måndag 29 oktober 2018

Alltså, jag känner att jag vill skriva mer om synopsis.

Grunden till mina manus kommer alltid från att jag ser scener med en specifik person i huvudrollen. Scenerna kommer från ingenstans, och när någon scen/huvudperson fastnar, så dyker fler scener upp när jag gör hjärndöda saker som att promenera, köra bil, eller hänga tvätt. Jag skriver aldrig ner någonting av detta, och hittills har det fungerat så att det som är något att ha, det hänger kvar.

 

Skrivprojekten utgår alltid från de här scenerna, jag skriver nästan alltid manus från början till slut och så petar jag in scenerna där jag tycker att det passar. I tidernas begynnelse skrev jag helt på känsla, och tog in de här scenerna när det ”kändes bra”. Den vänliga förlagsperson som skrev mitt första personliga refuseringsbrev, påpekade att manuset var helt oläsligt, sett till bla dramaturgi.

 

Jag: Eeeh…dramaturg-vaddåförnåt…?

 

Såg till att läsa på om dramaturgi, och provade sedan ganska exakt varenda metod som finns för att medvetet jobba med dramaturgi i synopsis. Alla metoder för synopsis har sina för- och nackdelar, men jag tyckte nog ändå att nackdelarna övervägde mest hela tiden. Det blir så tråååkigt för mig att planera minutiöst, och dessutom; HUR ska jag kunna veta något om mina karaktärer och vad dom vill, INNAN jag har skrivit mig in i texten och karaktärernas medvetanden?

 

Men, jag harvade på, och jag led i det tysta.

 

Jag: Ska det verkligen VARA så här!?

 

Tills jag för en tid sedan snubblade över en mall i en skrivblogg, där man kokade ner synopsis till punkter (plotpunkter, pinchpunkter, mittpunkt), och med sjok däremellan (vandrare, krigare, etc.). Äntligen hade jag en uppstyrd metod för mina nyckelscener, men som ändå tillät totalt skrivflum emellanåt.

 

Jag: Eureka!

 

Så, nu tar jag mina scener som sparats ner bland de grå vindlingarna, och strösslar ut dem bland plotpunkter och pinchpunkter. Mellan de där punkterna, där en mer strukturerad person skulle planera för ”Vandraren” och ”Krigaren”, där skriver jag nästan ingenting alls i förväg i synopsismallen, vilket tillåter att jag flummar iväg rätt ordentligt när jag skriver.

 

Jag har även alltid första och sista scenen klara för mig, i form av såna där scener som hjärnan bara kokar ihop i förväg. Slutet vet jag också ungefär hur det blir, men vägen dit är rätt snårig. Jag kan ha uttryckt mig som att trådarna i mina råmanus far runt som i ett ormbo, och att det krävs bisarra mängder redigering för att få allt att passa in i slutet. Med synopsismallen har jag åtminstone fasta hållpunkter längs vägen, och det är väldigt mycket enklare att nysta trådar mellan dem, än att nysta trådar i ett helt manus.

 

Nu när jag hela tiden vet vart jag är på väg är det även enklare att hitta driv till mina karaktärer, och att lägga ut ledtrådar och annat smått och gott längs vägen.

 

Vid sidan av synopsismallen har jag ofta ett dokument där jag precis innan jag börjar skriva råmanus öser ner fakta om karaktärerna, platsen, världen etc. Det dokumentet öppnar jag sedan inte alls under råmanusfasen, och när manuset är ”färdigt” brukar mycket vara förändrat i förhållande till dokumentet. Om jag skriver en serie ser jag till att ändra så att allt stämmer i info-dokumentet, särskilt om det blir ett längre uppehåll mellan att jag skriver de olika delarna.

 

Punkterna i min synopsismall ser ut som nedan, där scenerna jag fantiserat ihop blir de olika vändpunkterna samt första och sista scenen. Manusfaserna i parentes beskrivs nästan inte alls, för att jag ska kunna flumma iväg ordentligt när jag skriver.

 

Första scenen

Inledning med definierad Hook

Första Plotpunkten (25%)

(Vandraren)

Första Pinchpunkten (37%)

(Vandraren 2)

Mittpunkten (50%)

(Krigaren)

Andra pinchpunkten (67%)

(Krigaren 2)

Andra plotpunkten (75%)

(Upplösning) + slutet

Slutscenen

 

10 kommentarer:

Helena sa...

Vilken tur för oss, man tackar för matnyttigt inlägg! Dramaturgi, det begreppet rymmer så mycket. Så många dimensioner att jobba med. Men din tydliga uppställning sätter ju i alla fall någon sorts ramverk. Har inte vågat mig på en sådan grundlig och metodisk strategi förut men vem vet. Nästa nya manus jag börjar på kanske det smäller! Låtet ju väldans bekvämt att jobba som du beskriver det...

Annika sa...

Helena: Bekvämt vet jag inte (flummar fortfarande lite väl mycket mellan hållpunkterna), men det funkar :-) Kul om något kändes matnyttigt :)

Sara sa...

Åh, vad imponerad jag blir när jag läser om din skrivprocess. Själv fungerar jag på nästan motsatt vis - jag behöver synopsis att hålla mig i, gärna så utförligt som möjligt! :) Ju mer jag vet på förhand, desto lättare är det för mig att släppa fram kreativiteten när jag väl skriver. Jag hör själv att det låter motsägelsefullt... men att skriva utan en detaljerad plan ger mig skrivkramp. Kul att du har hittat en dramaturgi-mall som funkar för dig! Själv vet jag inte ens vad skillnaden mellan pinchpunkter och plotpunker är. *plockar fram skämskudden* :-)

Annika sa...

Sara: Kul att du är tillbaka, och vilka spännande nyheter du har hos dig!
Det är intressant att vi jobbar så olika allihop, gissar att det finns lika många perfekta metoder som det finns författare :)
(Har föresten googlat de där punkterna som en dåre, för att greppa metoden. Delar skämskudde)

Katarina Persson sa...

Hej, vad kul att läsa dina tankar kring dramaturgi! Jag håller med, det är en himla viktig - och rolig - del av skrivandet och jag känner samma sak, ofta tycker jag man får ett helt annat driv i handlingen när man har byggstenarna på plats. Det ska bli kul att följa dig igen :) Härligt att du hittade ett sätt som funkade för dig. Sådant brukar ju vara väldigt individuellt.

Annika sa...

Hej Katarina, och välkommen tillbaka :) Ja, det är nog väldigt individuellt vad som funkar, och finns (som sagt) lika många perfekta metoder som det finns författare.

Annelie sa...

Är det det här man kallar för att vara en plantser? Alltså en blandning mellan planner och pantser. Jag är likadan men jobbar enligt en annan modell, kul att se hur folk gör så olika! Jag blir väldigt nyfiken på vad vandraren och krigaren innebär. Jag tror jag förstår, har stött på begreppen förut, men du får gärna utveckla om du orkar. :-)

Annika sa...

Anneli: det uttrycket hade jag inte hört innan, men det är ju klockrent!
Eftersom jag bara använder punkterna är jag inte helt hundra på hur mallens skapare tänkte sig faserna, men hos mig är Vandraren den fas då protag reagerar, snarare än att agera. Protag söker fotfäste, samlar tankarna och flyr snarade än att slåss. Spänningen byggs och trappas upp. Krigaren är då tvärt om, protag agerar och slåss, är mer aktiv, etc. Spänningen ska leda till slut”strid”.

Elin Säfström sa...

Åh, vad spännande att läsa om din process! Och alla små vinkar om hur i helvete man skriver inom rimliga dramaturgiska ramar tages tacksamt emot.

Annika sa...

Elin: Ja, alltså dramaturgi är verkligen som ett träsk ibland, att vada runt knädjupt i!