tisdag 23 oktober 2018

Budskap eller pekpinne?

Idag berör PJ Parrish på Kill Zone Blog, en av mina käpphästar i litteraturen. Nämligen Avsnittet.

Man läser en bok; hygglig gestaltning, fint språk, väl utvecklad handling. Och så kommer det där avsnittet där författaren bryter magin för att hen plötsligt kommer ihåg att den här texten är inte till för att avnjutas, nej nej, här ska läsaren faktiskt läxas upp om någonting. Läsaren bara måste få ta del av författarens superviktiga tankar om ett särskilt ämne. Påfallande ofta är det politiskt i någon grad, eller det som är tänkt att särskilja just den här boken från alla andra böcker i genren, det som ska visa att författaren är lite wild & crazy som faktiskt tycker så som hen gör. Tyvärr skriker det där budskapet ofta så högt att det blir svårt att tillgodogöra sig berättelsen.

På riktigt, hur roligt är det att läsa en övertydlig pekpinne till bok?

Jag tänker mycket på det där när jag skriver, inte så att jag känner något behov av att in absurdum hävda mina politiska åsikter i texten, men jag berör starka ämnen och är väldigt noga med att det ska harmonisera med resten av manuset. Jag är även rätt säker på att det inte är just mina åsikter i en viss fråga som ska föras fram med all kraft. Är det inte lite coolare om jag med min bok får läsaren att tänka själv?

8 kommentarer:

Helena sa...

Ooh, tänkte på just det här igår när jag läste Oresvärd (heter hon så?). Det var några kapitel på varandra som alla innehöll varsin pekpinne. Väldigt irriterande! Nästan så jag ville lägga ifrån mig boken. Ska det in ska det göras snyggt, vara en del av den större berättelsen istället för att kastas in lite hipp som happ och grävas ner så läsaren hittar olika delar och får lägga ihop till en egen reflektion. Ingen färdig lösning som presenteras. Tycker i alla fall jag! Bra inlägg och lätt att ramla dit på. Har nog hundra pekpinnar i mitt allra första manus första version. Förhoppningsvis har jag lyckats redigera bort alla vid det här laget...

Annika sa...

Helena: Ojoj, en blir ju lite nervös när en så pass erfaren och uppskattad författare trillar dit!
Redigerar också bort sånt här, hur mycket som helst, då jag också strösslar pekpinnar omkring mig när jag skriver råmanus.

Marie sa...

Vilket spännande inlägg! Det här har jag funderat en hel del på, men visste inte att det var en grej! Jag håller helt med, vill inte läxas upp mitt i alltihopa. Jag har läst många manus genom åren och i synnerhet det senaste, och detta är en grej jag alltid påpekar (om jag inte bara korrekturläser alltså) eftersom det har en klar irritationsfaktor.
Manuset jag har hos ett förlag för omläsning nu handlar jättemycket om politik, men reflekterar inte nödvändigtvis min personliga syn. Jag är inte mina karaktärer o.s.v. Men ämnet i blogginlägget tål verkligen att tänkas på, det är lätt att svepas med.

Annika sa...

Marie: Spännande med manus för omläsning hos förlag! Alltså, vi måste ju få veta hur det går, även om din blogg är kasserad :-)

Skriva läsa leva sa...

Hjälp ja, vad irriterande sådant är. Och hjälp vad lätt det nog kan vara att trilla dit. Speciellt i ungdomsmanusen jag skrivit har jag tänkt mycket på detta, just för att det kan bli lite "prediko-aktigt" utan att jag alls vill det. Bra att påminnas om detta om och om igen. :)

Annika sa...

Skriva Läsa Leva: Ja, samma här, i ungdomsmanuset redigerade jag bort predikande prosa som en dåre! Vill man på nåt vis överföra all sin ”visdom” (eherm...) på de stackars unga?

Elin Säfström sa...

Oj. Uppriktigt aldrig tänkt på. Måste öh ... göra en sak😬 Återkommer.

Annika sa...

Elin: haha :-D tror det är lugnt, hurru.