onsdag 20 september 2017

Prolog.

Jag har producerat en prolog till nya projektet, fast jag egentligen inte tycker om sådana. Men det fanns en förutsättning i den här världen som jag vill att läsaren ska känna till allra först, så då blev det till att bita i det sura äpplet. Det var faktiskt inte så surt, äpplet, och min (stackars) testläsande sambo gjorde tummen upp för att köra på det greppet.

I övrigt intet nytt; det är fyra grader ute, regnet vräker tidvis ner, och mina orkidéer tycks ha blivit galna så som de blommar (jag kan verkligen inget om orkidéer och är mkt förvånad över detta :-) Måste förtydliga också att jag inte försökte vara dryg i förra inlägget, det har verkligen varit usla förhållanden på fjället den här sommaren och hösten, och jag känner stor sympati med dem som funnit sig överväldigade och behövt hjälp ner.

14 kommentarer:

Eva sa...

Tyckte om dina fjällbilder. Fjällen eller naturen är verkligen som egna karaktärer och jag är spänd på att läsa dina framtida böcker och se hur du använder dig av naturen.
Jag är heller ingen fan av prolog. Men om den inte görs slentrianmässigt utan bara när den behövs är den bra att ha :-)

Elin Säfström sa...

Vad intressant. Jag har också ett inneboende motstånd mot prologer, men jag kan absolut föreställa mig tillfällen då det skulle funka.

F.ö. (apropå orkidéerna) kan jag rekommendera Orkidépojken av Helena Dahlgren.

Helena sa...

Ajaj, en prolog. Får väl se om jag kanske läser den, mina "principer" till trots, när du blir publicerad sen (eller du behöver testläsare så ställer jag gärna upp!) ;)

Men alltså blir man ändå inte liiiiite trött på folk som ska ge sig ut på massa dumdristiga strapatser utan knappt nån koll alls. Tycker gott du kan få dryga dig lite även om det inte var tanken :) Och visst kan alla bli överraskade av oväntat väder även om man är väl förberedd, men det är ju en annan sak... Jag hade överhuvudtaget inte uppfattat det som att du drygade dig i det förra inlägget men nu när tillfälle gavs så gick jag igång lite, kanske uttråkad här hemma i min ensamhet på lunchen :/

Annika sa...

Eva: I mina böcker är naturen lite som en egen karaktär, och den både ger och tar liv. Ungefär som i verkligheten, men något mer påträngande. Försöker hålla mig borta från den slentrianmässiga prologen :)

Annika sa...

Elin: Inbillar mig att mitt inneboende motstånd mot prologer gör den mindre klichéartad, kan dock ha fel :-D Hade missat att orkidépojken kommit ut, föredömlig längd där på boken också!

Annika sa...

Helena: Lägger ett personligt memo här om att allt måste vara begripligt även för dem som (liksom jag) hoppar prologen. Kan verkligen behöva testläsare (om ett par år?) när jag är ”färdig”.
Tror lite av de mindre genomtänkta strapatserna (läste att sjöräddningen också märkt av något av en trend på vissa platser) bottnar i en önskan om lite av en livsstil, det sprids liksom många bilder av solbrända människor på nån fjälltopp, iklädda shorts och ett brett leende, och något färre bilder av när någon stretar fram i lera med tung packning på ryggen och med regn som piskar sidledes med vinden. Kan finnas en liten pedagogisk miss där :-)

Bara hittepå sa...

Även jag är lätt tveksam till prologer, men jag tror inte att det är en dum idé att skriva en. Kanske behövs den när projektet är klart, kanske har den blivit överflödig. Det är möjligen lite som det där standardrådet att testa att stryka första meningen/stycket och se om texten blir bättre?

skrivalasaleva sa...

Prologer kan vara bra och riktigt tråkiga. När jag läste Eddings böcker, Sagan om Belgarion och Mallorea fanns det långa prologer som beskrev gudarna, skapelsen, släktskap och allt vad det nu var som en kanske behövde för att förstå intrigen till fullo. Ärligt, jag skummade ibland. Svår balans det där med den sortens prologer. Men böckerna älskade jag! Håller tummarna för en snygg och välbehövlig prolog till din dystopi. :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Prolog eller ej, denna eviga diskussion, haha. Jag har inget emot prologer så länge de väcker min nyfikenhet och inte används för att lura in mig i en historia som inte alls bär upp det prologen lovat.
Själv hade jag en prolog i senaste manuset, men strök den, just av anledningen jag nämner ovan. Men i ditt fall låter det som om du har ett annat syfte.
Just början är både kul och utmanande att fila på, jag har skrivit om både början och slutet minst tjugo gånger. Mycket "just ja" i de sammanhangen :D

Annika sa...

Bara Hittepå: Det var en bra approach; att se om prologen verkligen behövs sen, när projektet är klart. Kände också att det var skönt att ”skriva in mig” lite, innan den där skrämmande första sidan ska produceras :)

Annika sa...

Skrivalasaleva: Just ja, det var så långa prologer i Belgarion/Mallorea, tror att jag mest använde dom som uppslagsverk under tiden som jag läste (är jättedålig på att minnas namn och släktskap), men älskade verkligen böckerna ändå! Blev lite nostalgisk nu, känner jag :)

Annika sa...

Marie: Jag tror att det är luret jag inte klarar av med prologer, att den riskerar lova tjockt men hålla tunt i slutändan. Min är (listigt?) förklädd infodump, för att första kapitlet ska bli begripligt. Får se om testläsarna tycker att den skriver dem på näsan, ev underskattarjag läsaren här.
Skönt att höra att det är fler som skriver om början och slutet många gånger, skulle för senaste projektet kunna sammanställa ett trettio sidor långt kompendium, fyllt med alternativa slut :-)

Eva-Lisa sa...

Om prologen fyller en funktion, tycker jag det är bra att de finns där. Hade det lika gärna kunnat vara första kapitlet, blir jag inte lika förtjust. Men det där brukar man känna när man skriver, om den behövs eller inte :)

Annika sa...

Eva-Lisa: Det är min första prolog, och jag tänker mig att det om inte annat känns om den behövs när jag skrivit klart :)