torsdag 11 oktober 2018

Stretar på med nya manuset.

Alltså, jag gillar rutiner, och i pågående projekt har jag haft lite svårt att hitta några. Dels beror det på att jag försöker ta det lite lugnt, och att jag behöver tänka ordentligt mellan skrivpassen (det är så sjukt mycket som ska bli rätt nu, känner jag). Dels beror det också på att det här är uppföljaren till senaste dystopin, den för unga vuxna som är ute på evighetslång förlagsrunda, och jag tänker inte skriva mig ända in i mål om det inte blir något med del ett. Blir det nej från alla förlag den här rundan tänker jag arbeta om del ett något innan jag skickar in till andra förlag, och då är det ju dumt att lägga ner en hel massa jobb på tvåan om det ändå är mycket som ska ändras sedan för att passa ”nya ettan”. Känner att allt det här har gjort skrivet lite mindre lustfyllt än vanligt.

 

Så, det har varit en del att ta ställning till. Hur långt ska jag skriva för att komma in i berättelsen tillräckligt, för att kunna ha ett längre uppehåll och plocka upp tråden igen utan att alla intentioner med manuset går förlorade? Hur ofta bör jag skriva för att behålla någon typ av kontakt med manuset, men samtidigt behålla någon typ av förstånd/inre lugn?

 

Har landat i att jag skriver tisdag, torsdag och söndag kväll, och ser till att boka in det i familjens gemensamma kalender också, så att det verkligen blir av.

 

Det andra problemet är svårare. Det finns omkring åtta tusen ord just nu, och jag närmar mig hooken som nog kommer vid ca tio tusen ord. Första plotpunkten borde landa kring arton tusen ord, och dit kommer jag inte att skriva mig i det här skedet, så det blir nog hooken som är målet, vid tio tusen ord, och där läsaren ska fastna ”på riktigt” i manuset.

 

Idag är det torsdag, i.e. skrivkväll, får se om jag kommer fram till hooken redan ikväll? Sedan ämnar jag ägna resten av oktober åt att bearbeta de här första kapitlen så att de blir precis så som jag vill ha dem. Ska även jobba med synopsis för resten av manuset, så att det bara är att plocka upp igen, sedan, när det blir dags att skriva färdigt.

8 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Mäh, har inget förlag hört av sig??? Visst brukar det vara ett gott tecken, alltså att det tar tid? Tror att jag läst det någonstans.

Har idag besökt ett ICA-kvantum och dom hade inte heller godiset. Tur din mamma hjälper mig att importera....däremot fanns flingorna så jag köpte två förpackningar.

Annika sa...

Moster C: För mig har det hittills varit ett gott tecken om förlagen tar tid på sig (även om det alltid blivit ”nej” ändå till slut).
Tur att det går att exportera varor till södern vid behov :-)

Elin Säfström sa...

Gud, du låter så proffsig! Hooken och första plotpunkten, minsann - och vid ett bestämt antal ord dessutom! Vet att jag försökt skriva OM att skriva enligt någon sorts dramaturgisk modell, men jag har aldrig kommit dit i praktiken. Jag har heller inte haft staminan att försöka skriva en andra del av någonting, utan att ha fått napp på den första. Men jag tror att du gör rätt! Du har någonting här, uppenbarligen. Och det är säkert ett mycket gott tecken att förlagen inte bara har standarddissat dig (såsom de gjort med mig SÅ många gånger).

Eva sa...

Ah, den där långsamma plågsamma väntan från förlag. Så lätt att bli handlingsförlamad. Tycker du resonerar klokt med nr 2, och att du har skrivit in skrivkvällar i era almanackor är ju lika smart det.
Det är spännande att följa din resa. Är alldeles övertygad om att det blir flera böcker så småningom.

Annika sa...

Elin: Haha, det kanske låter proffsigt, men det beror bara på min älskade mall med hållpunkter som jag sprang på i en blogg för en tid sedan, och som tillåter mig flumma iväg rätt så ordentligt mellan hållpunkterna utan att det blir oläsligt rent dramaturgiskt (som mitt allra första manus blev, enligt en vänlig förlagsperson). Fråga: är det too much att tapetsera med sina refuseringsbrev? Skulle lätt fylla en mindre vägg med mina.

Annika sa...

Eva: Ja, det känns som att leva i limbo, skriver i någon typ av självbevarelsedrift, för att sluta klättra på väggarna :-D

Helena sa...

Ja väntan är tung och frustrerande. Men tycker ändå det är snäppet värre de perioder man inte har något manus ute på förlagsrunda. Det ger mig panik för inget kan ju nånsin hända om inte manuset är ute på jakt. Medan väntan ”bara” är jobbig. Säkert jättedålig taktik och bättre att ta långa pauser för att skriva om och testa på nytt sedan under mer samlade former. Men jag måste ha åtminstone några trådar ute hela tiden för att må ok skrivmässigt. Suveränt att du ändå är igång och skriver på nytt. Hoppas skrivpasset blev lyckat!

Annika sa...

Helena: Ja, det är verkligen öken, när inget ligger och väntar på ett förlag någonstans! Föredrar också väntan framför ingenting.