onsdag 27 juni 2018

Postapokalyptiskt


Platsen på bilden är en av mina favoriter här omkring. Min mobilkamera gör inte det hela riktigt rättvisa, men man kommer i alla fall gående på en grusväg nerför ett berg. Jag brukar tänka bort de små avtagsvägarna som leder till ett par villor på var sida av vägen (vi är inte inne i tätorten ännu, det här är förorten), och fokuserar bara på träden och skogen, älven som skymtar genom grönskan längre fram. Och så vattentornet, det enda som i det här läget skvallrar om att bebyggelsen snart blir tätare.

 

Exakt här får jag alltid en sådan skön (?) postapokalyptisk känsla. Vattentornet ser ut som en rest från en fallen civilisation, en symbol som envist står kvar när skogen åter sluter sig om det som var. Blir alltid sugen på att skriva när jag går här. Igår när jag fotade var vädret underbart, men hjärnan trött, så skrivet får vänta.

 

Nu ska jag alldeles strax ut på ännu en promenad, men den här gången förbi ett hus som står tomt större delen av året, och där jag fantiserar om att jag ska ha min alldeles egna skrivstuga. Senare alltså, när en är framgångsrik + ekonomiskt oberoende. Antar att ironin skiner igenom här? 

 

Hoppas ni har det gott allesammans!



lördag 23 juni 2018

I en skola på nittiotalet.

Tystnaden i aulan bryts av en kvävd snyftning. Jag blinkar bort mina egna tårar, ser mig omkring. Killen på raden bakom, han som innan inte tyckte att föreläsningen skulle få äga rum, tittar ner på sina skor. Bredvid sitter hans kompis med strimmiga kinder.

På scenen en ensam man. Som fjortonåring föstes han åt ett håll av vakterna på en tågperrong, hans mamma och systrar åt det andra. Hans mor stal sig en sista kram, skrek att hon älskade honom när hon slets tillbaka till de andra kvinnorna. Han svarade inte, kände sig pinsam av hennes känslostorm, ville inte visa sig svag inför kompisarna runt omkring. På kvällen seglade sotflagor ner genom luften. Förundrade barnaögon mot skymningen. En röst inifrån baracken. Det är era familjer, ugnarna fungerar inte riktigt när de lastar in för många på samma gång. Pojken som nu var en äldre man önskade att han svarat sin mamma där på perrongen.


I det ögonblicket visste jag att det skulle bli en scen av det här någon gång, att jag skulle skriva en dystopi. Nu tänker jag på synopsis för en uppföljare till senaste manuset, scenen passar in, omän inte lika vidrig som i verkligheten. Men det går inte. Inte när barn slits från sina föräldrar i detta nu, väldigt små offer för att världen är en sjuk plats. USA. The land of the free. Ursäkta mig, men exakt vem härstammar inte från migranter i det landet? Eller i Europa, Asien, Australien? Vi är migranter allesammans, ättlingar till människor som drömde om något annat, något mer. Som lämnade Afrika för att kolonisera världen, i en tid när en av människans mest grundläggande beteenden inte bestraffades. När det var tillåtet att lyfta blicken, ta sitt barn vid handen, och skapa ett bättre liv för sig själv och för kommande generationer.


tisdag 19 juni 2018

Inlandet, av Elin Willows

Har läst Inlandet, av Elin Willows. Det är en stram liten roman det här, livet i det lilla samhället beskrivs i korta stycken som inte följer en självklar kronologi ens inom samma kapitel, men ändå finns där ett sammanhang. Det handlar om uppbrott, om att börja om på en ny plats utan att egentligen välja. Att bara finnas till. Jag uppskattade den här boken, särskilt vissa citat som biter sig fast. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.

Behållningen för mig är utan tvekan språket, och även det att jag känner till orten som skildras. Författaren väljer att inte skriva om biltestindustrin som dominerade åtminstone min uppväxt (i det jag antar är det hon kallar för Grannstaden) både vad gäller stämningen och pulsen i samhället. Där tycker jag att det är något som fattas i skildringen, som får platsen att vara torftig på ett sätt som inte speglar det jag levde i.

Det blir stundtals ganska exotiskt även för mig, den här beskrivningen av ett ungdomsliv på Platsen (eller ”Plassn” som de infödda skulle kalla tätorten), med bilåkning, hemmafest och att gå till Hotellet på lördagen. Mina ungdomsår spenderade jag i stan, med fik, barhäng och nattbussar. Taxiresor vi inte hade råd med. Om jag skulle få för mig att skriva en bok om den tiden skulle det inte bli särskilt exotisk alls. Snarare en beskrivning av normaltillståndet.



onsdag 13 juni 2018

Läst.

Testläsaren har läst, och eftersom jag har honom på extremt nära håll har vi kunnat bolla under tiden som han läste.

Man kan säga att jag släppte min bebis till någon som (1) gillar YA, och (2) är väldigt känslig för problem med dramaturgin. Jag var mycket nervös, men han gillade. Det fanns en del att jobba med, men inget som störde extremt mycket.

Det absolut roligaste var att höra hur han tyckte att karaktärerna ser ut. Jag har inte gett några ledtrådar alls, nästan, någon beskrevs som "rätt så biffig fast han bara är nitton", men sen var det inte så mycket mer. Jag har jobbat desto mer med att alla ska en egen röst (normalt brukar flera karaktärer ha...ehem...min röst). Det intressanta här är att han såg samma typ av utseende som jag tänkt mig, i ett fall ba "jaaa, alltså det är ju en ung den-och-den-skådespelaren", vilket är EXAKT den skådespelare jag tänkte mig när jag började skriva, och fortfarande inte hade fattat att det här var ett ungdomsmanus. Rätt coolt egentligen hur det funkar med tankeöverföringen i en bok.

Jag bearbetade successivt under tiden som sambon läste, lät manuset vila när jag var JÄTTETRÖTT, och nu när livsandarna har börjat återvända så smått har jag läst igenom på kvällstid. Alltså nöjes-läst, utan redigeringsglasögonen (mycket vilsamt, rekommenderas). Det kändes som att det dög faktiskt, och eftersom att jag är jag och inte gillar att vila på hanen, så skickade jag in. Tänkte göra en Helena här, och pytsa ut inskicket, så ikväll blev det tre förlag som ligger högt på önskelistan. Efter semestern blir det fler, tänkte jag.

Nu ska jag ta det lugnt, kisa mot solen (om den kommer fram igen?), jobba halvtid (skulle alltid vilja jobba halvtid), och sedan ha semester. Inlägg kommer om andan faller på. Ha det gott allesammans <3

tisdag 5 juni 2018

Vi lajvar apokalypsen.

Dom här supertrevliga vykorten ligger i en bunt i foajén här på jobbet. Det är Länsstyrelsen Västerbotten som tipsar om hur en ska överleva när krisen kommer.

 

Ibland får jag frågan om varför jag skriver dystopier, och det korta svaret är att vi lever mitt uppe i en mer eller mindre dystopisk tillvaro och att apokalypsen pågår runt omkring oss, as we speak. Må vara att det inte är en komet som kraschar in i jorden och förintar oss i ett ögonblick, men likväl känns det som om världen i den form vi känner den håller på att gå under.

 

Mer om detta super-peppiga ämne en annan gång, när jag orkar formulera mig lite mer. Nu ska jag gå till frissan och sedan hem för att lägga upp benen på soffan och försöka varva ner i halvtidssjukskrivningen som läkaren tyckte att jag borde ha. Det är bara medium kul att vara sjukskriven, faktiskt, men absolut nödvändigt just nu.

 

//Mvh GillarAttJobba.