torsdag 20 december 2018

Ledig.

Gick på semester idag, och ska vara ledig till i januari. Känns väldigt bra. Normalt brukar jag vara ledig även från skrivet över jul, men är faktiskt lite sugen på att skriva under ledigheten, mot alla mina principer. Tänker ta jullov från bloggen också, och återkommer någon gång i januari. God Helg, och Gott nytt år, på er allesammans!


(Vår lilla gran, fotad uppifrån. Vi tror på TOTAL överlastning med julgranspynt!)

söndag 16 december 2018

För att inte bli galen.

För att inte förlora förståndet i all den här väntan på förlagssvar, har jag begravt mig i ett helt nytt skrivprojekt. Ska ge mig på en historisk roman, tänker att min grej är att hela tiden hoppa på en ny genre, så varför inte fortsätta på det inslagna spåret.

Har ägnat en vecka eller så åt research, och kan bara konstatera att det är lite för roligt, det här att läsa in sig på ett intressant ämne. Är historienörd, och inte av slaget kan-alla-årtal-och-kungar-och-krig, utan jag snöar hellre in på hur den andra delen av befolkningen, den större delen, faktiskt hade det. This is where I win my time back, liksom, det lönar sig att ha lite folklig historia i ryggen när en ska skriva om vanligt folk.

Sen så är det ju en roman det här ska bli, och inte en historielektion. Känner att jag tar mig lite konstnärlig frihet faktiskt, för HUR skulle någon förståsigpåare kunna säga att mina karaktärer inte skulle bete sig si eller så, när det faktiskt är jag som har hittat på dem. Har inte tänkt precisera tid eller plats heller, bara för att jag inte känner för det.

Tänker sammanställa min research nu under veckan, men sedan är det nog dags att börja få ner det här på pränt.


Något att glo på för att komma i stämning, och inte i julstämning. I den välkända historiska tidsperioden "förlängesedan" som jag tänker skriva om, där är bjällror flitigt förekommande även när det inte är jul. Bjällror är högst relevanta också, för del 3-6 i dystopierna. Eventuellt finns ett släktskap här, som jag inte riktigt har utforskat färdigt ännu.

tisdag 11 december 2018

Varför jag drar mig för att plocka upp spelkontrollen. Eller; hur Annika började skriva seriöst.

Den enskilt största utmaningen för mig i skrivandet just nu heter Nintendo Switch. Vi köpte när vi var i stan under helgen, och jag undviker det så mycket jag bara kan. Mest bara därför att jag tycker att det är lite FÖR kul att spela.

Har en tendens av att fastna i saker och har genom livet gärna nördat ihop på diverse sysselsättningar. Jag vet inte om det har framgått tidigare här på bloggen exakt vilken grad av nörd vi talar om, men som jag sa till mannen igår så är det inte direkt Penny jag identifierar mig med när vi nu ser igenom The Big Bang Theory. Liksom.

Anyhow. I tidernas begynnelse, eller rättare sagt i januari 2010 lämnade jag en relation. Det är märkligt ändå hur en barnlös vuxen människa kan konsumeras av andra människor i en viss typ av relation, och nu i frihet öppnade sig ett hav av tid, det kändes som att ha EONER till sitt förfogande. Och jag behövde något att fylla tiden med.

Det fanns två saker som lockade; att spela eller att skriva. Hade snabb uppkoppling, och kollade runt på lite olika battle royale spel, men kände att allt var lite väl grabbigt (alla coola spelord har jag plockat upp från nuvarande sambo, tack älskling :) Spanade därför in lite online role-playing spel, typ WOW, och där fanns ju (trots grabbigt) en seriös risk att bara fastna. För evigt.

Funderade länge och väl, tänkte att om jag ska lägga tid på något så kanske det borde vara något som jag på sikt kan försörja mig på. Kollade upp exakt hur bra man är tvungen att vara för att kunna streama sitt spel och tjäna något på det. Väldigt bra, skulle det visa sig. Och tyvärr var den enda spelande kvinnan jag hittade online, svårt ansatt av troll samt män med andra motiv än att se hur hon spelade. Jag lade ner hela spelidén, men i alla manus utom det senaste har det funnits med en bikaraktär som i någon mån är en professionell gamer. Som en liten homage till mig själv och mina tidigare planer.

Jag bestämde mig i stället för att börja skriva på en mer seriös nivå än tidigare, och har sedan dess varit totalt uppslukad av det.

Nu står Nintendot där vid tvn och pockar på uppmärksamhet. Jag kan sträcka mig till att köra Mario kart med sexåringen, känns inte som något man fastnar i. Mannen spelar Zelda, och det verkar vara typ mindfulness på en spelkonsol, men suget lade sig när jag inser att det är lite trött och sunkig handling av slaget ”man-räddar-prinsessa”. Tack och lov för det, liksom. Ändå kommer jag fortsätta gå kroken runt konsolen, mest för att jag vet att om jag hittar ett spel jag gillar så fastnar jag ordentligt. Och jag tror på att lägga sin tid på det man vill allra mest, och för mig är det att skriva.



Efter julklapps- och spelshopping blev det en gräslig bild av helgens hotellbubbel. Min fina svärfamilj tror på att fira diverse saker, till exempel hur tur vi har som har varandra.

torsdag 6 december 2018

Sammanfattning av läget.

Väntar fortfarande på besked, från förlaget som hörde av sig, och från ett förlag som inte hört av sig. Detta är ganska påfrestande men ändå rätt kul, hoppet är inte ute, liksom. Nu hoppas jag mest att jag får veta innan jul.

Har jobbat lite på omskrivningen av gamla spänningsmanuset, 909 ord på ett helt nytt berättarperspektiv. Känns kul.

Min kompis fick förra veckan förlagskontrakt på sin debutroman. Kanske den mest peppande och roliga händelsen det här året, och det bevisar att inskick till spontanhögen fungerar.

I övrigt vill jag mest vara julledig och typ äta knäck framför tvn.

Kram på er!

onsdag 5 december 2018

Vi roar oss.

Det fanns en trailer för The Meg på iTunes igår, alltså en film om den utdöda Megalodon som var en jättehaj. Här kommer besten upp till ytan igen efter två miljoner år (hej kvastfeningswannabe), och jag tycker att filmen verkar pajig i kvadrat.

Steget känns inte långt till Sharknado, ett annat mästerverk till hajfilm som jag tyvärr inte har sett. Mannen (i sms från övervåningen): ’Ingen har flippat elementen i Sharknado! Man skulle kunna göra Birdnami!!’

Eftersom att vi är vi, så urartade detta till vm i pajiga filmnamn (Hollowood, you may steal theese ingenious movie names/ideas, free of charge.)

Mannens bästa:
Lambslide (och där lammen givetvis är zombies, så att det inte blir så gulligt)
Zombie Apeocalypse (uppföljaren)
Polarbearuption
Polarbearthquake (uppföljaren)

Jag kontrade med Whalecano, och där alla valar som följer med aska och gas upp ur vulkanen låter som Walter the Whale.



söndag 2 december 2018

Julspecial från Vildmarken, 2018!

Det är första advent idag, och jag rivstartar julen med Julspecial från Vildmarken 2018! Nytillkomna läsare bör göras uppmärksamma på att de här inläggen är aningens självironiska, och min inställning till julen kan sammanfattas med att jag ogillar allt ståhej kring julen men älskar pyntet. Fick du inte nog med jul nu, finns här julspecial från 2015, 2016 och 2017.

Julpynt kan inte vara för kitschigt, och eventuellt slår renarna i barnets tomteland rekord i kitsch. Den här är behärskat vit, de andra tre vi har är mycket röda.

Jag skulle inte köpa något julpynt i år, men så kom den här ljusstaken mkt billigt på kampanj och jag klicketiklickade hem. Skrämmande hur nätshopping kan kännas som ett väl utfört arbete. Man kan tro att en femarmad ljusstake är rätt liten, men denna var gigantisk. Är det en trend just nu, med överdimensionerat julpynt?

Vi gillar pingviner. Det fanns pingvinbebisar för utomhusbruk på Järnis. Nu bor de hemma på vår bro (det går bra för mig, det här att inte shoppa julpynt). Ev borde jag engagera mig och pynta till det runt de små stackarna, men jag tänker att barnets grankvistar får räcka.

Ett halvjuligt stilleben på byrå utan rat på (och ”rat” är då det västerbottniska ordet för allehanda krimskrams/skräp såsom teckningar, reklamblad, en pannlampa, småpengar som inte funkar längre, hårsnoddar, pennor, gem, etc). Jag ger det här städade tillståndet ca två dygn innan the clutter tar över igen. Barnet stör sig rätt mycket på att julgranspyntet bara ligger där och inte hängs i granen.



fredag 23 november 2018

Pling!

Black Friday är inte en bra dag att vänta på mail från förlag. Typ.

I övrigt häckar jag i arkivet idag, att sortera bort akter är ungefär det jag mäktar med just nu. Oväntat hög matematik dock, att få fastigheterna rätt när det styckats av i all oändlighet.

I källaren på jobbet, där ingen hör en skrika:



måndag 19 november 2018

Koka björn, och andra random tankar.

Min bokcirkel hade träff på lördagkväll. Det sedvanliga bubblet bestod denna gång av en riktigt fin champagne som värdinnan bjöd på. Herre jesus så trevligt.

Den här gången har vi läst Koka björn av Mikael Niemi. Jag har lyssnat, men hann tyvärr inte till slutet, men det tänker jag ta igen under veckan för jag tycker faktiskt om den. Niemi är såklart en begåvad författare, men i fina Populärmusik från Vittula tyckte jag att det var lite jobbigt när författaren anstränger sig för att vara underfundig, och i Fallvatten som jag också tyckte om, var språket lite väl mustigt för min smak, och det är liksom mycket vävnader som brister. I Koka björn finns det inget som jag inte gillar (hittills, jag har lyssnat på drygt hälften), och Niemi läser själv med sin fina norrbottniska språksång. Ska inte spoila handlingen ett smack, mer än att den är lite oväntad, särskilt för mig som inte ens läser baksidestexter om jag inte måste.

En danstillställning skildras i boken, och i artonhundratalets Tornedalen har de flesta inte råd med musikinstrument, vilket medför att dansen sker till sång och klapprande med något träföremål. Jag kommer att tänka på berättelser jag hört om en hädangången släkting som i en annan del av Norrbotten i början av nittonhundratalet, tog sig råd att äga en riktig fiol. Han smet ibland ut för att ”jobba i ladugården”, men övade i stället på att spela. Således blev han en spelman.

Jag kan relatera något så vansinnigt till detta, när suget efter att skapa är så stort att det inte går att hejda. Kan även relatera till hans hustru, som tydligen inte var så värst imponerad av tilltaget riktigt alla dagar, men de höll ihop hela livet så någonstans måste hon ändå ha förstått grejen. Det kräver styrka att leva tillsammans med en konstnärssjäl, och på den tiden var det nog inte så vanligt med stödgrupper för anhöriga, men jag känner ibland att nutida partners till diverse kulturnördar kanske borde bilda en…?

Jag gillar i alla fall tanken på att jag inte är ensam i min familj om att känna suget efter att skapa. Faktiskt är vi rätt så kreativa allihop, det tar sig bara uttryck på olika sätt. Jag tror att det är helt avgörande för ett barn om de där intressena tas på allvar, att det är okej att spendera timme efter timme på rummet, ensam, och få tillåtelse att rita, skriva, läsa, lyssna på musik, spela musik, eller var man just då finner en fristad för sin kreativitet. Jag är väldigt tacksam över att jag hade det precis så när jag var liten, och att jag aldrig behövde försvara mig mot någon som rynkade på näsan och undrade att ”vad ska det tjäna till?”


Bubbel hemma hos min fina kompis S (som för övrigt pluggar till översättare, tycker det är rätt coolt och hoppas att hon behöver en outgiven svensk roman att öva på någon gång i framtiden :-)



fredag 16 november 2018

Veckan som gått.

Under veckan har jag varit sömnlös på Källans kurhotell. Inte för att det egentligen var något fel, snarare tvärtom; allt var till belåtenhet. Till och med obegränsat med mozzarellasallad i buffén. Kanske var det för tyst?

Konfererade i och för sig om risker med sammanslagning av verksamheter, enheter som går upp i varandra, och arbetsgivaren som blir ny. Men det vägs upp av fina kollegor, och en insikt i att inget är hugget i sten. Kanske är det dags att ta ut en annan riktning, och gå ditåt?

Somnade tydligen till slut, eftersom jag vaknade i gryningen. Hissnande klart väder och milsvid utsikt. Tänkte att ”här kunde man ju isolera sig och skriva bok”. Sedan: *ryyys*. Skulle förmodligen bli galen redan vid ankomsten, om jag stängde in mig och det enda som fanns att göra var att skriva och det enda som fanns att titta på var granskog och berg. Tror ärligt talat att jag skriver bäst hemma i kontoret. Från hotellfönstret:

Sedan kom jag hem och allt kändes plötsligt världsligt, när två hyfsat unga människor här på orten gick bort. Jag kände den ene bara litegrann via jobbet, men går ändå omkring och tänker meningslösa tankar om att någon elak och hemsk människa borde ha dött i stället för den här fina personen.

På en liten ort som den där jag bor så berörs i princip alla av ett plötsligt dödsfall. Även om man inte känner den döde personligen, så är han eller hon med stor sannolikhet vän med någon som du tycker om. En släkting till dina släktingar. Det gör ont i de allra flesta när det händer, även om smärtan är sekundär för många, och uppkommer i omtanken om någon som sörjer på riktigt. Kanske något att ta med sig om du skriver, eller har tänkt skriva, om en plats där det inte bor så värst många.

Hoppas ni får en fin helg allesammans <3


måndag 12 november 2018

Testläst.

Min sambo (den jag litar allra mest på när det kommer till YA) har läst de första arton tusen orden i nya manuset. Han gör tumme upp, och vi diskuterade en stund om hur det skulle kunna fortsätta, samt hela idén till världsbygget. Så himla kul, jag blev jättesugen på att fortsätta skriva, men ämnar vila från skrivandet under åtminstone den här veckan också.

För övrigt låtsas jag att jag är en helt normal person, en sådan som inte skriver om kvällarna. Således har jag på sistone typ promenerat med böcker i öronen (obs: böcker i plural, men liksom inte samtidigt), sorterat in viktiga papper i pärmar (låg, ehem.., lite efter med det där), samt nästan tvättat ikapp.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

Under en promenad där barnet allra nådigast lät mig låna pappans pannlampa. Gillar att elljusspåret ser ut som en ufo-landning genom skogen.



fredag 9 november 2018

Varm i hjärtat.

Läser veckobrevet från förskoleklass, och blir alldeles varm i hjärtat. Barnen har fått jobba med hur en berättelse/saga är upplagd, med karaktärer, miljö, problem (konflikt) och lösning. Är så vansinnigt nöjd med vår superpedagogiska fröken, och konstaterar att sexåringen har fått bättre undervisning i berättande och dramaturgi än vad jag fick under hela min skolgång.

Svenskaläraren vi hade på högstadiet var rakt av elak, så henne har jag inte tänkt ägna mer tankekraft. På gymnasiet hade vi en snäll person i svenska, som ville väl, men som inte riktigt orkade. Uppsatsskrivandet behandlades ungefär som om det var frågan om Roliga Timmen. Jag upplevde att det blev som en typ av flummig belöning när vi hade jobbat så hårt med litteraturhistoria och grammatik. Run free, liksom. Jag hade ärligt talat velat lära mig något om verktygen för att skriva, och märkligt nog lät vår mattelärare oss inte rita sinuskurvor enligt eget tycke och smak, som belöning när vi hade jobbat hårt med ekvationer. Inte så konstigt egentligen, att jag under många år efter skolgången hade svårt att ta mitt skrivande på allvar.

Blir väldigt glad när barnets lärare redan jobbar med grundläggande kunskaper om skrivande. Utvecklingen går verkligen framåt, och mitt i galloperande skolkris imponeras jag av lärarna vi möter. Med risk för att vara klyschig nu, men JISSES vilka hjältar.

Hoppas ni får en fin helg allesammans, och att förlagen varit er nådiga så här på refuseringsfredag.

tisdag 6 november 2018

Trolls.

Vi har sett den animerade filmen ”Trolls” ungefär en miljard gånger. Det är en jättefin film, tycker de allra flesta, massor med musik och sång, och ett budskap om att lyckan kommer inifrån. Vägen till detta budskap är dock lång, ack så lång, och det är här min bekännelse kommer:

 

[SPOILERALERT]

 

Jag får ärligt talat eksem i början av filmen, när de där lallande överglada trollen dansar och sjunger sig rakt ner i fördärvet hos bergerna. De är så majestätiskt dumma, så jag klarar inte av att titta. Jag bara ”Branch, I feel your pain!”  Branch, det är då det färglösa sura och smarta lilla trollet (sur+färglös=smart, check på det!), som är bra på att överleva men inte så bra på att leva.

 

Det var bara det.

 

Eller förresten, i slutet, när Poppy är helt knäckt och Branch äntligen öppnar käften och sjunger (hello Justin Timberlake), då tycker jag att det blir uthärdligt att titta. Så, om du som jag är mer Prepper än Poppy, härda ut till slutet. Det blir bättre. Eller, åtminstone uthärdligt.

söndag 4 november 2018

Städar bokhylla.

Har lite skrivpaus, och i ren rastlöshet började jag torka och sortera i en av våra bokhyllor. Jag äger lite väl många böcker, fördelade i olika bokhyllor i huset, samt i papperskassar i skrubben som även fungerar som min garderob. Tänkte att jag skulle sortera ut lite ur den vägghängda hyllan i vardagsrummet, den som sväljer ett par hundra böcker och som hålls uppe endast tack vare att vi har bastanta stenväggar. Efter till hälften avslutat värv har jag sorterat bort sju (!) böcker. Stordåd, för att vara jag. Blev genast sugen på att klicka in i närmsta webshop för att beställa lite att fylla hålen med.

Sorterar för övrigt mina romaner enligt någon typ av genre, eller möjligtvis i ementionell ordning. Bokstavsordning existerar inte, och don’t get me started on att sortera sina böcker efter ryggarnas färg ;-)

Till hälften färdig, och börjar ärligt talat krokna.


Viktigast för mig är nog ändå att jag får plats i bokhyllan med alla träskulpturerna som farfar täljde. Jag älskar dom, och är jätteglad över att jag fick ärva dom. Konstnären syns även han på bilden <3



fredag 2 november 2018

Uppdaterades alldeles nyss.

00:07 Visst plingade telefonen till?! F-n, kan inte öppna ögonen ordentligt, skärmen är så ljuuuus. *kisar* Fyndiq. Suck. Somna om.

06:43 Hjärtat rusar, tills jag i morgonförvirrat tillstånd inser att det är jag själv som för ca tio sekunder sedan mailade mig själv om en ”lysande” skrivrelaterad idé.

09:22 CDON upplyser mig om en treat dom har till mig, men det är INTE den treat jag vill ha idag.

10:52 1 oläst mail (herre gud, vilken tiiid det tar att uppdatera inkorgen). Jaha, Kronans apotek vill meddela att det finns nyheter i makeuphyllan. Undrar om dom kan buda över ett vitt läppstift, typ pronto? Min halloweenutstyrsel saknar detta, och här finns inget att uppbåda inom tio mils radie.

13:56 ÄNTLIGEN ett nytt mail! Men, det är Adlibris som erbjuder 5 böcker för 99 kr. Min bok då? Va va va?!? Andas djupt. Spelar memory med barnet, får storstryk.

15:32 Canvasbutik. F-ck. Alltså, är fredag inte bara stora refuseringsdagen, utan även stora reklamdagen?

18:08 Zalando team. 15% rabatt. Ingen refusering ännu den här fredagen, och vid den här tiden borde väl lixom ”faran” vara över...? Stoppar en Polly till i käften och försöker typ andas ut, tror jag.

tisdag 30 oktober 2018

Winter is here.

Första ordentliga snöovädret idag. Alltså, det finns inte ord för hur mycket jag ogillar detta.

Tycker George R.R. Martin är briljant som skapat en hel värld där extremt mycket kretsar kring vintern som är i antågande, samt ångesten kring detta. Klockrent, tycker jag. Winter is coming. Det är exakt så det känns från typ augusti, när det första lövet i grannarnas björk antar en något mindre grön färg än innan. Man tittar oroligt upp mot himlen. Ser inte det där molnet lite snöigt ut ändå? Här finns dock inga white walkers, om man bortser från gråblek författarwannabe som i februari inte sett solen på typ ett halvår. Nämnde jag att jag starkt ogillar vinter?

Ikväll, när jag stretade fram på en allt annat än skön promenad:



måndag 29 oktober 2018

Alltså, jag känner att jag vill skriva mer om synopsis.

Grunden till mina manus kommer alltid från att jag ser scener med en specifik person i huvudrollen. Scenerna kommer från ingenstans, och när någon scen/huvudperson fastnar, så dyker fler scener upp när jag gör hjärndöda saker som att promenera, köra bil, eller hänga tvätt. Jag skriver aldrig ner någonting av detta, och hittills har det fungerat så att det som är något att ha, det hänger kvar.

 

Skrivprojekten utgår alltid från de här scenerna, jag skriver nästan alltid manus från början till slut och så petar jag in scenerna där jag tycker att det passar. I tidernas begynnelse skrev jag helt på känsla, och tog in de här scenerna när det ”kändes bra”. Den vänliga förlagsperson som skrev mitt första personliga refuseringsbrev, påpekade att manuset var helt oläsligt, sett till bla dramaturgi.

 

Jag: Eeeh…dramaturg-vaddåförnåt…?

 

Såg till att läsa på om dramaturgi, och provade sedan ganska exakt varenda metod som finns för att medvetet jobba med dramaturgi i synopsis. Alla metoder för synopsis har sina för- och nackdelar, men jag tyckte nog ändå att nackdelarna övervägde mest hela tiden. Det blir så tråååkigt för mig att planera minutiöst, och dessutom; HUR ska jag kunna veta något om mina karaktärer och vad dom vill, INNAN jag har skrivit mig in i texten och karaktärernas medvetanden?

 

Men, jag harvade på, och jag led i det tysta.

 

Jag: Ska det verkligen VARA så här!?

 

Tills jag för en tid sedan snubblade över en mall i en skrivblogg, där man kokade ner synopsis till punkter (plotpunkter, pinchpunkter, mittpunkt), och med sjok däremellan (vandrare, krigare, etc.). Äntligen hade jag en uppstyrd metod för mina nyckelscener, men som ändå tillät totalt skrivflum emellanåt.

 

Jag: Eureka!

 

Så, nu tar jag mina scener som sparats ner bland de grå vindlingarna, och strösslar ut dem bland plotpunkter och pinchpunkter. Mellan de där punkterna, där en mer strukturerad person skulle planera för ”Vandraren” och ”Krigaren”, där skriver jag nästan ingenting alls i förväg i synopsismallen, vilket tillåter att jag flummar iväg rätt ordentligt när jag skriver.

 

Jag har även alltid första och sista scenen klara för mig, i form av såna där scener som hjärnan bara kokar ihop i förväg. Slutet vet jag också ungefär hur det blir, men vägen dit är rätt snårig. Jag kan ha uttryckt mig som att trådarna i mina råmanus far runt som i ett ormbo, och att det krävs bisarra mängder redigering för att få allt att passa in i slutet. Med synopsismallen har jag åtminstone fasta hållpunkter längs vägen, och det är väldigt mycket enklare att nysta trådar mellan dem, än att nysta trådar i ett helt manus.

 

Nu när jag hela tiden vet vart jag är på väg är det även enklare att hitta driv till mina karaktärer, och att lägga ut ledtrådar och annat smått och gott längs vägen.

 

Vid sidan av synopsismallen har jag ofta ett dokument där jag precis innan jag börjar skriva råmanus öser ner fakta om karaktärerna, platsen, världen etc. Det dokumentet öppnar jag sedan inte alls under råmanusfasen, och när manuset är ”färdigt” brukar mycket vara förändrat i förhållande till dokumentet. Om jag skriver en serie ser jag till att ändra så att allt stämmer i info-dokumentet, särskilt om det blir ett längre uppehåll mellan att jag skriver de olika delarna.

 

Punkterna i min synopsismall ser ut som nedan, där scenerna jag fantiserat ihop blir de olika vändpunkterna samt första och sista scenen. Manusfaserna i parentes beskrivs nästan inte alls, för att jag ska kunna flumma iväg ordentligt när jag skriver.

 

Första scenen

Inledning med definierad Hook

Första Plotpunkten (25%)

(Vandraren)

Första Pinchpunkten (37%)

(Vandraren 2)

Mittpunkten (50%)

(Krigaren)

Andra pinchpunkten (67%)

(Krigaren 2)

Andra plotpunkten (75%)

(Upplösning) + slutet

Slutscenen

 

söndag 28 oktober 2018

Senhöst.

Det är omfattande omorganisation på g på jobbet. Känns så där, och jag vill mest av allt bara stoppa lurar i öronen och gå ut i skogen för att njuta av hösten. Idag gjorde jag just det. Lite onödigt med snön, tycker jag, även om den egentligen kom rätt sent. Ska snart fika hos en kompis och sen tänkte jag skriva en stund, kunde inte hejda mig med nya manuset, det bara väller fram idéer.

Onödigt med snön, men fint. Här på nattgammal is.

Årets pumpa. Den lilla designern kallar honom Ludwig.



tisdag 23 oktober 2018

Budskap eller pekpinne?

Idag berör PJ Parrish på Kill Zone Blog, en av mina käpphästar i litteraturen. Nämligen Avsnittet.

Man läser en bok; hygglig gestaltning, fint språk, väl utvecklad handling. Och så kommer det där avsnittet där författaren bryter magin för att hen plötsligt kommer ihåg att den här texten är inte till för att avnjutas, nej nej, här ska läsaren faktiskt läxas upp om någonting. Läsaren bara måste få ta del av författarens superviktiga tankar om ett särskilt ämne. Påfallande ofta är det politiskt i någon grad, eller det som är tänkt att särskilja just den här boken från alla andra böcker i genren, det som ska visa att författaren är lite wild & crazy som faktiskt tycker så som hen gör. Tyvärr skriker det där budskapet ofta så högt att det blir svårt att tillgodogöra sig berättelsen.

På riktigt, hur roligt är det att läsa en övertydlig pekpinne till bok?

Jag tänker mycket på det där när jag skriver, inte så att jag känner något behov av att in absurdum hävda mina politiska åsikter i texten, men jag berör starka ämnen och är väldigt noga med att det ska harmonisera med resten av manuset. Jag är även rätt säker på att det inte är just mina åsikter i en viss fråga som ska föras fram med all kraft. Är det inte lite coolare om jag med min bok får läsaren att tänka själv?

måndag 22 oktober 2018

söndag 21 oktober 2018

Att hitta tråden igen.

Min bokcirkel hade träff igår kväll (jag älskar min bokcirkel), och det blev prat om hur svårt det kan vara att ägna sig åt en tidskrävande hobby om en har familj.

Jag kom att tänka på mina strategier för att kunna hålla tråden i huvudet när jag skriver, även fast passen ofta blir kortare än jag skulle vilja, och att de kommer med lite för långa och ojämna mellanrum.

Mina tydligaste strategier är tre till antalet.


  1. Under råmanusfasen sitter jag alltid på samma plats och skriver. Jag drar ner rullgardinen i kontoret, har alltid samma belysning och samma föremål runt omkring som blicken kan vandra över när jag tänker. När jag redigerar och bearbetar däremot, kan jag sitta precis var som helst, utan att det spelar någon som helst roll.
  2. Jag har en speciell spellista för varje projekt, och den kör jag i lurarna mellan skrivpassen, så att jag lätt kan ställa om till rätt känsla när det är dags för att skriva.
  3. Jag castar alltid min ensemble, så att jag har bilder av diverse skådespelare i telefonen (alltid skådespelare, då de klarar av att se uttrycksfulla ut på bild). Dessa bilder glor jag på då och då, för att behålla känslan. Har även bilder av viktiga miljöer som jag skriver om, eller annat som inspirerar utan att ha någon direkt koppling.
Hoppas att ni får en fin vecka allesammans!

fredag 19 oktober 2018

Fredagsfunderingar. (Eller: fredagstrött handläggare filosoferar.)

Straffrabatter, kan någon förklara logiken i att inte straffas för alla mord om man begår flera samtidigt? (Skrivrelaterat, petar i spänningsromanen.)

 

Vid vilken mängd per dygn blir det farligt att inta mörk choklad?

 

Varför använder de inte mössa el dyl i Game of Thrones? Jon Snow stretar omkring på blåsigt kalfjäll med lockarna fladdrandes i vinden, och utan en tanke på att dra något stickat över huvudet. Men det är väl som Ygritte säger; ”You know nothing, Jon Snow”.

 

Varför finns det fortfarande ingen nöt- och mandelfri Aladdin-ask?

 

Varför utvecklas och används inte den här tekniken i stor skala, tillgängliggjord för den stora massan i annan form än bara som hyfsat meningslös trädgårdsbelysning?

 



tisdag 16 oktober 2018

Svar.

Det finns förlag som en kan dagdrömma om att få ge ut sin bok hos. Idag damp det ner ett mail från just ett sådant förlag. Det stod att det är fler som ska läsa mitt manus, och att de är intresserade.

För att citera ett barn jag känner: Mej dog.

Nu ska jag försöka hejda alla tankar som skenar omkring i huvudet, och typ äta min egen kroppsvikt i choklad i stället (för att distrahera mig själv, tänker jag).

måndag 15 oktober 2018

Har kommit till första målet.

Har plitat ner elva tusen ord i råmanuset nu, och passerat den del av handlingen som jag ville komma till innan uppehållet.

 

Redigerar igenom texten innan jag lägger den åt sidan, och tycker väl att det pendlar mellan genialiskt och ren skit. Som det ska vara, alltså.

 

Det bästa med att vara färdig, förutom att jag är i mål för den här gången, är att jag ÄNTLIGEN kan lyssna på Kraften, som är tredje delen av Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Som jag har längtat! Det funkar inte för mig att läsa/lyssna på det här under tiden som jag skriver YA, av två anledningar: Dels så är det ett smittsamt korthugget språk som inte alls matchar mitt men som är extremt lätt att ta efter, och dels så är det så väldigt bra att jag bara ”mitt-manus-är-skit-och-jag-kan-aldrig-bli-så-här-bra, ynk ynk”. Men nu får jag äntligen veta hur det går för Hirka och Rime, YEJJ!


En hel massa bok att lyssna på:




 

 

torsdag 11 oktober 2018

Stretar på med nya manuset.

Alltså, jag gillar rutiner, och i pågående projekt har jag haft lite svårt att hitta några. Dels beror det på att jag försöker ta det lite lugnt, och att jag behöver tänka ordentligt mellan skrivpassen (det är så sjukt mycket som ska bli rätt nu, känner jag). Dels beror det också på att det här är uppföljaren till senaste dystopin, den för unga vuxna som är ute på evighetslång förlagsrunda, och jag tänker inte skriva mig ända in i mål om det inte blir något med del ett. Blir det nej från alla förlag den här rundan tänker jag arbeta om del ett något innan jag skickar in till andra förlag, och då är det ju dumt att lägga ner en hel massa jobb på tvåan om det ändå är mycket som ska ändras sedan för att passa ”nya ettan”. Känner att allt det här har gjort skrivet lite mindre lustfyllt än vanligt.

 

Så, det har varit en del att ta ställning till. Hur långt ska jag skriva för att komma in i berättelsen tillräckligt, för att kunna ha ett längre uppehåll och plocka upp tråden igen utan att alla intentioner med manuset går förlorade? Hur ofta bör jag skriva för att behålla någon typ av kontakt med manuset, men samtidigt behålla någon typ av förstånd/inre lugn?

 

Har landat i att jag skriver tisdag, torsdag och söndag kväll, och ser till att boka in det i familjens gemensamma kalender också, så att det verkligen blir av.

 

Det andra problemet är svårare. Det finns omkring åtta tusen ord just nu, och jag närmar mig hooken som nog kommer vid ca tio tusen ord. Första plotpunkten borde landa kring arton tusen ord, och dit kommer jag inte att skriva mig i det här skedet, så det blir nog hooken som är målet, vid tio tusen ord, och där läsaren ska fastna ”på riktigt” i manuset.

 

Idag är det torsdag, i.e. skrivkväll, får se om jag kommer fram till hooken redan ikväll? Sedan ämnar jag ägna resten av oktober åt att bearbeta de här första kapitlen så att de blir precis så som jag vill ha dem. Ska även jobba med synopsis för resten av manuset, så att det bara är att plocka upp igen, sedan, när det blir dags att skriva färdigt.

onsdag 10 oktober 2018

lördag 6 oktober 2018

En fin dag.

Hemma hos svärföräldrarna idag, dom skulle åka bort över helgen, och mannen, sexåringen, svägerska+svåger skulle ta hand om jordbruket under tiden. Eftersom jag är allergisk mot det allra mesta fick jag tid till en lååång promenad längs sjön. Lyssnade på senaste avsnittet av Debutera eller dö, som handlade om bokmässan.

Det var en sån här dag:

När barnet var bebis bodde vi i byn. Det var milt uttryckt alltid rätt lugnt utanför köksfönstret, och det enda som rörde sig i synfältet var kvigorna i sin hage. Årets uppsättning ungdjur kom för att hälsa när jag gick förbi. Har koskräck, men kvigor är som regel gulliga varelser (och flera storlekar mindre än skräckinjagande mjökkor).



torsdag 4 oktober 2018

Tipsigt.

Tips ett: Håkan Bravingers dramaturgiskola i podden Bakom boken, finns nu att lyssna på i ett sjok. Avsnittet heter ”Håkans skrivarskola”. Torrt som Husmans, men även stabilt som just Husmans, och ett bra sätt att kalibrera det man tänker att man redan vet om skrivande.

 

Tips två: I brist på nobelpris i litteratur det här året, tar åtta svenska bokförlag ett initiativ och ger ut samtliga 14 kvinnliga* nobelpristagare i litteratur. Utgivning 14 november. Kan man få be om en samlingsbox?

 

 

 

*Får på riktigt eksem av att ditten och datten är ”kvinnliga”, men hittade inget bättre sätt att skriva det på. När läste du senast orden ”manliga nobelpristagare”, ”manlig polis”, ”manlig brandman”, etc? Mansnormen talar bokstavligt talat sitt tydliga språk.

söndag 30 september 2018

När alla andra var på bokmässan...

...fixade jag en ny skrivplats till mig själv, i ett hörn bakom soffan i vardagsrummet. (Varning; det här inlägget handlar om ingenting alls, egentligen.)

Ikea har haft den goda smaken att nytillverka en femtiotalsfåtölj, och jag smackade till med två stycken, mest för att jag når ner med fötterna plant mot golvet när jag har datorn i knät. Dessutom fick farmors gamla bord värdigt sällskap. Min uråldriga knarrande och otympliga skinnfåtölj åkte ut, och plötsligt kändes luften lättare att andas.

Fick syn på ett avlastningsbord på en författarblogg (i ett vardagsrum, perfekt för att placera dator + tekopp på). Det kom från en kedja vars närmsta butik finns ungefär 22 mil från mig, och det kändes lite deppigt då bordet har en grön marmorskiva. Våra fönsterbrädor i grön marmor har känts lite malplacerade, och nu när det finns ett window på ca tio minuter när grön marmor är trendigt (dvs tillgängligt i butik) kändes det snöpligt att missa chansen att inhandla pga ocentrala butiksplaceringar (kusten ligger för långt till höger för att vara central). Idag kom dock mina gulliga föräldrar på besök, med nämnda bord under armen. Yejj!

Så, nu är arbetsplats nr två komplett. Här ämnar jag redigera sk-ten ur nya manuset när den tiden kommer.


fredag 28 september 2018

Ick!

När sexåringen kikar ut genom fönstret i arla morgonstund och jublar att det snöar. Ville ärligt talat bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Som tur var så kom det bara lite, och nu är snart alltihop borta. Men vad hände här egentligen, för ett par veckor sedan var det typ sommar.

tisdag 25 september 2018

Vidare!

Har gnetat på med de första tre sidorna i manuset ganska exakt hur länge som helst, ville komma in helt rätt i skrivet och visste ärligt talat inte heller hur jag skulle ta mig vidare. Under flera dagar misströstade jag; vad är det MED dig hjärna, liksom, så här brukar du INTE bete dig. Rätt så störigt faktiskt, milt uttryckt.

Men, idag lossnade det äntligen! Fick till ett hyfsat kapitel två, har slängt ut krokar som en dåre och kommit på hur jag ska gå vidare. Från drygt 898 ord till 2522 på en timme. Yejj!

söndag 23 september 2018

Eeeeh...jaha...?

Alltså, jag vet inte riktigt hur det gick till det här, men jag såg filmen Testament of Youth (ännu mer på temat av författarskap i sin linda, här i form av memoar för Vera Brittain) och fick en idé till något som nog mest liknar en space opera.

Kommer inte att börja skriva den imorgon, liksom, men om jag senare känner för att skriva något som blir svårt att ge ut i Sverige men kanske enklare om översatt till det engelska språkområdet, DÅ ska jag banne mig försöka.

Fråga: HUR gjorde hjärnan kopplingen: Första världskriget - Space Opera...?

torsdag 20 september 2018

Giftiga baciller.

Är väldigt förkyld, har till och med haft ordentligt med feber, vilken nästan aldrig händer. Patient Zero hade umgåtts med en förkyld finsk förskollärare, och vi konstaterar att de finska bacillerna är väldigt giftiga. Tydligen.

Har lyssnat på en bok för att få tiden att gå; Mödrarnas Söndag av Graham Swift. Den stannade kvar, trots sitt mycket ringa omfång. 1924 möter tjänstekvinnan Jane sin älskare på granngodset. Han är arvtagare och ska åka för att träffa sin blivande hustru. Träffande om att vara fången i samhällets och konventionens krav, och om att finna sin väg ut.

Ligger i övrigt utslagen i tv-soffan. Har sett filmen Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, om en brittisk författare som 1946 åker ut till en utav kanalöarna och där snubblar över en berättelse från Tysklands ockupation av ön. Älskade, trots att filmen är laddad med varenda dramatikhöjande trope som finns.

Gemensamt för boken och filmen är att det delvis handlar om tillblivandet av ett författarskap, av en författare, och jag kan vare sig se eller läsa mig mätt på det temat.

Hoppas ni har det bra allesammans, och att ni slipper förkylningsbaciller.

onsdag 12 september 2018

Vid vägs ände. Eller är det där vägen börjar?

Idag har jag jobbat extremt långt västerut, faktiskt så långt upp i bergen som man tar sig med bil i vår kommun. Där var hösten långt framskriden, mycket längre än här nere i skogslandet där jag bor. Insöp en hel massa inspiration, då åtminstone en liten del av nya manuset utspelar sig just här.

Det finns en hängbro över Vindelån alldeles där vägen slutar. På andra sidan har jag och min kompis campat under en fiskesemester för några år sedan.
Fotat från bron. Vattnet är riktigt lågt, trots den senaste tidens regnande. Om man följer älven en bra bit uppströms finner man mina karaktärers tillflyktsort.

Ett minimalt häbbre (jag kommer från Norrbotten och säger således inte ”härbre”) som nog är mer kuriosa än användbart som matförråd i någon större utsträckning. Coolt, dock, för att inte tala om jordkåtan som anas till höger.



måndag 10 september 2018

Börjat!

Idag när jag kom hem från jobbet hade mannen och sexåringen städat hela huset. Det här är en av få hellediga kvällar under detta maratonlopp som är september, och nu hade jag helt plötsligt en stund över när jag planerat att städa som en speedad iller. Så, i stället för att städa överraskade jag mig själv med att börja skriva på uppföljaren till dystopin. Bara så där. Det var helt sjukt kul, mycket på grund av överraskningsmomentet tror jag. Men jag är extremt ringrostig, och hjärnan har inte alls samma förmåga att göra kopplingar som den hade senast jag skrev skönlitterärt, för (ehem...) tre månader sedan. Men, vis av erfarenhet vet jag att det enda som hjälper mot rosten är att skriva på några pass, så lossnar det.

802 ord. Känns mycket spännande det här!

söndag 2 september 2018

Helgen som passerat.

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit någon vart med uppföljaren till dystopin. Satte mig vid datorn, öppnade min synopsismall, och skrev in allt jag funderat på över sommaren. GUD SÅ LJUVLIGT! Det stod klart att det inte blir en upprepning av förra manuset, det kommer i stället att rikta in sig på lite andra mekanismer i ett samhälle, samtidigt som det borrar djupare in i min hps personliga kamp för att skaffa sig ett liv. Mallen jag använder syns på bilden nedan (halva mallen), och jag använder mig av ett gäng hållpunkter (Inledning med hook, Plotpunkt 1, Vandraren, Pinchpunkt 1, Vandraren 2, Mittpunkt, Krigaren, Pinchpunkt 2, Plotpunkt 2, Upplösning) och i de tomma rutorna till höger skriver jag in vad som händer vid respektive punkt. Mellan hållpunkterna skriver jag sedan helt fritt i råmanuset, så att jag skriver mig in i manuset allt eftersom (dvs Inledning, Vandraren, och Krigaren är rätt så tomma rutor.)
.

I övrigt gör vi inte mänga knop. På fredagkväll ordnades musikquiz med mellotema på ortens hotell. Fullsmockat med folk och vårt lag vann! Tillskriver dock min svåger den här segern, som tillsammans med en av våra andra lagmedlemmar hade sjukt bra koll.


Vi har även pysslat. Sexåringen missbrukar "Five minute crafts" och ville göra ett pyssel med sugrör som siktats i nämnda youtube-klipp. Sagt och gjort så fixade vi lite pyssel, som jag tänker mig skulle passa bäst till påsk. Men, tyckte sexåringen, det funkar till Halloween också, och det ÄR snart Halloween. BEHOLD, THE MÄSTERVERK:



onsdag 29 augusti 2018

Årets första julklapp!

Fick årets första julklapp idag av finmoster C; en adventskalender i form av en bok, med en novell för varje dag under advent. Så himla roligt! Tack snälla moster <3



onsdag 22 augusti 2018

Dags för synopsis

Det dröjde ovanligt länge den här gången, men idag drabbades jag av den där enerverande rastlösheten som brukar komma per automatik efter att jag skickat in manus till förlag. Idag är det exakt tio veckor sedan jag tryckte på skickaknappen, och nu känner jag att jag vill uppdatera mailkorgen ca varannan minut för att se om något svar landat där. Så kan man naturligtvis inte ha det, och jag inser att det är hög tid för mig att begrava mig i ett nytt skrivprojekt.

Livet ser ut som ett gatlopp fram till i början av oktober, så det finns ingen mening med att börja skriva råmanus. Dom vill jag jobba intensivt med under ca en månad, för att skriva in mig i texten, och då dör jag frustrationsdöden om jag måste pausa ofrivilligt pga andra åtaganden som jag inte kan komma undan.

Jag tänker mig i stället att jobba på lite olika synopsis, få ner tankarna som studsat omkring i huvudet under sommaren. Det blir synopsis för:
  • Uppföljaren till senaste dystopin.
  • Omskrivning av spänningsmanuset (samma miljö och karaktärer, annan story).
  • En ungdomsbok jag tänkt på sedan i början av december. Ev läsa en bok eller två som jag beställde redan då, för research.
  • En alldeles ny och skinande idé, bara några lösa punkter då jag tänkt på det här i bara några dagar. En fristående uppföljare till ungdomsboken i punkten ovan, samma värld men annan tidsålder.
Jädrar vad jag har jobbat under sommaren, egentligen, fast jag inte skrivit en rad.

I övrigt börjar vardagen ta över, vilket på sätt och vis är skönt. Sexåringen gjorde sin första skoldag igår, och vi föräldrar fick vara med en stund på morgonen. Jädrar vilka ordningsregler skolan har här, bl.a. klassen på led och i bokstavsordning utanför klassrummet, ta fröken i hand och säga godmorgon (helt okej att stjäla sig en kram också) sedan tyst leta upp sin plats på samlingsmattan på golvet. 22 små tända ljus som älskade varenda sekund :-) Känns bra det här, än så länge åtminstone.

måndag 13 augusti 2018

Titanic

Våra fina vänner bjöd med oss till Skellefteå på lördagen, för att se Titanicutställningen på Eddahallen. Väl värt bilresan ner till kusten, och som historienörd var det mäktigt att vandra omkring bland alla föremål och foton med en audiotour i öronen. Sexåringen blev väldigt berörd, och ev är det inte helt lämpligt för någon så liten att ta del av allt elände, men jag tänker att det är hög tid att vidga vyerna lite, att upptäcka att världen inte bara är en gullig och rosenskimrande plats. Och flera av klasskamraterna (herregud, i plural, och vi pratar om sexåringar) har på vägen hit genomlidit umbäranden som är svåra att föreställa sig, så kanske är det ok att bekanta sig med världens fasor på ett kringresande museum ändå, i trygghet med både mamma och pappa att hålla i handen.

Utställningen rekommenderas, i stan endast till den 26/8, men de pratar om en förlängning på grund av intresset. Enda minuset var uppläsaren, som pratade knastertorrt. Ev skulle han efterlikna en gammal journalfilm? Jisses, jag tror att en är bortskämd med underbara berättare då en lyssnar mycket på böcker.

Det kan hända att sambon och jag nördade ihop sedan, på kvällen, letade reda på den gamla dvdn i förrådet, och kollade på filmen.

fredag 10 augusti 2018

Not Another Rescue-the-girl Movie

Jag tänker inte se ”How It Ends” på Netflix, bara för att jag är skitless på action/naturkatastrof-film som handlar om män (i det här fallet fästman + pappa) som ska rädda kvinna (gärna underskön + handlingsförlamad) undan katastrof av något slag. Uäck. Brasklapp här för att jag inte vet ett smack om hur den här filmen ter sig när en tittar, men trailern tyder på kliché-galore!

 

måndag 6 augusti 2018

Omstart!

Normalt brukar jag inte tycka att det är så värst jobbigt när semestern är slut. Även om det är skönt att vara ledig, så gillar jag vardag och rutiner. Men idag när jag drog på mig normala kläder och åkte till kontoret kändes det hemskt. Semestern hade blivit vardag, vi hade hittat en behaglig lunk som jag inte ville bryta. Alls.

 

Under de senaste fem veckorna har vi inte gjort mycket mer än att bada. Sambon kom även på den briljanta idén att renovera ett rum i källaren (jag kan tidigare ha gnällt här på bloggen om att vi rivit bort två brädor från panelen i ”gillestugan”, men att renoveringsivern kommit av sig. DET rummet är nu ombyggt till förråd). Jätteskönt att fly hettan nån timme då och då för att vara i kyliga källaren och fixa lite. Annars har det här varit utsikten den senaste tiden, den lokala badstranden, en kilometer lång och med kristallklart vatten:



Har inte skrivit en rad, men jobbat ändå i bemärkelsen tänkt på uppföljaren till dystopin, samt även tänkt ut en novell som blir det nästa jag skriver ner. Har även gjort research vid Akkanålke, en gigantisk tele/radiomast som står på ett berg nära hemorten. Oklart för de flesta vad jag egentligen höll på med, men min familj är van. Här en supersvettig författarwannabe:



På väg ner igen körde vi genom ett reservat som härjats av skogsbrand. Fortfarande spontanantände marken här och var, och jag gissar att eftersläckningen pågick under lång tid.



Jag träffade min gamla granne som flyttat till det stora landet i väster, men som var i norr på besök. När vi växte upp tyckte jag att hon var det coolaste som någonsin gått i ett par skor, och hon var även den som fick mig att förstå hur coolt det är att läsa (hela tiden). Nu är hon medförfattare till en kokbok, och jag fick ett ex med mig hem! Man kan säga att hon lever drömmen just nu, och jag blev så peppad!



Har även shoppat en hel del (jädrar så effektiv ac det finns i vissa gallerior). Skyr shopping som pesten normalt sett (alltså det är så tråååkigt att prova kläder), men har lite som sport att handla det jag behöver på rea. Gillar att ha bra grejor, och som offentligt anställd i Sorsele täljer en inte guld med kniv direkt, i.e. rea it is. Brukar tänka att ”ja ja, när författardrömmen slår in (eherm…) så är jag åtminstone van vid att inte lyfta en jättelön. Här en supersvettig författarwannabe i reaklänning:



Hoppas ni har det bra allesammans, och att er eventuella återgång i arbete går smärtfritt :-)

fredag 20 juli 2018

Med vänliga hälsningar från Yrkesskadad, som även skriver med dragning åt det apokalyptiska.

Travar med engångsgrillar i affären, fast de inte får användas. Någon fimpar i gräset, det ryker om de torra stråna, men slutar snabbt. Den här gången.

För några dagar sedan släckte dom en skogsbrand, men finmoster J har fortfarande beredskap. Vi tar med hennes unge till stranden, våran låtsas att dom är syskon. För ett par dagar sedan lyste en skyddad vik i sjön i bjärt turkost, innan vinden fick algblomningen att skingras.

Åskan mullrar i fjärran. Kommer regnet att falla över åkrarna, eller går det förbi? Kommer det att falla regn? Tänder blixtarna något nytt område? 

Hemma, och gräsmattan är så inni helvete sönderbränd. Bruna prickar i kranvattnet, men lugn bara lugn, det är ledningsnätet som inte klarar överbelastningen. När folk vattnar med dricksvatten.

Fisket stängs i väster, upp mot fjället. Det är för varmt i vattnet. Förra sommaren regnade säsongen bort. En entreprenör inom fisketurism lägger pannan i djupa veck - det går inte i längden det här, att vi inte kan lita på vädret. Alls.

Vilken kanonsommar vi har ändå.

måndag 2 juli 2018

Utomstående som tittar in.

Läser en spänningsroman just nu som utspelar sig på en plats där jag bott en tid. Författaren kommer från en annan ort i närheten (där jag också har bott en tid) och fast det är riktigt bra läsning så hakar det fast vid varenda observation ena huvudpersonen gör av omgivningarna.

När hpn är hemma hos sig, är det rätt så overkligt (tycker jag) att det skulle malas på i den inre monologen om berg och skog och glittrande vatten. Vem reflekterar över sin egen bakgård i varannan tanke, särskilt som hen tyngs av djup sorg? När hen sedan besöker en för henom rätt så främmande ort (författarens hemort) beskriver den inre monologen nästan inte alls vad som finns, mer än svepande ordalag om en småstad och en bensinstation. Här borde rimligtvis hpn vara något mer förundrad över omgivningarna än vad hen är hemmavid.

Min spaning här är att författarens egna uppfattningar skiner igenom, att det som är främmande för författaren blir främmande för hpn och exotiseras i hpns tankar, fast hpn bott där i alla sina fyrtio år. Och författarens hemmaplan beskrivs som hpns hemmaplan, fast det är en främmande plats för henom.

Det här tar jag med mig in i mitt skriv; att inte ösa på med inre förundrad monolog om en plats som hpn rimligtvis borde känna väl. Och att det kanske är bättre att välja ett utomstående perspektiv (typ en inflyttad, även en som bott arton år i, låt säga Sorsele, kan förundras över bergen och älven) om en skriver om en plats en känner till men inte riktigt känner.

onsdag 27 juni 2018

Postapokalyptiskt


Platsen på bilden är en av mina favoriter här omkring. Min mobilkamera gör inte det hela riktigt rättvisa, men man kommer i alla fall gående på en grusväg nerför ett berg. Jag brukar tänka bort de små avtagsvägarna som leder till ett par villor på var sida av vägen (vi är inte inne i tätorten ännu, det här är förorten), och fokuserar bara på träden och skogen, älven som skymtar genom grönskan längre fram. Och så vattentornet, det enda som i det här läget skvallrar om att bebyggelsen snart blir tätare.

 

Exakt här får jag alltid en sådan skön (?) postapokalyptisk känsla. Vattentornet ser ut som en rest från en fallen civilisation, en symbol som envist står kvar när skogen åter sluter sig om det som var. Blir alltid sugen på att skriva när jag går här. Igår när jag fotade var vädret underbart, men hjärnan trött, så skrivet får vänta.

 

Nu ska jag alldeles strax ut på ännu en promenad, men den här gången förbi ett hus som står tomt större delen av året, och där jag fantiserar om att jag ska ha min alldeles egna skrivstuga. Senare alltså, när en är framgångsrik + ekonomiskt oberoende. Antar att ironin skiner igenom här? 

 

Hoppas ni har det gott allesammans!



lördag 23 juni 2018

I en skola på nittiotalet.

Tystnaden i aulan bryts av en kvävd snyftning. Jag blinkar bort mina egna tårar, ser mig omkring. Killen på raden bakom, han som innan inte tyckte att föreläsningen skulle få äga rum, tittar ner på sina skor. Bredvid sitter hans kompis med strimmiga kinder.

På scenen en ensam man. Som fjortonåring föstes han åt ett håll av vakterna på en tågperrong, hans mamma och systrar åt det andra. Hans mor stal sig en sista kram, skrek att hon älskade honom när hon slets tillbaka till de andra kvinnorna. Han svarade inte, kände sig pinsam av hennes känslostorm, ville inte visa sig svag inför kompisarna runt omkring. På kvällen seglade sotflagor ner genom luften. Förundrade barnaögon mot skymningen. En röst inifrån baracken. Det är era familjer, ugnarna fungerar inte riktigt när de lastar in för många på samma gång. Pojken som nu var en äldre man önskade att han svarat sin mamma där på perrongen.


I det ögonblicket visste jag att det skulle bli en scen av det här någon gång, att jag skulle skriva en dystopi. Nu tänker jag på synopsis för en uppföljare till senaste manuset, scenen passar in, omän inte lika vidrig som i verkligheten. Men det går inte. Inte när barn slits från sina föräldrar i detta nu, väldigt små offer för att världen är en sjuk plats. USA. The land of the free. Ursäkta mig, men exakt vem härstammar inte från migranter i det landet? Eller i Europa, Asien, Australien? Vi är migranter allesammans, ättlingar till människor som drömde om något annat, något mer. Som lämnade Afrika för att kolonisera världen, i en tid när en av människans mest grundläggande beteenden inte bestraffades. När det var tillåtet att lyfta blicken, ta sitt barn vid handen, och skapa ett bättre liv för sig själv och för kommande generationer.


tisdag 19 juni 2018

Inlandet, av Elin Willows

Har läst Inlandet, av Elin Willows. Det är en stram liten roman det här, livet i det lilla samhället beskrivs i korta stycken som inte följer en självklar kronologi ens inom samma kapitel, men ändå finns där ett sammanhang. Det handlar om uppbrott, om att börja om på en ny plats utan att egentligen välja. Att bara finnas till. Jag uppskattade den här boken, särskilt vissa citat som biter sig fast. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.

Behållningen för mig är utan tvekan språket, och även det att jag känner till orten som skildras. Författaren väljer att inte skriva om biltestindustrin som dominerade åtminstone min uppväxt (i det jag antar är det hon kallar för Grannstaden) både vad gäller stämningen och pulsen i samhället. Där tycker jag att det är något som fattas i skildringen, som får platsen att vara torftig på ett sätt som inte speglar det jag levde i.

Det blir stundtals ganska exotiskt även för mig, den här beskrivningen av ett ungdomsliv på Platsen (eller ”Plassn” som de infödda skulle kalla tätorten), med bilåkning, hemmafest och att gå till Hotellet på lördagen. Mina ungdomsår spenderade jag i stan, med fik, barhäng och nattbussar. Taxiresor vi inte hade råd med. Om jag skulle få för mig att skriva en bok om den tiden skulle det inte bli särskilt exotisk alls. Snarare en beskrivning av normaltillståndet.



onsdag 13 juni 2018

Läst.

Testläsaren har läst, och eftersom jag har honom på extremt nära håll har vi kunnat bolla under tiden som han läste.

Man kan säga att jag släppte min bebis till någon som (1) gillar YA, och (2) är väldigt känslig för problem med dramaturgin. Jag var mycket nervös, men han gillade. Det fanns en del att jobba med, men inget som störde extremt mycket.

Det absolut roligaste var att höra hur han tyckte att karaktärerna ser ut. Jag har inte gett några ledtrådar alls, nästan, någon beskrevs som "rätt så biffig fast han bara är nitton", men sen var det inte så mycket mer. Jag har jobbat desto mer med att alla ska en egen röst (normalt brukar flera karaktärer ha...ehem...min röst). Det intressanta här är att han såg samma typ av utseende som jag tänkt mig, i ett fall ba "jaaa, alltså det är ju en ung den-och-den-skådespelaren", vilket är EXAKT den skådespelare jag tänkte mig när jag började skriva, och fortfarande inte hade fattat att det här var ett ungdomsmanus. Rätt coolt egentligen hur det funkar med tankeöverföringen i en bok.

Jag bearbetade successivt under tiden som sambon läste, lät manuset vila när jag var JÄTTETRÖTT, och nu när livsandarna har börjat återvända så smått har jag läst igenom på kvällstid. Alltså nöjes-läst, utan redigeringsglasögonen (mycket vilsamt, rekommenderas). Det kändes som att det dög faktiskt, och eftersom att jag är jag och inte gillar att vila på hanen, så skickade jag in. Tänkte göra en Helena här, och pytsa ut inskicket, så ikväll blev det tre förlag som ligger högt på önskelistan. Efter semestern blir det fler, tänkte jag.

Nu ska jag ta det lugnt, kisa mot solen (om den kommer fram igen?), jobba halvtid (skulle alltid vilja jobba halvtid), och sedan ha semester. Inlägg kommer om andan faller på. Ha det gott allesammans <3

tisdag 5 juni 2018

Vi lajvar apokalypsen.

Dom här supertrevliga vykorten ligger i en bunt i foajén här på jobbet. Det är Länsstyrelsen Västerbotten som tipsar om hur en ska överleva när krisen kommer.

 

Ibland får jag frågan om varför jag skriver dystopier, och det korta svaret är att vi lever mitt uppe i en mer eller mindre dystopisk tillvaro och att apokalypsen pågår runt omkring oss, as we speak. Må vara att det inte är en komet som kraschar in i jorden och förintar oss i ett ögonblick, men likväl känns det som om världen i den form vi känner den håller på att gå under.

 

Mer om detta super-peppiga ämne en annan gång, när jag orkar formulera mig lite mer. Nu ska jag gå till frissan och sedan hem för att lägga upp benen på soffan och försöka varva ner i halvtidssjukskrivningen som läkaren tyckte att jag borde ha. Det är bara medium kul att vara sjukskriven, faktiskt, men absolut nödvändigt just nu.

 

//Mvh GillarAttJobba.

 






måndag 21 maj 2018

Vattnet drar sig tillbaka nu.

Tog en promenad i torsdags på kvällen, när vattennivåerna nådde sin kulmen. Det var högsta uppmätta flödet sedan stora katastrofåret -95.

Det mest intressanta har varit att följa flödet av inlägg på Facebook, där vissa tävlat om att ha flest och hemskast katastrofteorier, vissa rapporterat utan vinkling, en del gottade sig i katastrofen, och en del kände enbart kärlek inför älven trots att det stod vatten hemma i källaren. Dystopiförfattaren i mig sög upp stämningarna som en svamp.

Coolast mitt i katastrofen var nog hårfrisörskan vid Laisälven. Hon hämtade kunderna uppe vid stora vägen med sin fyrhjuling, då tillfartsvägen och gårdsplanen stod under vatten.

Här några bilder, först ett båthus som normalt står på torra land. Till höger kan den extremt skarpögda se toppen av räckena på en bro som finns där promenadvägen (helt under vatten) går över en liten å.

Här går jag på förstärkningarna av vallen vid hembygdsområdet.

Hembygdsgården i motljus. Till höger anar man att vattnet är i höjd med vallens krön. Utescenen till vänster står i vatten.



lördag 19 maj 2018

Redigeringsomgång ett, check!

Blev sugen på att skriva idag, och drog igenom de sista sidorna i första bearbetningen av manuset.

Nu hoppas jag att min (stackars) sambo vill läsa, behöver verkligen höra om det här är bra eller mindre bra. Om det funkar som YA. Min sambo är känslig för problem med dramaturgi, och är även läsare av YA, så jag tänker att hans ord får vara lag i det här läget av processen :-)

Nu ska jag åter in i vilan. Ämnar hänga en tvätt och sedan kolla på film. Typ.

Hoppas ni har en fin helg allesammans!

torsdag 17 maj 2018

Missbrukar ev Youtube.

Är fortfarande helt sjukt trött. Ägnar onormalt mycket tid till att kolla på youtube, mest musikvideos, och jobbar rätt så inaktivt med en spellista jag kommer att använda till del två i dystopiska trilogin. Magiskt ändå hur hjärnan börjar sätta ihop en ny värld, bara genom att absorbera musik, och utan att jag egentligen anstränger mig.

Den här fångar hela tonen i dystopierna, åtminstone när det inte är nattsvart för min hp. Särskilt en scen i början av videon, med hav, ett norskt (?) fjäll och en flock vita fåglar, får det att låta ”ryyyys” inom mig när hjärnan klickar till.

Den här har jag haft med på diverse spellistor för olika skrivprojekt. Jag har aldrig reflekterat över texten, utan mest gillat att jag får in rätt ton om jag lyssnar på den precis innan jag skriver om en viss typ av känsla. Sen snubblade jag över videon på Youtube. Satt och trallade med, tyckte miljöerna (Färöarna?) var snygga, men vips traskade Döden in. Som saxad ur Det sjunde inseglet. Bara det att herr Död och Eivør plötsligt är huvudpersoner i en pajig kärleksfilm, komplett med textremsor (för man hör ju inte kackiga dialogen över musiken), och jag bara ”öööh…?”.  Blev rätt uppenbart att sångtexten har en liiite annorlunda innebörd än jag trott, bara man lyssnar ordentligt. Och låten blev plötsligt klockren för en skruvad karaktär i nya manuset. Hon blev helt uppenbar, och jag ska skriva om henne så snart jag orkar.

Den här bara för att någon jämförde Avicii med de gamla klassiska mästarna. Gillar arrangemanget, med det blir lite tröttsamt att alla unga män med ett klassiskt instrument i handen anstränger sig för att efterapa 2Cellos-grabbarna.

Den här är en favorit i repris (ingen överanstränger sig för att se ”cool” ut!) och jag blir alldeles matt och vill genast skriva en svulstig kärlekscen (till) samt fantisera om filmatiseringen av mitt manus med denna som soundtrack under nämnda scen. Passar ev bättre till vuxenmanusen än nuvarande YA.