måndag 29 januari 2018

YA!

Det gick verkligen inte att undvika skrivet längre.

Jag har börjat titta på den befintliga texten i nya dystopin, drar igenom för att få den lite mindre stiff. Min hp väjer inte på samma sätt för de stora känslorna, och plötsligt känns det som om hon kan andas, som om hon får luft. Hittills känns det helt rätt att hon är i övre tonåren!

Det roligaste är hennes inre dialog, som plötslig är mindre "fjöfjöfjö" (det låter så när jag skriver högtravande) och istället genast blev lite mer ironisk och laid-back. (Hej nya ton, jag gillar dig!)

Har funderat över hur no-no det är med vapen i YA? I min värld finns det tingestar att försvara sig mot, och jag tänker att det kan vara ok med ett gevär eller två, så länge de inte används för att mörda sin nästa i någon större utsträckning. Sen så väjer Katniss till exempel inte för vapen, och på omslaget till filmen Insurgent vill jag minnas att tonåringarna håller i var sin pistolliknande tingest. Vapen, men med moderation, alltså?

Det var bara det jag ville, vi hörs sen :-)

fredag 26 januari 2018

Läser.

När jag är trött (som jag är just nu) läser jag antingen YA eller så böcker som inte är av modell tegelsten. Den senaste tiden har det blivit några tunna böcker som visade sig vara lyckade val. Känner läsglädjen komma krypande och ska ägna helgen åt läsande, vid sidan av snöskottning. Några av böckerna var dessa:


’Hon som vakar’ av Caroline Eriksson, en föredömligt kort och välskriven bok. Jag hade lite svårt att riktigt greppa huvudpersonen, men misstänker att hon med avsikt ska kännas distanserad, sett till hur berättlsen är uppbyggd. Det är alltså skrivenbestseller-Caroline som författat, som även skrivit eminenta ”De försvunna”, men jag tyckte faktiskt bättre om den här boken.

 

’Orkidépojken’ av Helena Dahlgren. Väldigt välskriven kortroman som jag klämde i en sittning, mest för att den inte gick att lägga ifrån sig. Författaren rör sig i samma universum som där Twin Peaks utspelar sig, och det slog an en sträng hos mig som var besatt av serien när den kom. Har inte vågat se om de gamla avsnitten eller titta på de nya, då jag inte vill att förtrollningen ska brytas. Alltför ofta åldras inte kulturella upplevelser väl, och jag föredrar dem i ljust minne bevarade. Missa inte Helena när hon gästar fina podden ”Debutera eller dö”.

 

Tidigare läste jag ’Smekmånader’ av Mikael Berglund, och nu även ’Ett föremåls berättelse om obesvar’. Den senare om Judit som på sextonhundratalet drar från kusten och ut i vildmarken där hon undviker mänsklig kontakt, men ändå tycks ha folk inpå sig mest hela tiden. Krigets baksida utgör fond för berättelsen; här pågår en jakt på silver i de svenska fjällen, knektar och skatteindrivare härjar befolkningen, likväl som rekryteringar till armén. Jag tycker att samexistensen mellan ”nomader och bofasta” klingar ovanligt sant, och det var för mig den största behållningen med läsningen, vid sidan av språket.

 

 

 

torsdag 25 januari 2018

Konstig vinter.

Vi har sjukt mycket snö. Nära en meter ute på myrarna, och det är inte normalt. Temperaturen är inte heller normal; mellan minus åtta till minus tjugosju. Inte under trettio, och inga bliddagar. Så snart det är varmare än minus arton, då snöar det ymnigt. Isarna är som en sörja med en meter snö på, dvs livsfarliga.

Jag är mycket less på snön, och på att dyrbar fritid under helgen kommer att gå åt till att skotta av hustak.

Det här är ett mörkt foto av snöhögen hemma på gården, den är av episk karaktär. Tur vi anlitar traktor.

Det här är vår infart till huset, snön når mig upp till hakan. Isch!


onsdag 24 januari 2018

Tack!

Vill tacka er för alla kloka inspel ang. förra inlägget. Känner mig något mindre förvirrad nu.

 

Fördelar med YA är att jag helt enkelt skulle kunna ta ut svängarna lite till, och att det inte är lika ”konstigt” med dystopi för unga som det är med samma genre för vuxna.

 

En nackdel är att jag skriver vansinnigt kryptiskt, och att jag måste anstränga mig ännu mer för att vara tydlig om jag riktar mig direkt till unga.

 

Det gör mig väldigt provocerad att jag ofta (afk alltså, inte här på bloggen) får höra att dystopi endast lämpar sig för unga. Eventuellt borde jag skriva för vuxna och göra en Simona Ahrnstedt, dvs ställa mig på barrikaderna och tala för min genre (bara det att romance redan sålde som smör, folk behövde bara bli lite upplysta ;-)

 

Just nu lutar det mest mot YA. Berättelsen kräääver det, och jag ser N som en liten förvirrad men samtidigt råsmart blomma i en svart stenöken. Sista klara fördelen med att skriva för unga vuxna torde vara att man rent logiskt skulle kunna skicka manuset till samtliga förlag, utan urskiljning av barn/vuxen. Låter som ett balanserat tillvägagångssätt, eller hur? (Här hoppas jag att ironin gick fram, men jag förtydligar för säkerts skull: jag avser icke skicka manuset till alla förlag om det blir färdigskrivet.)

 

När jag petat lite i uppföljaren till spänningsromanen ska jag sätta igång med arbetet för att få lite ungdomligare liv i texten och se hur det blir. Iiiiieh, liksom!

tisdag 23 januari 2018

Hjälp.

Drabbades av en uppenbarelse. Borde inte min hp i nya dystopin vara 19 år, snarare än 29? Och så kommer dom. Tankarna. Ska det här bli en YA? Min första? Men är det inte väldigt svårt att skriva för unga? Hur funkar det med dystopi för unga på svenska? Men egentligen är det väl ÄNNU knepigare med målgrupp etc om man skriver dystopi för vuxna på svenska? Hur mycket kan man ta ut svängarna när man skriver för unga, mycket förmodligen?

 

Och så vidare. Det blev jobbigt det här.

 

Hjälp.

tisdag 16 januari 2018

Skrivabstinens.

Det är skönt med skrivpaus, men jag har faktiskt lite abstinens. Kvällarna är lååånga, och för att fylla tiden ser jag onaturligt mycket på tv, har tvättat en hel del och har även gymat.

 

Snart klarar jag inte att hålla mig undan skrivet längre, utan tänker börja peta i uppföljaren till spänningsromanen. Jag har redan sju tusen ord som jag skrev under hösten, men ska skriva en ny början, och även byta årstid för berättelsen. När det är gjort ska jag ägna mig åt nya dystopin hade jag tänkt.

 

För båda berättelserna gäller att jag ska arbeta in sådant som jag lärt mig under bearbetningen av spänningsmanuset, sådant som förhoppningsvis kommer göra berättelserna bättre på en gång, och som betyder att jag kanske inte behöver ägna fullt lika mycket tid åt bearbetning sedan. Får se hur det faller ut.

 

I övrigt snöar det på tvären, och det är tveksamt om det blir fullt dagsljus idag. Ändå känner jag mig okaraktäristiskt uppåt.

 

onsdag 10 januari 2018

På riktigt.

Igår skickade jag in mitt spänningsmanus till förlaget igen.

 

Under skrivet var jag inte alls nervös, tyckte att det var riktigt roligt att arbeta med texten. Men nu, NU har jag nerverna på utsidan. Tänker att jisses, nu är det på riktigt.


Nojar över att jag gjort för lite med texten, eller kanske för mycket? Hur gestaltade jag egentligen där i det nya kapitlet? Och skickade jag verkligen in rätt version av manuset...?

 

Nåväl, nu finns det ingen återvändo, jag har gjort vad jag kunde. En sådan här stor lakrits- och chokladbit blev belöningen för utfört värv, finns på lokala blomsteraffären och avnjutes med fördel tillsammans med ett glas rött. Det gjorde jag, och under the influence KAN det hända att jag klickade hem två fönsterpiedestaler, string-style, för att jag irriterade mig på insynen i vardagsrummet och tyckte att fönstren behövde ”fyllas upp”. Nåväl, om excesserna inte är större än så, finns nog ingen anledning till oro.



tisdag 9 januari 2018

Årets motto: Varför gör jag det här?

Jag skiter i att vara duktig det här året. I stället planerar jag att leva. Och jag planerar att inte göra det så svårt för mig själv.

 

Om jag hittills mäktar med att köra vegetariskt på vardagsluncherna, samt träna ordentligt två gånger i veckan + lugna promenader, finns det liksom ingen anledning att i någon nyårsyra bara ”nu ska jag träna varje dag, och leva uteslutande på brysselkål!” eftersom det utan tvekan kommer att falla platt innan tjugondag Knut. Jag orkar inte med en sådan superförändring, utan att dra bort något annat ur livet. Det där andra utgörs av familj, vänner, sömn, läs, tv och skriv, sådant som jag inte är det minsta intresserad av att dra ner på, och då får duktighetsmålen bara vara.

 

Innan jag drabbades av utmattningsh-vetet brukade jag ha höga målsättningar för varje år, men det fungerar verkligen inte längre. De senaste åren har handlat mycket om att överleva, men nu tänkte jag som sagt försöka leva i stället. Det innebär att alla läsutmaningar får stiga åt sidan, jag tänker bara läsa det jag känner för och när jag känner för det. Skrivmålen blir enkla; för 2018 att få iväg spänningsmanuset igen i januari, och att skriva ett nytt råmanus. Oklart vilket manus det blir men förmodligen fortsätter jag på uppföljaren till spänningsmanuset, eller på dystopin jag påbörjade under hösten.

 

På tal om mål så var 2017 året när jag skulle bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Det har gått så där. Jag vet fortfarande inte vad jag vill (mer än att skriva då), men har ägnat mycket tid åt att tänka på hur jag vill ha det. Tidigare har jag hela tiden tittat åt fel håll när jag letat nya jobb, sett åt det som skulle innebära ett kliv uppåt och som skulle vara det logiska steget efter jobbet jag har nu. Men nu har jag kommit fram till att det är i skrivandet jag ska satsa mitt krut, det är där jag vill göra karriär. Varför ska jag offra min hälsa och all kraft, på något som inte är det jag vill göra allra mest?

 

Jag leker också med tanken på att starta eget. Vet inte riktigt inom vad dock, så klart är den stora drömmen att ha eget inom skrivet, men det är inte alls realistiskt just nu. Eventuellt skulle ett eget företag inom något annat än skrivet bli spiken i kistan för skrivdrömmen, och jag är inte så intresserad av att lägga all kreativitet på ett företag inom något annat än drömmen.

 

Mitt enda konkreta mål under 2018 är att ställa den här frågan så ofta jag kan: Varför gör jag det här?