lördag 23 juni 2018

I en skola på nittiotalet.

Tystnaden i aulan bryts av en kvävd snyftning. Jag blinkar bort mina egna tårar, ser mig omkring. Killen på raden bakom, han som innan inte tyckte att föreläsningen skulle få äga rum, tittar ner på sina skor. Bredvid sitter hans kompis med strimmiga kinder.

På scenen en ensam man. Som fjortonåring föstes han åt ett håll av vakterna på en tågperrong, hans mamma och systrar åt det andra. Hans mor stal sig en sista kram, skrek att hon älskade honom när hon slets tillbaka till de andra kvinnorna. Han svarade inte, kände sig pinsam av hennes känslostorm, ville inte visa sig svag inför kompisarna runt omkring. På kvällen seglade sotflagor ner genom luften. Förundrade barnaögon mot skymningen. En röst inifrån baracken. Det är era familjer, ugnarna fungerar inte riktigt när de lastar in för många på samma gång. Pojken som nu var en äldre man önskade att han svarat sin mamma där på perrongen.


I det ögonblicket visste jag att det skulle bli en scen av det här någon gång, att jag skulle skriva en dystopi. Nu tänker jag på synopsis för en uppföljare till senaste manuset, scenen passar in, omän inte lika vidrig som i verkligheten. Men det går inte. Inte när barn slits från sina föräldrar i detta nu, väldigt små offer för att världen är en sjuk plats. USA. The land of the free. Ursäkta mig, men exakt vem härstammar inte från migranter i det landet? Eller i Europa, Asien, Australien? Vi är migranter allesammans, ättlingar till människor som drömde om något annat, något mer. Som lämnade Afrika för att kolonisera världen, i en tid när en av människans mest grundläggande beteenden inte bestraffades. När det var tillåtet att lyfta blicken, ta sitt barn vid handen, och skapa ett bättre liv för sig själv och för kommande generationer.


8 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Åh gud, Annika. Så himla smärtsamt. Vet inte vad jag ska säga mer.

Annika sa...

Elin: jag var fjorton år vid skolbesöket, och präglades starkt av berättelsen. Smärtsamt var ordet.

Helena sa...

Ja mänskligheten upphör aldrig att förvåna, tyvärr. Det är som att vi har en inneboende drivkraft att förstöra för oss själva. Och det kommer nog alltid finnas folk som inte kan lyfta blicken från sitt eget och se saker ur andras synvinklar. Något som väl författare borde vara bra på. Tänk om författare styrde världen, haha, skulle nog bli ett kul ställe att bo på :)

Eva sa...

Förstår att du kommer ihåg. Så smärtsamt och så viktigt.
Och du skrev så att det kändes ända in.

Annika sa...

Helena: Ja, vilken utopi det skulle vara om författare styrde :-) Något att skriva om.

Annika sa...

Eva: Ja, nu kommer en generation som inte träffat överlevare från förintelsen under ww2, och senare konflikters överlevare känns inte så benägna att berätta tyvärr.

Skriva läsa leva sa...

Vissa saker fastnar. Detta minne... så otroligt viktigt.

Annika sa...

Skriva läsa leva: ja, vissa saker går inte att glömma.