tisdag 11 december 2018

Varför jag drar mig för att plocka upp spelkontrollen. Eller; hur Annika började skriva seriöst.

Den enskilt största utmaningen för mig i skrivandet just nu heter Nintendo Switch. Vi köpte när vi var i stan under helgen, och jag undviker det så mycket jag bara kan. Mest bara därför att jag tycker att det är lite FÖR kul att spela.

Har en tendens av att fastna i saker och har genom livet gärna nördat ihop på diverse sysselsättningar. Jag vet inte om det har framgått tidigare här på bloggen exakt vilken grad av nörd vi talar om, men som jag sa till mannen igår så är det inte direkt Penny jag identifierar mig med när vi nu ser igenom The Big Bang Theory. Liksom.

Anyhow. I tidernas begynnelse, eller rättare sagt i januari 2010 lämnade jag en relation. Det är märkligt ändå hur en barnlös vuxen människa kan konsumeras av andra människor i en viss typ av relation, och nu i frihet öppnade sig ett hav av tid, det kändes som att ha EONER till sitt förfogande. Och jag behövde något att fylla tiden med.

Det fanns två saker som lockade; att spela eller att skriva. Hade snabb uppkoppling, och kollade runt på lite olika battle royale spel, men kände att allt var lite väl grabbigt (alla coola spelord har jag plockat upp från nuvarande sambo, tack älskling :) Spanade därför in lite online role-playing spel, typ WOW, och där fanns ju (trots grabbigt) en seriös risk att bara fastna. För evigt.

Funderade länge och väl, tänkte att om jag ska lägga tid på något så kanske det borde vara något som jag på sikt kan försörja mig på. Kollade upp exakt hur bra man är tvungen att vara för att kunna streama sitt spel och tjäna något på det. Väldigt bra, skulle det visa sig. Och tyvärr var den enda spelande kvinnan jag hittade online, svårt ansatt av troll samt män med andra motiv än att se hur hon spelade. Jag lade ner hela spelidén, men i alla manus utom det senaste har det funnits med en bikaraktär som i någon mån är en professionell gamer. Som en liten homage till mig själv och mina tidigare planer.

Jag bestämde mig i stället för att börja skriva på en mer seriös nivå än tidigare, och har sedan dess varit totalt uppslukad av det.

Nu står Nintendot där vid tvn och pockar på uppmärksamhet. Jag kan sträcka mig till att köra Mario kart med sexåringen, känns inte som något man fastnar i. Mannen spelar Zelda, och det verkar vara typ mindfulness på en spelkonsol, men suget lade sig när jag inser att det är lite trött och sunkig handling av slaget ”man-räddar-prinsessa”. Tack och lov för det, liksom. Ändå kommer jag fortsätta gå kroken runt konsolen, mest för att jag vet att om jag hittar ett spel jag gillar så fastnar jag ordentligt. Och jag tror på att lägga sin tid på det man vill allra mest, och för mig är det att skriva.



Efter julklapps- och spelshopping blev det en gräslig bild av helgens hotellbubbel. Min fina svärfamilj tror på att fira diverse saker, till exempel hur tur vi har som har varandra.

6 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Jippi till dina svärföräldrar som förstår vikten av att fira! Om spelberoende/spelmani finns mycket att berätta. Har upptäckt att de gamla spelkonsollerna numera finns i miniformat med de populäraste spelen i konsollen och det är viktigt som f-n att ha såna....har jag hört...

Elin Säfström sa...

Ja herrejesus, det där beroendeträsket som man har så lätt att hamna i. Det ÄR ju liksom enklare att konsumera (t.ex. spela) än att producera (t.ex. skriva). Jag får också hela tiden gå omvägar kring bildliga spelkonsoler (i mitt fall typ japanska och cellon) för att inte helt sluta skriva.

Ingen gräslig bild! En fin bild!

Helena sa...

Gillade också bilden! Roligt hur olika det kan vara. Avskyr själv alla typer av digitala spel (förutom crossboss och yatzy-apparna...) och skulle gladeligen hiva ut både vårt gamla PS och speldatorn om jag fick chansen. Jobba som gamer låter som en ren och skär mardröm!! Bra inspel annars, man väljer själv vad man lägger sin tid på och kan faktiskt hitta tiden till en så tidskrävande hobby som att skriva om man går omvägar runt annat som pockar på uppmärksamheten.

Annika sa...

Moster C: Ja, deras firande funkar bra med min egen filosofi som går ut på att fira typ allt :-) Skulle för övrigt kunna skriva en bok om att vara anhörig till någon som fastnat i spel (sekundär-upplevt) skulle bli en inte helt angenäm bok att läsa.

Annika sa...

Elin: Ja, och man känner sig ju ändå ”nyttig” på något vis, ”ja, men jag sitter ju inte bara och slökollar på Ullared på tv”. Typ.
Min invändning mot bilden är stylish spegling av skumtomtar samt Festis. Men vägs väl iofs upp av bubblet :-)

Annika sa...

Helena: se ovan om spegling i ishinken, fick eksem av den :-D
Måste vara skönt att ogilla spel! Vi andra får som sagt prioritera bort det :-)