söndag 31 mars 2019

Det är så kul att skriva om, och så jobbigt på samma gång. Men mest kul.

Jag älskar att bearbeta text. På riktigt, jag redigerar mycket heller än skriver nytt.

Just nu gör jag en helomvandling av mitt gamla spänningsmanus; skriver lite nytt, skriver om, förtydligar och stryker. Klipper och klistrar vilt ur den gamla texten, och minns konstigt nog vad som står i de gamla kapitlen och vilka stycken och kapitel som kommunicerar med varandra, som någon typ av mänskligt Scrivener. Kanske blir det så när man arbetat igenom en text ca en miljard gånger?

Det är så kul och så jobbigt på samma gång det här. Men mest kul.


tisdag 26 mars 2019

Om utgivning. Och en fisk.

Att som icke utgiven interagera med ett förlag är ungefär som att gå i typ åttan och vara kär i någon en knappt känner. Man vågar nästan inte kontakta vederbörande, väljer sina ord på guldvåg, men varför svarar dom inte?!?, vad menade dom egentligen med den där formuleringen?, etc etc. Rätt påfrestande och kul på samma gång. Idag fick jag frågan om varför jag inte ger ut själv, och svaret är kilometerlångt.

Dels handlar det om att jag någonstans vill ha bekräftelsen av att bli antagen. Jag har ingen utbildning i litterärt skapande, utan har fått min skolning i att skriva korrekt naturvetenskaplig och juridisk text på universitetet. Vad gäller det skönlitterära är jag helt självlärd, och jag skulle älska grupparbetet i att arbeta med min text på ett traditionellt förlag. Det här med förlaget handlar nog även lite om en barndomsdröm.

Dels handlar det om ekonomi. Jag har liksom inte pengar att pytsa in i hybrid- eller egenutgivning. Ibland tänker jag att en borde sinnesundersökas som väljer att bo här i Låglöneland, men även om livet i inlandet må vara en ekonomiskt dålig affär, så vägs det upp av tiden och lugnet, utrymmet att vistas i sin egen lilla bubbla utan några störande yttre element. I love it.

Dels är jag inte typen som har ett lager av böcker hemma i garaget (och det beror inte enbart på att mitt garage mest av allt liknar ett skevt skjul i akut behov av renovering). Tror att utmattningen och stressen skulle skjuta genom alla barriärer om jag försökte hantera distribution av mina egna fysiska böcker i någon större utsträckning, och jag tänker att det är en flaskhals jag inte vill fastna i och att min energi går att använda till annat.

Skulle det helt skita sig med förlagen så inväntar jag den digitala revolutionen, och ger ut digitalt. Redaktör, korr, och formgivning av omslag känns ändå överkomligt att köpa sig. Undrar om den digitala revolutionen kommer till vårt avlånga land under det här århundradet?

Personligen föredrar jag dock böcker av papper, eller ljudböcker. Är något av en bakåtsträvare i vissa avseenden, och min inställning till böcker speglas i min inställning till flugfiske (bear with me här, är som tidigare nämnts en nörd i vissa avseenden, vilket även gäller fiske). Jag gillar inbundna böcker, gärna med losstagbart pappersomslag, och det motsvaras i fiskevärlden av att mitt flugspö är hela tio fot långt, stenhårt, och att jag gärna fiskar med torrfluga. Att läsa på platta är för mig ungefär lika avkopplande och mysigt som att fiska med ett superflexigt kort flugspö där jag knytt fast en astung sjunkande nymf.

Bland moderna fiskande män på valfri älvssträcka är det mycket underhållande att jag föredrar att fiska torrt. För ett antal år sedan var jag och min fina kompis K på fiskeresa i Ammarnäs, och en man från Tjeckien närmade sig försiktigt kuriositeten ”Kvinna i vadarbyxor”. Han tittar med skeptiskt ansiktsuttryck på mig. Sedan ut på vattnet. Sedan på mig igen. Min kompis lägger huvudet på sned och undrar med en blick om hon behöver komma till undsättning. Jag skakar försiktigt på huvudet. Moderna fiskande män är hänsynsfulla varelser.
Tjeck: ”The water is too hot, you need sinking fly.”
Jag: “Wait and see.” (Menar: ’Håll käften gubbe’, men ler ändå överseende.)
Tjeck: ”You are insane.” Halkar iväg på stenarna.
Jag, fem minuter senare. Observera vargflinet:

Fotograf: Min kompis K (som givetvis äger bilden). Harren tillagades sedan, då jag även är en bakåtsträvare i det att jag inte tror på catch and release, och således slutar fiska när jag fått upp middagsmat. Gillar även att jag har nagellack ute i vildmarken. Det är viktigt att hålla på stilen, sin kvinnlighet, etc.

måndag 25 mars 2019

Dagens jobbkalender.

Det är inte själva idén - det är att inte förstöra den med sitt jä-la skrivande.



tisdag 19 mars 2019

Tillbaka. Eller; att göra en något förvirrad upptäkt.

Det har ärligt talat varit så där kul den senaste tiden, har varit sjukskriven på deltid en månad och det känns lite bättre nu, men ärligt talat så behöver jag komma bort från min arbetsplats - eller åtminstone jobba mindre. Imorgon går jag upp på min ordinarie deltid så att säga, som är 90%. Får se hur det går.

Men, nog om detta, arbetet är kort och gott en bi*ch.

Har manuset inne hos förlaget igen, och i vanlig ordning väntar jag. Känns som om jag inte gjort annat det senaste året. Under tiden roar jag mig med att skriva om mitt "gamla" spänningsmanus; samma karaktärer och miljöer, samma grundstory, men en helt ny "ytlig" story skulle man kunna säga. Mindre mord och mer psykologi. Skitkul faktiskt, och även ganska påfrestande att möblera om i textmassan (Elin skriver om det här, finns ingen mening med att upprepa det hon säger om processen :-)

Det jag skulle komma till EGENTLIGEN är att jag har gjort en upptäkt. Tadaaa, liksom. Detta är en långsökt spaning, men bear with me. Såg i alla fall igenom Game of Thrones för nåt halvår sedan, och i senaste säsongen satt en liten rödhårig typ och sjöng. Misstänkt lik Ed Sheeran, och google sade att det var så. Jag har inte lyssnat på honom tidigare, det är inte riktigt min musiksmak, men jag hittade några låtar på Spotify som fastnade i spellistan till senaste projektet. De låtar jag gillade hade en sak gemensamt, nämligen ett EXTREMT irriterande element. Tex Shape of you och det där enerverande o-i-o-i-o-i-o-i, eller Give me love då det bara bräks mamammamai i all evinnerlighet. Ungefär som Rihanna (tror jag att det stavas) och hennes Umbrella-ella-ella.

Det är här min upptäckt kommer (ev sist på bollen); går det där irriterande och framgångsrika elementet att överföras till böcker? Jag tänker mig att en bok som innehåller någon liten sak som träffar en mycket tydlig nerv och irriterar lagom mycket, kan det vara något bra? Kommer inte på något bra exempel, men ska fasen jobba på att etablera en mycket liten subtil irriterande obalans i mitt pågående manusprojekt, och låta den där obalansen löpa som en röd tråd till upplösningen. Låter nog lite flummigt, men jag har kommit på hur jag ska göra. Hehe, liksom.

Hoppas ni har det gött allesammans. Här vräker solen ner på oss från en klarblå himmel, snön är dessutom kritvit och jag lyckads bli röd om kinderna när jag var ute på evighetslång promenad så här på sista sjukskrivningsdagen.



Dagens skoterspår.

Dagens spann.