare, det är inte riktigt min musiksmak, men jag hittade några låtar på Spotify som fastnade i spellistan till senaste projektet. De låtar jag gillade hade en sak gemensamt, nämligen ett EXTREMT irriterande element. Tex Shape of you och det där enerverande o-i-o-i-o-i-o-i, eller Give me love då det bara bräks mamammamai i all evinnerlighet. Ungefär som Rihanna (tror jag att det stavas) och hennes Umbrella-ella-ella.

Det är här min upptäckt kommer (ev sist på bollen); går det där irriterande och framgångsrika elementet att överföras till böcker? Jag tänker mig att en bok som innehåller någon liten sak som träffar en mycket tydlig nerv och irriterar lagom mycket, kan det vara något bra? Kommer inte på något bra exempel, men ska fasen jobba på att etablera en mycket liten subtil irriterande obalans i mitt pågående manusprojekt, och låta den där obalansen löpa som en röd tråd till upplösningen. Låter nog lite flummigt, men jag har kommit på hur jag ska göra. Hehe, liksom.

Hoppas ni har det gött allesammans. Här vräker solen ner på oss från en klarblå himmel, snön är dessutom kritvit och jag lyckads bli röd om kinderna när jag var ute på evighetslång promenad så här på sista sjukskrivningsdagen.



Dagens skoterspår.

Dagens spann.

onsdag 13 februari 2019

Bearbetar både det ena och det andra.

Har jobbat en del med manuset, tänkt, skrivit nytt, flyttat omkring stycken, strukit. Det är så roligt den här gången, därför att jag håller med om det allra mesta som står i lektörsutlåtanden. Förra gången det här hände, med spänningsmanuset, var det också roligt att bearbeta, men det hade en något besk bismak. Då var det en stor grej i utlåtandet som jag inte kunde genomföra och fortfarande känna något alls inför mitt manus, så jag avstod och det vet vi ju hur det gick sedan. Den här gången känns i princip allt helt rätt och då är det ju bara kul. Man kan väl säga att den som gett kommentarerna om dystopin är överens med mig om vad som är grejen med manuset.

I övrigt är det så där. Mitt jobb håller på att ta kål på mig, och jag är hemma ett par dagar nu då det är svårt att jobba med huvudvärk och allmänt sönderstressad hjärna. Enda gången jag känner någon typ av ro är när jag skriver (eller när sexåringen vill mysa). Tyvärr blir det inte direkt Augustpris-standard  (obs ironi, har ej hybris) på det jag får ur mig just nu, men jag petar lite i manuset ändå, mest för att det är kul och för att hjärnan mår bra av att vila i att jag har fokus på en grej, och den slipper ploppa omkring och tänka på två miljarder saker samtidigt.

Nå väl, jag tänker inte ta död på mig själv för ett jobb. Överväger faktiskt att säga upp mig, på vinst och förlust. Förlust, mest troligt, det haglar inte direkt jobb här i Sorsele. Men, i skön Scarlett O´Hara stil får jag väl bara tänka att det oroar jag mig för en annan dag. Fiddle-dee-dee, liksom.

onsdag 6 februari 2019

Norr- och västerbottniska ord, samisk edition.

Idag är det samernas nationaldag, och jag tänker att det nog inte finns en bättre dag till att titta lite på de samiska ord som finns i min dialekt. För det var ju så att samiskan och bonnskan hade utbyte av varandra, på den tiden jag brukar kalla ”förlängesedan”. Nybyggare och samer levde inte åtskilda av tydliga gränser, åtminstone inte i den del av skogssamelandet där jag växte upp, och detta oavsett vad staten och vissa mindre trevliga grupperingar velat få det till genom tiderna.

Vill påpeka här att min dialekt är lite av en soppa då jag flyttat omkring i norrlänen, har bott i norr och söder, vid kusten och uppe mot fjället. Någon sa att jag låter som en västerbottning med talfel, och jag tänker att det är rätt så spot on. Det jag vill komma till är att det inte är helt glasklart vilket samiskt språk mina dialektala ord kommer ifrån. För många år sedan hade jag en klient här på jobbet, han var äldre och pratade ganska bred Arjeplogsdialekt. Då jag är dialektnörd så pratar jag också gärna dialekt om jag träffar någon som kan, och när vi nu dessutom pratade om ett halvjobbigt ärende så kändes det bra att bre på lite. Mannen mittemot tittade upp och var med ens mjuk i blicken. ”Du använder en del pitesamiska ord, kan du prata det?” Och det kan jag ju inte, det är inte ens nära, men det var lite kul att jag använde pitesamiska ord, när jag vuxit upp i det umesamiska språkområdet. Jag gissar (utan att veta) att människor som bott i gränstrakterna (som vissa delar av min familj) helt enkelt färgats i dialekten från båda hållen. Jag gissar också (utan att veta) att många av orden är gemensamma i flera av de samiska språken.

Har fått låna en pitesamisk ordbok av bästa Å, och här kommer några av de ord ur den som jag använder, eller åtminstone skulle kunna använda om tillfälle uppstod. Gissar, som sagt, att flera av orden även förekommer i umesamiskan.

Suohpan – den samiska motsvarigheten till lasso (men kastas annorlunda). Vi säger ”schwopp”, om allt som har med kast att göra, och lasson kallar vi schwoppen. Om jag ska kasta ihop en matsäck och sedan åka iväg, så säger jag  ”Jag ska bara schwopp ihop en matsäck så kan vi åka sen”. Suohpan är nordsamiska, i den pitesamiska ordboken finns det som suohppa, och är substantiv för en vaja som överger sin nyfödda kalv. Rätt logiskt; hon kastar kalven.

Luobbal – (subst) lugnt vatten, utvidgning i bäck. Vi säger ”låbble” och för mig kan det även betyda den lugna lilla runda avsnörningen av en sjö innan ett utlopp.

Njárrga – udde. Mina föräldrar har sin stuga i Sargejaur njarg, och jag skulle säga att njarg då betyder det som är allra innerst i en sjö, bakom udden. Där jag bor nu säger en del njarge om just den delen av sjön.

Siddar – (subst) regnstänk, men jag har hört det som ”he sidder”, i.e. ”det duggregnar”. Här har man verbat in det samiska substantivet i bonnskan.

Áhkka – Mormor, farmor, nära äldre kvinnlig släkting. (Även ”Gudinna”, läser jag i ordboken. Klockrent, eller hur?)

Valjes – (adj attr) riklig, gott om. Jag har hört det som ”he valjes”, ungefär att ”det strömmar”, eller ”det väller fram”, om det finns mycket av tex mat, pengar, eller något annat. Alltid menat på ett positivt sätt.

Suovas – rökt kött. Suovasbärrgo i ordlistan, men jag har bara hört det som suovas.

Ráhkko –  (subst) nätfiske under isen. Ráhkostit – (verb) fiska med nät under isen.  Vi säger att ”vi ra-ack”, och vi använder en rackhäst till ändamålet för att kunna få ut nätet mellan hålen i isen.

Skráhpot – (verb) skrapa. Vi säger att ”he gå skräuft” när något håller på att ta slut. Ofta om mat. Och det är ju inte jättelångsökt att det har sitt ursprung i att man skrapar – skráhpot – ihop det sista. Här i Västerbotten säger dom att det är ”skrypt” om samma företeelse, och jag förstår att det är en vanlig dialektal form. (Här får gärna en språkforskare hoppa in och säga sitt :-)

Riehpen – rököppning i kåtan. Vi säger ”reppen”.

Klubbádak - g – (subst) snö som fastnar under skidorna. Vi säger ”klåbba” om samma fenomen, och ”klåbbföre” om själva skidföret, och ”klåbbsnö” om kramsnö i största allmänhet. Gissar att den som är lite fin i kanten stavar ordet ”klobba”, men jag föredrar det med å :-)


På bilden: en av två fantastiska kuddar som finns i foajén här på jobbet, stilfullt på en samisk förvaltningskommun. Ursprunget är en mansdräkt och en kvinnodräkt.



torsdag 31 januari 2019

När ”dessvärre” är det fulaste ordet.

För ett par veckor sedan damp ett meddelande från förlaget ner i mailkorgen. Meddelandet innehöll i korthet:
- en del ros
- ett ”dessvärre”
- ett lektörsutlåtande.

De läser gärna manuset igen om jag väljer att skriva om, och det känns som om jag har varit här förut. Liksom.

Skillnaden mot förlagsrundan med spänningsmanuset, är att jag har tillgång till hela förlagslektörens utlåtande den här gången, och där finns rätt så tydliga anvisningar att jobba efter. Dessutom är problemen inte alls lika stora med det här manuset (ev. lär man sig något ändå, med tiden?), och jag upplever att det som påpekas är sådant som jag varit medveten om ändå, och som nu känns solklart.

En annan skillnad är att jag känner mig lite trött. Hur många gånger är en människa kapabel till att ladda om? Eventuellt börjar jag nå mitt max. Åtminstone kände jag så under ett par veckor, men så idag lossnade motståndet, och jag känner mig rätt så pepp igen. Eller, jag känner mig snarare jättepepp.

Avser att börja peta i manuset under helgen.

(Dessutom; jag mailade ett annat förlag för att fråga hur det går, och de meddelar att de fortfarande läser. Så, likt en dåre klänger jag mig fast vid hoppet :-D )

fredag 25 januari 2019

Random tankar om en skrivkurs.

Har varit på skrivkursen "Poetiskt flöde" i Ammarnäs. Vi bodde på Forskningsstationen, men höll även till på Ammarnäsgården/fjällhotellet, samt Samegården. Men alltså, smaka på det; FORSKNINGSSTATIONEN. Inte nog med att det är rätt coolt i sig att vara där, men uppföljaren till dystopin är tänkt att delvis utspela sig i den byggnaden. Storögd research i två dagar, jag sov alltså i sängen min hp kommer att sova i. Dear god, liksom.

Kursen var min första skrivkurs, och det var över förväntan faktiskt. Matnyttiga workshops med Mikael Berglund (som skrivit finfina böckerna "Ett föremåls berättelse om obesvar" samt "Smekmånader") och Sigbjörn Skåden (som skriver på samiska och norska, och kommer ut med "Vaka över dem som sover" på svenska under våren). Under de här dagarna har jag skrivit fort och utan att koppla in för mycket medvetet planerande (ungefär som jag alltid gör), skrivit i tredje person (som jag aldrig gör), samt skrivit någonting som liknar poesi om en sten som tänker på sina polare björkvrilen och ekan. Den om vrilen läste jag även upp. Dear god, liksom (igen). Lååångt utanför min comfort zone med uppläsning, men kul (då jag lider av svårartad scen-kärlek).

Under skriva-fort-och-utan-att-tänka blev det en kort berättelse om en surmulen före detta armé-officer, som leder en grupp människor in i en övergiven gruva, och utan att ha någon aning om vart de egentligen är på väg. Kändes helt random, tills jag duschade nu ikväll (varför kommer alla smarta tankar i duschen?) och insåg att det här är antagonisten i del fem av dystopierna. Den har jag redan skrivit, blev en något platt historia, men nu vet jag plötsligt vad som fattades. Nämligen kött och blod till antagonisten, någon att bry sig tillräckligt mycket om för att ogilla. Bra jobbat där, hjärnan.

Har inte varit i någon form alls de senaste veckorna, det är kräkmycket på jobbet, och som ett brev på posten visade utmattningen sin fula nuna under dagarna i Ammarnäs. Resultatet blev tyvärr att jag inte orkade vara så social som jag själv ville, blev tvungen att gå in till mig mycket tidigare än jag önskat om kvällarna, tog till telefonen och hjärndöda spel för att få ett litet andhål, och var något tystare än jag önskat. Nu har jag inget problem med att vara tyst, men på ett arrangemang med likasinnade föredrar jag babblig. I love att prata om skrivande, och kände liksom att det kunde varit ännu mer ljuvligt med kurs än det var.

Har även fått en rejäl tankeställare om konstnärlig integritet, men det blir eventuellt ett senare inlägg.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 22 januari 2019

Det här är ganska obehagligt, men jag visar det ändå.

Temperaturen håller sig kring 30-strecket, dag efter dag. Förra veckan trodde vi att vädret skulle bli mer normalt, men icke! Det är i och för sig vackert så det gör ont, men det gör även ont rent fysiskt, i kinderna, när en försöker vara utomhus.

I söndags på en mycket rask promenad, när temperaturen tillfälligt steg till beskedliga -25.


söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

torsdag 17 januari 2019

Det flyter på.

Jobbar med nya manuset i maklig takt, har skrivit första kapitlet, presenterat min hp samt några konflikter. Behöver göra lite mer research, och tänker att jag tar det allt eftersom det dyker upp. Det jag känner mig lite tveksam till i det här läget är prologen, jag känner att den är absolut nödvändig, men kanske lite för lång. Vad är en lämplig längd på en prolog, egentligen? (Jag vet; Hur långt är ett snöre?, etc etc) Jag förstår att det är omöjligt att svara på, men tänker att prologen åtminstone inte bör vara väldigt mycket längre än de övriga kapitlen i boken. Kanske inte väldigt lång över huvud taget. Nån som har en favoritprolog att tipsa om för inspiration?

 

I övrigt har temperaturen legat kring trettiostrecket under några dagar, men nu är det på väg att bli mer normalt väder igen. Jag blir helt trött av kylan, när en promenad på typ femhundra meter känns som en överlevnadsövning. Men det är åtminstone vackert ute, och det behövdes efter förra veckans snöstorm med deprimerande gråväder.

torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

tisdag 8 januari 2019

Började skriva.

Fick en timme över ikväll, och klämde ur mig en prolog (jag som inte ens gillar prologer).
Det var mycket kul.

Slut på meddelandet.

måndag 7 januari 2019

Året som var, och året som är nytt.

Borde kanske summera året lite, så här i januari. I förra årets summering beslutade jag mig för att bli bättre på att leva, snarare än att bara överleva, och det har varit ett bra mål för året. Så, när utmattningen visade sin trista nuna i juni såg jag till att bli sjukskriven på halvtid fram till semestern. I stället för att ägna hela ledigheten åt att försöka bli en människa igen, kunde jag för första gången (någonsin?) njuta av sommarsemestern från dag ett. Sedan gick jag ner i tid till 90%, då vare sig jag eller sexåring riktigt orkade med tillvaron. Under hösten har vi gått hem till lunch varje fredag, och det har varit magiskt på många sätt.

 

Efter att ha gått långt i processen med manuset jag skrev under 2017, smackade jag ihop ett ungdomsmanus under våren i någon typ av revanschlusta. Bra drivkraft skulle det visa sig, då jag nu väntar på besked igen. Inför 2019 har jag två skrivrelaterade mål:

1. Att skriva med någon typ av lugn i kroppen. Resultatet må ha varit lyckat, men (revanschlusta i all ära) så var tilltaget att vräka ur sig ett manus på så pass kort tid förra våren inte så bra för mig. Nästa manus ska jag besinna mig lite med.

2. Att släppa sargen. Det har jag redan börjat på, dels med att skriva en historisk roman (vilket jag inte vågat tidigare pga risk för researchrelaterat koma), och dels med att anmäla mig till en skrivkurs på två dagar på forskningstationen i Ammarnäs.

 

Nu börjar dock allvaret på brödjobbet, när jag egentligen mest av allt vill vara hemma och sätta tänderna i mitt historiska projekt. Under ledigheten har jag sammanställt min research, jobbat med synopsis, röjt och städat i mitt kontor (viktigt), samt ritat planlösning på karaktärernas hus och även ritat upp byn där huset finns. Är alltså redo att börja skriva och vill inte alls spendera tid på arbetsplatsen (i normala kläder dessutom, längtar hem till långkallingarna).

 

Hoppas ni har det bra allesammans, och god fortsättning!

 

torsdag 20 december 2018

Ledig.

Gick på semester idag, och ska vara ledig till i januari. Känns väldigt bra. Normalt brukar jag vara ledig även från skrivet över jul, men är faktiskt lite sugen på att skriva under ledigheten, mot alla mina principer. Tänker ta jullov från bloggen också, och återkommer någon gång i januari. God Helg, och Gott nytt år, på er allesammans!


(Vår lilla gran, fotad uppifrån. Vi tror på TOTAL överlastning med julgranspynt!)

söndag 16 december 2018

För att inte bli galen.

För att inte förlora förståndet i all den här väntan på förlagssvar, har jag begravt mig i ett helt nytt skrivprojekt. Ska ge mig på en historisk roman, tänker att min grej är att hela tiden hoppa på en ny genre, så varför inte fortsätta på det inslagna spåret.

Har ägnat en vecka eller så åt research, och kan bara konstatera att det är lite för roligt, det här att läsa in sig på ett intressant ämne. Är historienörd, och inte av slaget kan-alla-årtal-och-kungar-och-krig, utan jag snöar hellre in på hur den andra delen av befolkningen, den större delen, faktiskt hade det. This is where I win my time back, liksom, det lönar sig att ha lite folklig historia i ryggen när en ska skriva om vanligt folk.

Sen så är det ju en roman det här ska bli, och inte en historielektion. Känner att jag tar mig lite konstnärlig frihet faktiskt, för HUR skulle någon förståsigpåare kunna säga att mina karaktärer inte skulle bete sig si eller så, när det faktiskt är jag som har hittat på dem. Har inte tänkt precisera tid eller plats heller, bara för att jag inte känner för det.

Tänker sammanställa min research nu under veckan, men sedan är det nog dags att börja få ner det här på pränt.


Något att glo på för att komma i stämning, och inte i julstämning. I den välkända historiska tidsperioden "förlängesedan" som jag tänker skriva om, där är bjällror flitigt förekommande även när det inte är jul. Bjällror är högst relevanta också, för del 3-6 i dystopierna. Eventuellt finns ett släktskap här, som jag inte riktigt har utforskat färdigt ännu.