torsdag 2 november 2017

Norr- och Västerbottniska ord; Halloween-edition!

Böschiken – (Betoning på ö) Spöket, eller typ ’buaren’.

 

Stalo – Förmodligen inte dialekt egentligen. Vi säger inte ”Stallo” med två l och kort a som i titeln på en populär roman, utan ”Stalo”, med ett l och långt a. Stalo är en jätte i samiska mytologin, där jag kommer ifrån har jag hört berättas om Stalofolket, ett helt folk som försökte ta samernas barn (för att ätas), men där de listiga barnen lurade och dödade jättarna.

 

Skrömta – Plural för alla skrämmande varelser och väsen. I populära romanen ovan (Stallo) säger dom ”skrymt” om samma företeelse.

 

Vittra – Småfolket (plur), de som bor under jorden, i en parallell värld. Inte så skrämmande egentligen, då vittra sägs hjälpa dem som behandlar dem väl. Dock inte jättekul för den som hamnar snett i relationen till dem, sägs det, eller bygger sitt hus på ett vitterstråk, eller förnekar att de finns. Vittra är vad man kallar det där småfolket hemma och även där jag nu bor i Västerbotten. Min gotländska kompis sa Di sma undar jårdi om samma företeelse när vi var små. Min bekanting från nordnorge pratade om Huldrefolket på samma sätt som jag pratade om vittra, det blir lite förvirrande då Huldran (i singular) ses mer som skogsrået som finns (?) i södra Sverige. Vittra är inte att förväxla med vildvittrorna, Astrid Lindgrens barbröstade flygfän, då det är något helt annat.

 

8 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Återigen rafflande läsning! Det är så otroligt spännande att läsa om dessa dialektala ord! Uppåttjack för en språknörd.

Annika sa...

Elin: Kul att kunna glädja någon :)

Eva sa...

Ha ha, gillar dina rubriker av olika "edition". Di sma undar jårdi har, eventuellt och förlåt alla som hellre kallar sig vittra, ett ganska bra namn. Men de har ju fått draghjälp av den gotländska gruppen förstås.
Kul att läsa :-)

Annika sa...

Eva: kul att du gillar :) Det gotländska namnet är verkligen klockrent! Kuriosa; när man där hemma inte vill reta vittra pratar man om 'småfolket' i stället så hör dom inte :)

Anonym sa...

Just Lindgrens vildvittror har jag alltid undrat över. Hittade hon liksom på det helt själv eller finns något hon utgått från...? Finns säkert ett svar om jag letar. Men det gör jag inte nu. En dag kanske andan faller på då jag fått nog om att undra. :) Kul med halloween-lexikon!

Annika sa...

Skrivaläsaleva: Jag har faktiskt heller ingen aning om var hon fick de där vildvittrorna ifrån, men de var väldigt effektiva, vi var livrädda allihop för dem när vi var små :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Troll, skrymt och vittror i all ära, de är härliga inslag i svensk skog och mark, men rumpnissen är än i dag favoriten och om den är påhittad blir jag på riktigt besviken på Astrid. Jag älskar fortfarande filmen om Ronja, mycket tack vare rumpnissarna 😄 Minns med skräck hennes vildvittror också — och med skräck hur upphetsade de äldre pojkarna var över hur väl brösten syntes på skådespelarna i filmen.
Jag läste Stallo för inte så länge sedan och det var en ny värld för mig. Här vid Västerbottenskusten har vi ingen liknande tradition. Inte ens i relation till havet, fast detta varit ett fiskeläge där fiskare dog till havs förr i tiden.

Annika sa...

Marie: Ja, alltså de där vildvittrorna ställde verkligen till det (på olika sätt!) för en hel generation pojkar och flickor ;-)
Stallo upplever jag som mer ”John Bauerskt” vad gäller trollen, än som jag fått dem serverade i berättartraditionen hemma (där är de är jättar snarare än troll, alltså människovarelser men storväxta och skrämmande), men likväl är det väl utfört tycker jag! Dina sista rader startar i all sin enkelhet en hel massa tankar hos mig, havet är för mig stort och svårhanterligt, och sätter igång många funderingar.