måndag 5 mars 2018

Jag vill inte vara where the action is.

På torsdagkväll skrev jag mig förbi den andra pinchpunkten i manuset, och från och med nu går det utför för mina karaktärer. Jag måste erkänna att det tar emot att utsätta dem för vad som väntar, och skulle helst vilja linda in dem i fiktiv bomull för att skydda dem från allt ont. Men en konfliktlös bok vill nog ingen läsa (utom jag då, och ett par vänner både här i bloggvärlden och irl som bekänt att de stundtals känner aversion mot det som skaver).

 

Jag har aldrig varit ett stort fan av att skriva konflikt. Svärta och elände funkar utmärkt, mina karaktärer vandrar ofta omkring i en sorts skör melankoli i olika grader av nattsvart, men konflikt skyr jag verkligen som den klichétyngda pesten.

 

I tidernas begynnelse när jag skrev första versionen av första dystopin, lät jag mina karaktärer glida omkring i en rätt skön tillvaro, där staten var obarmhärtig på långt avstånd och karaktärerna lallade omkring och typ plockade bär, blev kära i varandra, samt hade ”filosofiska” samtal på natursköna platser. Tryckte in en smula konflikt med kofot i det här manuset och skickade in. Det var fortfarande alldeles för gulligt och konfliktlöst för att få kallas dystopi (eller ens för ”bok”) och att ett förlag faktiskt gav lite socker i sin refusering av eländet berodde nog (1) på att människor tenderar att gilla överlevnadsskildringar i postapokalyptiskt miljö, och (2) att de där samtalen gav en mikroskopisk litterär höjd till ett i övrigt dramaturgibefriat projekt.

 

I nya dystopiprojektet har min hp ständigt lågskalig panik, och nu när det ska ”braka loss” ordentligt så att säga, känner jag ganska stor ångest. Stackars mina fina karaktärer, liksom. Men jag tänker också att jag ska utnyttja de här negativa känslorna och låta dem sippra in i texten, kanske kan det här motståndet jag känner få liv och känsla adderad till the action? Normat sett tycker jag att action är lite tråkigt, somnar lätt i tv-soffan när det blir ”spännande” på film, och i actiontyngda böcker som tex thrillers skummar jag när det blir för snabbt berättat. Jag vill inte skriva action som läsaren skummar, och tänker knö in känslor och stämningar så mycket som jag bara förmår. Kanske blir känslosam action det nya svarta…?

13 kommentarer:

Helena sa...

Låter lovande det där! Modigt att våga skriva mer lågintensivt och snyggt gjort att få till driv i en text utan en massa ”yttre” action. ”Inre action” kanske kan vara en ny genre annars? Håller med om att det känns hemskt ibland mot karaktärerna det man utsätter dem för. Kan man hoppas på ett lyckligt slut i alla fall (vilket jag gillar)?

Annika sa...

Helena: Jag tänker mig inre action den här gången, för att fördjupa den yttre (som jag ”måste” få dit för att berättelsen ska bli trovärdig). Och slutet är jag inte bergsäker på ännu, och så är det en trilogi så vissa trådar får hänga kvar i ovisshet, svårt det här...

Marie: Mitt skrivliv sa...

Någonting kan ju vara oerhört dramatiskt utan att vara ”action” på det sättet, så känslosamt låter bra (säger hon som hoppar över slagsmålsscener och hoppar vidare till det viktiga = vad känner karaktärerna) 🙂

Bara hittepå sa...

Känslosam action låter väl inte så dumt. Jag tycker ju som du att för mycket action lätt blir tråkigt, och jag tror att det ofta är för att det blir för mekaniskt och frånkopplat. Typ att det händer en massa saker, men att det inte är någon som riktigt reagerar på dem. Eller att karaktärerna reagerar med en enda känsla, medan verkliga reaktioner ofta är betydligt mer sammansatta. Fler känslor verkar vara ett bra recept mot detta. Ser fram emot att få läsa resultatet. :)

Annika sa...

Marie: Ja, eller hur? Jag är inte heller så mycket för tunga slag och ”vävnader som brister” (citat ur roman) i vare sig det jag skriver eller läser. Tänker att det åtminstone blir något mindre ointressant med action om det är mindre anatomi/förflyttningar och mer känslostorm.

Annika sa...

Bara Hittepå: Tack, hoppas resultatet finns att läsa någon gång :)
Exakt, i litteraturen är det mycket kroppsdelar som förflyttas och träffas av slag i actionsekvenser, men trots perspektiv av begränsad tredje person, eller första person, är de vanligaste känslorna smärta eller typ ilska.

Eva sa...

Jag kände igen mycket av det du skrev :-) Är också en sådan som hoppar över action-bitarna. Både när jag läser och skriver. En spänning vill jag ju ha men det får bli av det stillsamma slaget. Eller känslosam action. Tror du är inne på rätt spår.

Eva sa...

P.S. Vilket underbart uttryck: "ständig lågskalig panik". Ser fram emot att läsa din bok.

Annika sa...

Eva: Hoppas det blir en bok :)
Ju fler en pratar med desto fler hoppar actionbitarna. Överväger en efterlysning av någon som läser och gillar?

Elin Säfström sa...

Haha! Ja, du vet ju att jag varit inne på samma sak. Åh, vad jag vill läsa böcker där det inte händer någonting. Gillar inte heller något vidare att utsätta mina karaktärer för besvärligheter (fast jag påstår det i vissa sammanhang för att verka intressant).

Skulle så gärna vilja läsa en stillsam dystopi av dig, men du har nog rätt i att förlagen vill ha något lite mer action, åtminstone hos en debutant.

Och haha, ja! Vad jag avskyr när det blir spännande på film.

Annika sa...

Elin: Ja, och det var en sån lättnad när du outade det på din blogg; ”jag är inte ensam!”, liksom :-D
Måste bara bli extremt framgångsrik först, så kanske det blir läge att förmå förlaget att ge ut nåt stillsamt ”finns minst två läsare, jag lovar!”

Elin Säfström sa...

Jepp, extremt framgångsrik är receptet. Även jag siktar ditåt, fast på sparlåga liksom.

Annika sa...

Elin: Extrem sparlåga här.