torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

10 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Sitter och ler igenkännande när jag läser. Din vardag kan nog upplevas som väldigt exotisk skulle jag tro och det är lätt att bli hemmablind. Sist jag var upp reflekterade jag över tystnaden, inte ens en hund som skällde - det är dyrbart!

Eva sa...

Vilken fint skriven betraktelse. Det känns i mig hur du bor. Här, där jag bor, hörs trafiken in till Stockholm och tillbaka igen, men om jag går bortåt en bit blir det tyst. Alla hälsar här i byn, utom de nyinflyttade som tror att de är kvar inne i Stockholm.

Annika sa...

Moster C: Tystnaden är underbar, men när jag nyss flyttat hit kunde jag knappt sova pga tyst (efter flera år i lägenhet ett stenkast från E4:an och handelsområde). Men här skäller åtminstone hundarna :-D

Annika sa...

Eva: Jag gissar att du (förutom pendelavstånd till hufvudstaden då) bor ännu mer på landet än vad jag gör :-)
Mig tog det flera år innan jag vande mig vid att hälsa till höger och vänster :-)

Louise Baumgärtner sa...

Så vackert skrivet om hur du bor. Och så annorlunda, om jag jämför med mitt liv. Nu bor jag ju visserligen i en liten by på landet, men vi har en kvart till samhället, fyrtio minuter till flera städer och en knapp timme till Göteborg, så inget känns speciellt avlägset. Men vi bor verkligen i en liten by. När vi kom hit visste alla vilka vi var, och vi behövde inte förklara vart vi bodde. "Mikaels gamla hus, det vet vi. Jag sprang där mycket som barn, jag vet precis hur det ser ut." Det var nytt för oss. Att heja på alla tog tid för mig att vänja mig vid. Jag bodde i Göteborg innan, där kan man ju inte gå runt och säga hej på det viset...
Gissar att det är både för-och nackdelar med livet däruppe och att det finns både sådant du tycker om och inte. Intressant att ta del av!

Skriva läsa leva - Helena sa...

Jag både ler och får rysningar av det liv och den vardag du så fint beskriver. :) Innan utmattningen älskade jag myllret i Göteborg. Nu stör jag mig. Men jag vill inte byta bort alla ljud, allt folk och framför allt inte min anonymitet. En dag kan jag nog trängas och köa med alla igen, utan att få spatt. ;)

Annika sa...

Louise: Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att heja på alla, efter 18 år här på samhället. Och ja, visst finns det nackdelar också, och fortfarande saker jag saknar från när jag bodde i stan.

Annika sa...

Skriva läsa leva- Helena: Det är en av de saker jag saknar här; anonymiteten. Men oftast väger det andra upp, särskilt sedan vi skaffade barn och jag märker att hon har väldigt många runt omkring sig som bryr sig om henne, även utanför familjen och de närmaste. Och jag lyckades ju bli utmattad, trots att jag bor på rikets ev. lugnaste plats :-D

Marie sa...

Så otroligt fint! Jag vet att detta inte är din genre, men den här boken vill jag läsa. Blev alldeles varm ☺️
Jag är ju en klassisk kustbo, det vill säga: inlandsromantiker. Den här texten spelade på alla strängar.

Annika sa...

Marie: Kanske måste sadla om till någon typ av inlandsfeelgood...? Mörk feelgood, finns det? ;-)