måndag 2 juli 2018

Utomstående som tittar in.

Läser en spänningsroman just nu som utspelar sig på en plats där jag bott en tid. Författaren kommer från en annan ort i närheten (där jag också har bott en tid) och fast det är riktigt bra läsning så hakar det fast vid varenda observation ena huvudpersonen gör av omgivningarna.

När hpn är hemma hos sig, är det rätt så overkligt (tycker jag) att det skulle malas på i den inre monologen om berg och skog och glittrande vatten. Vem reflekterar över sin egen bakgård i varannan tanke, särskilt som hen tyngs av djup sorg? När hen sedan besöker en för henom rätt så främmande ort (författarens hemort) beskriver den inre monologen nästan inte alls vad som finns, mer än svepande ordalag om en småstad och en bensinstation. Här borde rimligtvis hpn vara något mer förundrad över omgivningarna än vad hen är hemmavid.

Min spaning här är att författarens egna uppfattningar skiner igenom, att det som är främmande för författaren blir främmande för hpn och exotiseras i hpns tankar, fast hpn bott där i alla sina fyrtio år. Och författarens hemmaplan beskrivs som hpns hemmaplan, fast det är en främmande plats för henom.

Det här tar jag med mig in i mitt skriv; att inte ösa på med inre förundrad monolog om en plats som hpn rimligtvis borde känna väl. Och att det kanske är bättre att välja ett utomstående perspektiv (typ en inflyttad, även en som bott arton år i, låt säga Sorsele, kan förundras över bergen och älven) om en skriver om en plats en känner till men inte riktigt känner.

6 kommentarer:

Helena sa...

Bra iakttagelse, så lätt hänt att man färgar sina karaktärer med sina egna uppfattningar, intressen osv. Exempelvis blev jag vid responsen jag fått varse om att flera karaktärer använde uttryck med anknytning till scen/teater/musik, där jag själv men inte karaktärerna har sin bakgrund. Jag hade inte ens tänkt på att dessa uttryck inte var generellt använda av alla och en var. Exempelvis talade mördaren om ett genrep och den typen av begrepp. Man kan nog aldrig helt komma ifrån det men är man medveten om det borde man ha större chans att förhindra frekvensen med vilken det sker.

Annika sa...

Helena: Ja, det var lite ett uppvaknande för mig att läsa den här boken! Jag gör som du, helt omedvetet petar jag in ”vetande” som inte alltid passar karaktären. Toppen med din respons som upptäckte det :-)

Bara hittepå sa...

Vilken bra iakttagelse. Är det inte likadant som den där klichén om hur en del manliga författare skriver kvinnliga karaktärer? Alltså att det blir väldigt mycket reflektion kring typ hur det känns att ha bröst.

Att skildra omgivningen genom en nykomlings ögon är ofta smart och läsarvänligt, det håller jag med om. Kanske är det ett vanligare grepp inom fantastiken? Där är det ju verkligen standard och väldigt användbart när en helt ny värld ska presenteras.

Annika sa...

Bara hittepå: Hihi, vilken kul liknelse, förstår vad du menar, det är ett fasligt guppande i vissa böcker!
Har inte tänkt på nykomlingen som upplever världen en skapat inom fantasy, precis så jag menar :-)

Eva sa...

Intressant iakttagelse. Så viktigt att vrida och vända på allt man skriver.
Skrattar åt Bara hittepå:s liknelse om hur en del manliga författare skriver om kvinnliga karaktärer. :-)

Annika sa...

Eva: ja, det var en grej jag aldrig tänkt på tidigare. Och barahittepås liknelse, hihi!