måndag 23 oktober 2017

Navelskåderi under en promenad igår.

Det snöade lite under natten till söndagen, och nu är det så kallt att det inte tinade bort under dagen, trots att solen sken. Jag gick till Kyrkbron över Vindelälven, min favoritplats för att stirra ut över vattnet och för att samla tankarna.

Älven låg spegelblank och i strandkanten har isen börjat få fäste. Solen sänkte sig ner mot horisonten fast klockan bara var fyra.

Här går jag på en vall som anlades i samband med den rekordstora översvämningen -95, då vattnet hotade de lägre delarna av centralorten. Här omkring påminns man hela tiden om att vi bara har landet till låns och att naturen hela tiden försöker ta tillbaka det vi tror att vi har kontroll över. Just här får jag alltid inspiration till att skriva om naturens krafter, och om jag hamnat snett när jag skriver mina dystopier fungerar det alltid hundraprocentigt att promenera just här för att få tillbaka rätt känsla i skrivet.

Isen har lagt sig över en vik av Vindelälven, där vattnet om sommaren nöter mot jordvallen. På våren översvämmas skogsmarkerna här på Holmen av smältvattnet, först kommer skogsfloden och sedan fjällfloden. När de båda kommer samtidigt brukar katastrofen vara ett faktum, och då är det bara till att huka bakom vallen och hoppas att den håller. Hej Holland, liksom. Just nu är vattennivåerna ovanligt höga för årstiden, tack vare det fasliga regnandet under sommaren och hösten. Blir intressant att se vad som händer till våren.

8 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Vackert

Helena sa...

Maffigt och lite småruskigt med vintern redan...

Sara sa...

Vackert och mäktigt!

Annika sa...

Moster C: Helt fantastiskt (försöker se fördelar här med kylan :-)

Annika sa...

Helena: Ja, jag är inte ett big fan of vinter, men det är fint på bild åtminstone :-)

Annika sa...

Sara: Ja, det är inte så tokigt :-)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Så otroligt fint och inspirerande! Och utmanande, det med vattennivåerna.

Annika sa...

Marie: Ja, det är lika spännande/ oroande varje vår.